SOMALIA

Till sist skall tre områden, som huvudsakligen rör förhållandena i Somalia, att behandlas: det somaliska klansystemet, kvinnlig omskärelse samt de intervjuade kvinnornas önskan och möjlighet att flytta tillbaka till Somalia.

Klansystemet

Kvinnorna ombads under intervjuerna att kommentera en bild, där det somaliska klansystemet fanns uppritat. Samtliga förstod vad bilden föreställde, och de flesta visste vilken klanfamilj som de själva hörde till; endast en kvinna var osäker på var hon skulle placeras in sig själv i teckningen. En del av kvinnorna uppgav sin klantillhörighet för utredaren, men några ville inte göra det. "Jag är somalier", sade till exempel en kvinna, som menade att det räckte som identifikation.

Alla de intervjuade uppgav att de själva inte brukade fråga sina somaliska landsmän om deras klantillhörighet. En del menade till och med att det var dumt att fråga om detta - man skall inte uppmuntra klantänkande, menade de. "Jag tycker inte om att fråga", sade en av kvinnorna. "Det är inte bra att fråga", hävdade en annan kvinna bestämt

Skälet till somaliskornas ovilja att tala om klaner var att de ansåg att dessa idéer hade ställt till så mycket problem i Somalia. Kvinnorna syftade på det somaliska inbördeskriget, som har pågått sedan 1991, då diktatorn Siad Barre störtades. I detta krig, som har tvingat mer än en miljon somalier att fly från sitt land, bekämpar olika klaner varandra. En av de intervjuade kvinnorna konstaterade sålunda, med en suck, om klantänkandet: "Det är därför vi är här nu."

Ingen av kvinnorna ansåg att en persons klantillhörighet är väsentlig. "Det är betydelselöst", yttrade en av kvinnorna. "En somalier är en somalier", fastslog en annan. "Det är inte viktigt", svarade flera stycken. En kvinna menade att betydelsen av de somaliska klanerna är jämförbar med den vikt som svenskar fäster vid landskapstillhörighet: i Sverige nämner man ibland vilken del av landet som man kommer från, man berättar till exempel att man är från Skåne.

Kvinnorna uppgav också att man inte hade pratat speciellt mycket om klaner när de hade växt upp i Somalia - "de unga visste inte ens vilken klan de tillhörde", hävdade en av de intervjuade. Men när inbördeskriget bröt ut blev klantillhörigheten plötsligt mycket viktig, och alla började prata om detta, eftersom medlemmar av en viss klan kunde bli dödade av en annan klans medlemmar.

Få av kvinnorna trodde dock att striderna i Somalia verkligen har sitt ursprung i klanmotsättningar, de menade snarare att kriget är en maktkamp, där parterna utnyttjar det gamla klantänkandet för att motivera sina anfall. "Det är bara vissa i Somalia, de som vill ha makt, som tycker att det är viktigt med klaner", yttrade en kvinna. Hon hävdade också att det mest är män som intresserar sig för klaner, "kvinnor och barn tycker inte att det är viktigt".

En annan kvinna förklarade att det före kriget i Somalia hade förelegat en skillnad mellan storstad och landsbygd beträffande klantänkandet. Hon hade själv bott i huvudstaden Mogadishu (liksom alla andra av de intervjuade kvinnorna som hade växt upp i Somalia), och där hade man inte talat mycket om klaner. Men ute på landsbygden gjorde man det, hävdade kvinnan. Hon ansåg att det var en fråga om bildning: "Om de studerade mer, så skulle de inte tycka att klaner är viktigt."

Kvinnorna var djupt upprörda över inbördeskriget: "Alla somalier är ju samma folk, och det är fel att döda, det står i Koranen", menade en av de intervjuade. "Det är dumt, de är ju muslimer och talar samma språk", tyckte en annan. En kvinna utgjorde emellertid ett undantag: hon beskrev inbördeskriget som ett klankrig och hade inget kritiskt att säga om det.

Samtliga kvinnor menade dock att även om klantillhörigheten har blivit en central fråga i Somalia, så är den inte av betydelse för de somalier som nu bor i Sverige. (Beträffande detta tycks dock de somaliska männen ha en annan uppfattning än de intervjuade kvinnorna. Lärare i Möllan har för utredaren berättat att vissa av de manliga eleverna från Somalia fäster stor vikt vid klantillhörigheten. Förhoppningsvis kan vi i en kommande studie undersöka saken närmare.)

Kvinnlig omskärelse

I Somalia har sedan lång tid både män och kvinnor omskurits. Den kvinnliga omskärelsen är ett mycket smärtsamt ingrepp: klitoris och angränsande vävnad på de inre blygdläpparna skärs bort och därefter sys kanterna av vulvan samman, så att endast ett litet hål för urin och menstruationsblod lämnas öppet. Förutom smärtan under själva operationen, så orsakar omskärelsen stora lidanden för kvinnorna resten av deras liv: menstruationer, samlag och förlossningar blir oerhört plågsamma.

Fram till helt nyligen omskars i stort sett alla kvinnor i Somalia, och följaktligen var samtliga av de intervjuade kvinnorna omskurna. De kunde alla vittna om smärtan: "Det gjorde jätteont! Och det gör så ont när man har mens!", utbrast de. Flera av dem uttryckte sorg över att de hade tvingats genomgå denna stympning. "Jag tänker: varför har de gjort detta?", berättade en kvinna.

Kvinnorna förklarade att det ofta var mödrarna eller någon kvinnlig släkting som ville att flickorna skulle omskäras. "Min mamma och min mormor ville att jag skulle omskäras, men min pappa ville inte", uppgav en kvinna. En annan av kvinnorna berättade: "Min mamma ville inte att jag skulle ha en stor omskärelse, hon ville att de bara skulle klippa lite grann. Men min moster ville att jag skulle ha en stor, där de klipper mycket och sen syr ihop. Och det blev som min moster ville, för jag bodde hos henne då." En tredje kvinna sade: "Det är mammorna som vill. De tror att de hindrar döttrarna att vara med en man före äktenskapet genom att sy ihop dem."

Alla utom en av de intervjuade kvinnorna hävdade bestämt att kvinnlig omskärelse är ett oriktigt och skadligt ingrepp. "Det är fel!", utropade många av dem, och de förklarade att omskärelsen i Somalia enbart är en gammal sed. Det finns ingen religiös motivering, ansåg de - tvärtom, enligt Koranen är en sådan operation förbjuden. "Men förut så misstolkade de Koranen i Somalia", menade en kvinna.

Flera av kvinnorna uppgav att de flesta somalier nu har insett att kvinnlig omskärelse är fel. "Många har slutat, men kanske några fortsätter", trodde en del. "De har nästan slutat helt", sade andra. Några av de intervjuade menade till och med att det numera definitivt är slut med den kvinnliga omskärelsen i Somalia. "Det är stoppat nu", hävdade en kvinna. "Ingen i Somalia vill fortsätta", trodde en annan. I vilket fall som helst, så är det inte någon somalier i Sverige som omskär sina döttrar, hävdade kvinnorna, som alla var fullt medvetna om att det här är förbjudet att göra sådana ingrepp.

Hur var det då med kvinnornas egna döttrar? De flesta av de intervjuade svarade att de absolut inte ville att deras flickor skulle omskäras. "Aldrig!", sade de eftertryckligt. Två av kvinnorna, som var flerbarnsmödrar, uppgav att ingen av deras döttrar var omskurna. Men en tredje kvinna berättade att hennes dotter hade blivit omskuren i Somalia 1994. Kvinnan hade då inte själv befunnit sig där, eftersom hon hade flyttat till Sverige före maken och barnen. Det var flickans mormor som hade velat att operationen skulle utföras.

Kvinnan beklagade dock inte ingreppet på dottern - hon skilde sig nämligen ifrån de övriga intervjuade i sin syn på omskärelse. Hon förklarade att eftersom hon själv, hennes mor och hennes dotter var omskurna, så kunde hon inte helt ta avstånd från företeelsen. Hon sade: "Jag vet inte riktigt, jag kan inte säga att det är dåligt. Jag tycker att det är bra att jag är det." Kvinnan berättade också att när hon hade sett bilder på underlivet hos kvinnor som inte är omskurna, så tyckte hon att det såg äckligt ut.

Att flytta tillbaka

De flesta av de intervjuade kvinnorna hoppades att de en dag skulle kunna flytta tillbaka till Somalia. "Jag längtar dit", sade en kvinna. "Jag saknar Somalia", sade andra. Dessa kvinnor kände starkt att de hörde hemma i Somalia: "Det är mitt land", konstaterade en kvinna kort och gott som svar på frågan om hon ville flytta tillbaka. "Borta bra, men hemma bäst", yttrade en annan. "Varför skulle jag bo i ett annat land, om det blir fred i Somalia?", undrade en tredje.

Önskan att flytta tillbaka fanns både hos de kvinnor som hade varit i Sverige endast 3-4 år och hos dem som hade varit här 8-9 år och som hade blivit svenska medborgare. Också de kvinnor som knappt hade någon familj kvar i Somalia kunde längta efter att få återvända dit. Till exempel så meddelade en kvinna, vars far var död och vars mor var bosatt i Kenya, bestämt: "Om det blir fred, så flyttar jag tillbaka till mitt land."

Att det måste bli fred innan de kunde flytta tillbaka var ett villkor som alla ställde. Ingen av dem hade dock någon förhoppning om ett snart slut på inbördeskriget; vissa trodde att det skulle ta åtminstone några år innan det blev fred, andra var mer pessimistiska och sade att det kunde ta 20 år tills dess.

En kvinna planerade att först utbilda sig inom ett vårdyrke i Sverige och sedan flytta tillbaka till Somalia. Och om det inte blev fred där, så tänkte hon bosätta sig i något annat afrikanskt land - hon tyckte nämligen att det var för kallt i Sverige. Även en annan kvinna bar på planer att återvända till Somalia när hon hade skaffat sig en utbildning i Sverige; också hon ville arbeta inom vården.

Några av kvinnorna var emellertid tveksamma till om de överhuvudtaget ville flytta tillbaka ens om det blev fred. En kvinna förklarade att hon ju inte hade några familjemedlemmar kvar i Somalia (de var döda eller försvunna) och att hon därför inte hade mycket att återvända till. Hon sade dock att hon kanske skulle flytta till något annat land, ty hon ville inte stanna hela sitt liv i Sverige. Denna kvinna hade bara befunnit sig här några år, och hon hade inte permanent uppehållstillstånd. Hon hade anlänt ensam, och hon hade ännu inte bildat familj. Dessa omständigheter kan naturligtvis ha bidragit till hennes känsla av att Sverige inte var det land där hon slutgiltigt skulle bosätta sig.

En annan kvinna sade att hon inte ville flytta tillbaka till Somalia eftersom landet hade blivit så förstört av kriget. Men till skillnad mot den nyss nämnda kvinnan, så trodde denna kvinna att hon skulle stanna i Sverige. Hon hade anlänt till Sverige för några år sedan med sina tre barn - hennes make hade då redan bott här ett par år - och hon hade fått permanent uppehållstillstånd. Barnen var i förskoleåldern vid ankomsten till Sverige, och de hade således gått i svenskt daghem och svensk skola. Detta bidrog säkerligen till att kvinnan i viss mån hade rotat sig i Sverige.

Men inte alla kvinnor som hade barn som hade vuxit upp i Sverige var säkra på att de ville fortsätta bo här, åtminstone inte om det blev fred i Somalia. Och när de kvinnor, som ännu inte hade barn, tillfrågades hur de skulle göra om de fick barn som växte upp i Sverige, så svarade flera av dem att de ändå ville flytta tillbaka till Somalia. Kvinnorna insåg dock problemet: barnen skulle ha en svag anknytning till fädernelandet, de skulle kanske känna sig mer som svenskar än som somalier. Skulle de verkligen vilja lämna Sverige?

En kvinna svarade att hon helst ville flytta tillbaka så snart det blev fred i Somalia men att hon kunde tänka sig att vänta tills hennes (eventuella framtida) barn hade gått ut skolan. En annan kvinna, som inte heller hon ännu var mor, tänkte försöka övertala sina (kommande) barn att det var bäst att flytta tillbaka: "Jag skulle säga till dem: ’ni är somalier’, för det tycker jag att de är, även om de är födda och uppvuxna i Sverige." På samma sätt avsåg en annan kvinna - hon som tyckte att det var för kallt i Sverige - att göra: även om hon skulle få barn som växte upp här, så skulle hon utan tvekan ta med sig hela familjen och återvända till Afrika så fort hon kunde.

Men en av de intervjuade kvinnorna, som hade en liten son som hade bott i Sverige sedan späd ålder, resonerade annorlunda: "Jag måste tänka på mitt barn, han måste studera här först", sade hon. Hon avsåg således inte att lämna Sverige så fort kriget i Somalia upphört.

En kvinna, som hade flera barn och som hade bott ganska länge i Sverige, berättade om hur barnen såg på saken: "Mina barn känner att de kommer från Somalia, och i början ville de flytta tillbaka. Men sedan dog så många släktingar i Somalia, och nu har de vant sig vid att bo i Sverige. Men de vill flytta tillbaka. Om det blir fred, så gör vid det."

En annan kvinna, som hade bott 4 år i Sverige och som även hon hade flera barn, hade dock en annan erfarenhet. Hon sade: "Mina barn säger: vi är svenskar. De vill inte flytta tillbaka till Somalia." Eftersom denna kvinna trodde att det skulle ta 20 år innan Somalia får fred, räknade hon med att bo kvar i Sverige. Hon hade ingen önskan att flytta till ett annat land utan deklarerade: "Sverige är bäst av alla europeiska länder - svenskar är vänliga, de är inte rasister och man får pengar så att man kan leva."

Också en annan kvinna uttryckte sin uppskattning av svenskarna, och hon uppgav att hon gärna ville bo både i Somalia och i Sverige - hon kunde tänka sig att ha ett hem i vardera landet.

HEM	INNEHÅLL	NÄSTA