SOCIALT UMGÄNGE

Somaliskorna tillfrågades under intervjuerna om sitt sociala umgänge. Syftet med dessa frågor var i första hand att utröna på vilket sätt deras kontaktnät kan förändras genom att de deltar i en utbildning.

Umgänget i skolan

De flesta av kvinnorna uppgav att de på rasterna i skolan huvudsakligen talade med andra somaliska elever. Denna ensidighet berodde nog inte främst på någon skygghet hos kvinnorna utan på det faktum att så stor del av eleverna i Möllan är från Somalia; det var åtminstone det skäl som somaliskorna själva angav. Flera av kvinnorna klagade över den stora andelen somalier i skolan, de ville ha en större blandning av olika nationaliteter. När de samtalade med andra somalier talade de ju bara somaliska, vilket de förstås ansåg vara mindre bra, eftersom de var i skolan för att lära sig svenska.

Många av kvinnorna sade dock att de också samtalade med andra invandrarelever, till exempel araber och andra afrikaner. I synnerhet muslimska kvinnor från andra länder kändes det naturligt att ta kontakt med: "Muslimer från olika länder känner sig som syskon", förklarade en kvinna.

Majoriteten av de intervjuade ansåg att det var lätt att få kontakt med andra invandrare medan det däremot var svårt att bli bekant med de svenska eleverna. Till viss del berodde denna kontaktsvårighet på att det inte finns så många svenska deltagare i utbildningen i Möllan. Några av kvinnorna utropade till och med: "Det finns inga svenska elever här!" eller "Finns det svenska elever här? Jag har aldrig sett några!" Det är troligt att dessa kvinnor aldrig hade deltagit i samma lektion som några svenskar; de flesta av somaliskorna läste Svenska som andraspråk samt Data, medan de svenska eleverna deltog i kurser som exempelvis Administration - och naturligtvis inte läste Svenska som andraspråk.

Men bristen på kontakt med svenska kursdeltagare berodde också på att många av somaliskorna tyckte att det var svårt att närma sig de svenska studiekamraterna. "De är så tysta och blyga", menade flera av kvinnorna. "De vill inte prata", trodde en. Några av kvinnorna uppgav dock att de inte tyckte att det var någon större svårighet att samtala med de svenska eleverna, även om dessa var mer tystlåtna än många invandrare.

En av de somaliska kvinnorna, som själv trivdes med tystnad och ensamhet, ansåg att det inte var någon större skillnad mellan somalier och svenskar. På den punkten hade dock alla de övriga somaliskorna en annan uppfattning: somalier är - till skillnad mot svenskar - öppna och pratsamma. "Svenskar är inte som vi", fastslog en av de intervjuade.

Endast en av kvinnorna uppgav att det inte främst var andra somalier som hon umgicks med på rasterna. Denna kvinna hade överhuvudtaget ingen nära relation med de andra somaliska eleverna i skolan, utan hon hade i stället funnit en god vän i en kvinna från ett annat afrikanskt land. Med henne talade hon engelska eller svenska.

Dessa två afrikanskor hade lärt känna varandra i skolan. Också många av de andra intervjuade somaliskorna berättade att de hade fått nya vänner sedan de påbörjat studierna i Möllan. Dels hade de lärt känna andra somalier, som de inte hade träffat tidigare, dels hade de gjort bekantskap med invandrare från andra länder (men som sagt: de hade sällan lyckats få några svenska vänner). En av kvinnorna sade dock att hon inte hade fått några nya vänner alls i Möllan, eftersom det är så stor andel somalier där och "nästan alla somalier redan känner varandra".

Några av kvinnorna hade synpunkter på hur det sociala umgänget i skolan kunde påverkas genom studiernas uppläggning. En kvinna menade att det var för få lektioner med gemensam undervisning och att eleverna därför inte hade möjlighet att lära känna varandra tillräckligt väl för att våga prata på rasterna. En annan kvinna påpekade att det främst var genom grupparbeten som hon hade lärt känna andra elever än de somaliska; i sådana situationer hade hon förts samman med personer som hon annars inte skulle ha närmat sig.

Umgänget utanför skolan

Att flera av kvinnorna var missbelåtna med att det var så stor andel somalier i skolan berodde inte minst på att de även utanför skolan umgicks mest med somalier. Därmed blev det för många av kvinnorna få tillfällen att uppöva sina färdigheter i svenska - de talade somaliska hemma och somaliska på rasterna i skolan.

En del av kvinnorna uppgav att de på sin fritid träffade praktiskt taget enbart andra somalier, men några berättade att de också umgicks med invandrare från andra länder. Oftast hade de lärt känna dessa invandrare när de hade deltagit i sfi eller andra studier. Flera av kvinnorna påpekade att de hade haft mer kontakt med invandrare av olika nationaliteter när de hade studerat på andra skolor eller arbetat. När de började på Möllan förlorade de kontakten med sina tidigare vänner, och umgängeskretsen blev mindre mångkulturell och alltmer somalisk.

När somaliskorna träffade invandrare från andra länder var samtalsspråket vanligtvis svenska, men naturligtvis inte en helt korrekt svenska, eftersom varken somaliskorna eller de andra invandrarna behärskade detta språk. Många av de intervjuade kvinnorna önskade därför träffa fler svenskar, för att på så vis få övning i att tala svenska.

En del av kvinnorna hade överhuvudtaget ingen kontakt med svenskar i privatlivet, medan en del hade eller hade haft några enstaka svenska bekanta (knappast nära vänner). De kvinnor som hade studerat på svenskt ungdomsgymnasium eller på folkhögskola hade haft svenska studiekamrater, men dessa umgicks de inte med på fritiden. De kvinnor som hade arbetat i Sverige hade haft svenska arbetskamrater, men umgänget hade inte sträckt sig längre än till arbetsplatsen; de hade aldrig varit hemma hos sina svenska kollegor och inte heller hade någon svensk varit hemma hos dem.

Två undantag fanns dock. En av somaliskorna hade en svensk väninna, som hon brukade besöka eller göra någonting tillsammans med på helgerna, till exempel gå på bio eller till simhallen. En annan somaliska hade tidigare umgåtts en del med en svensk kvinna, som hon hade lärt känna på en datakurs. Anledningen till den vänskapen var främst religiös: den svenska kvinnan var intresserad av islam och följde med de muslimska kvinnorna till moskén. Hon konverterade efter en tid till islam.

Orsaker till bristen på kontakt med svenskar

Somaliskornas brist på kontakt med svenskar i privatlivet hade två huvudorsaker. För det första, menade kvinnorna, fanns det en psykologisk svårtillgänglighet: svenskarna verkade inte vilja ha någon kontakt med dem. Som redan nämnts ovan, så ansåg flera av somaliskorna att svenskarna är blyga, försiktiga, tysta och stängda.

För det andra så förelåg en fysisk svårtillgänglighet: det fanns få möjligheter för somaliskorna att träffa svenskar. En kvinna utbrast under intervjun: "Var skall jag träffa svenskar? På sfi var det bara invandrare, jag kan inte få något arbete, och här på skolan finns det nästan inga svenska elever!" En annan kvinna sade: "Svenskarna bor inte där vi bor, och de går inte i samma skolor som vi - hur skulle jag träffa dem?"

Den fysiska svårtillgängligheten berodde inte minst på att de flesta av de intervjuade kvinnorna var bosatta i invandrartäta områden som Rinkeby, Husby och Tensta. Kvinnorna konstaterade att antalet svenskar blev allt mindre i dessa områden, och de beklagade detta. En kvinna sade upprört: "Om det bodde svenskar här i Rinkeby, så skulle vi prata med varandra. Men de flyttar härifrån. Varför? Tycker de inte om invandrarkultur?" En annan kvinna, som hade iakttagit att svenskarna flyttade från hennes bostadsområde Tensta, undrade om det var för att "svenskarna tycker att det är smutsigt där?".

De kvinnor som bodde i invandrarområden och hade barn bekymrade sig över att det inte fanns några svenska elever i skolorna. Barnen umgicks bara med andra invandrarbarn, och det gynnade inte deras färdigheter i svenska. "De talar svenska med invandrardialekt", menade en mor. Två kvinnor, som tidigare hade bott i andra städer i Sverige, berättade att barnen där hade haft svenska vänner och talat bra svenska, men svenskkunskaperna hade försämrats när de hade flyttat till Stockholm och bosatt sig i ett område med nästan bara invandrare. Ändå hade dessa två kvinnor valt att flytta till Stockholm just för att det bor fler somalier här; de hade känt sig isolerade från sina släktingar och landsmän på de andra orterna.

Skillnaden mellan att bo i en invandrartät stockholmsförort och att vara bosatt i en mindre stad i Sverige gällde inte endast barnens umgänge utan även de vuxnas. De kvinnor som hade bott på andra orter berättade att de hade haft mer kontakt med svenskar där än i Stockholm. En kvinna ansåg att det överhuvudtaget var svårare att få kontakt med människor i Stockholm än i den stad som hon hade bott i förut. I Stockholm hälsar inte människor på varandra - varken svenskar eller invandare - men det gjorde de i den andra staden, menade hon.

Somaliskorna tillfrågades under intervjuerna om de ville bo i områden med många invandrare eller om de hellre ville bo i områden där det bor fler svenskar. De flesta av kvinnorna ville helst bo i ett område med svensk befolkning, eftersom de antog att det skulle medföra att de fick mer kontakt med svenskar.

Några av kvinnorna hade emellertid ingen önskan att bosätta sig bland svenskar. En kvinna sade att hon trivdes mycket bra i Rinkeby, eftersom den stora blandningen av olika nationaliteter där gör att "det känns som att bo utomlands". Hon medgav dock att det var svårt att lära sig att tala bra svenska när varken grannar eller butiksinnehavare är infödda. En annan kvinna trodde att det inte skulle vara någon större mening med att flytta till ett område med svenskar, eftersom hon nog ändå inte skulle kunna få kontakt med dem. "Om jag gick där, så skulle ingen prata med mig", trodde hon.

Denna psykologiska svårtillgänglighet hos det svenska folket var, enligt flera av de intervjuade kvinnorna, en viktig orsak till att de inte hade lyckats etablera några närmare relationer med landets infödda befolkning. "Svenskar tycker inte om att prata", hävdade vissa av kvinnorna. "De är inte öppna", sade andra. Några av somaliskorna menade att svenska människor är rädda för kontakt, och de undrade om det är endast mot invandrare som svenskarna skärmar av sig eller om de gör så också mot andra svenskar .

En av somaliskorna berättade att hon hade gymnastiserat på ett ställe där alla andra var svenskar - hon hade dock, till sin besvikelse, inte fått kontakt med någon av dem. Och de somaliskor som hade eller hade haft svenska grannar förvånades över att dessa endast hälsade korthugget när de möttes (om ens det). "Jag har försökt prata med min granne, men det går inte", klagade en kvinna. I Somalia, däremot, känner man sina grannar, man går in till varandra och hjälper varandra, berättade kvinnorna. Tilläggas bör dock att en av somaliskorna faktiskt hade god kontakt med en svensk granne.

Somaliskorna hade likaså med viss förvåning kunnat konstatera att när de träffade svenska bekanta på stan (till exempel skolkamrater eller arbetskamrater), så sade dessa bara "hej" och gick sedan genast vidare. Kvinnorna förklarade att när invandrare möts, så stannar de och pratar, och kanske bestämmer de sig spontant för att gå någonstans tillsammans.

Några av somaliskorna ansåg dock att det inte var speciellt svårt att komma i kontakt med den svenska befolkningen, och de underströk att inte alla svenskar är slutna och blyga. För vissa av dessa kvinnor var det huvudsakliga problemet snarare att de så sällan träffade någon svensk. De hoppades att de genom arbete eller genom studier på någon skola med många svenska elever skulle kunna ändra på denna situation. Exempelvis så trodde en kvinna, som planerade att bedriva universitetsstudier i Sverige, att det nog inte skulle vara något större problem för henne att få vänner bland sina svenska studiekamrater.

Alternativa mötesplatser

Somaliskorna fick också frågan vad de skulle ha gjort om de inte hade studerat - hade de då kommit i kontakt med andra människor eller hade de blivit isolerade?

Eftersom det för nästan samtliga kvinnor var svårt eller omöjligt att få ett arbete, så var detta alternativ i de flesta fall uteslutet. Och för flertalet av somaliskorna fanns det inte så många andra möjligheter att lära känna nya människor. Några av kvinnorna uppgav faktiskt att detta var ett av skälen till att de hade börjat studera - förutom att de ville ha någonting att göra, så ville de träffa andra, umgås och få vänner.

De kvinnor som tidigare hade varit arbetslösa berättade att de då hade suttit hemma. De hade inga fritidsintressen, och de deltog inte i något föreningsliv. En av dessa kvinnor hade flera barn och led därför inte brist på vare sig sysselsättning eller mänsklig gemenskap, men de andra kvinnorna sade att de under sin arbetslöshet hade varit ensamma och sysslolösa; de "satt hemma och mådde dåligt".

Det fanns dock några kvinnor som hade andra erfarenheter. En av de intervjuade berättade att hon deltog i en sykurs på eftermiddagarna. Alla deltagarna där var invandrare, men hon var den enda från Somalia. På så vis kunde hon alltså göra nya bekantskaper även utanför skolan.

En annan kvinna hade tidigare bott i en stad i Östergötland, och där hade hon tillsammans med andra somaliska kvinnor bildat en grupp, som träffades och lagade mat, sydde eller lyssnade på föredrag. Därigenom lärde hon även känna svenskar, eftersom gruppen ibland bjöd in svenska föredragshållare. Några gånger hade de somaliska kvinnorna lagat svensk mat tillsammans med svenska kvinnor, till exempel så hade de bakat pepparkakor till jul. Denna gemenskapsform var något som den intervjuade kvinnan hade uppskattat mycket, och hon hoppades att något liknande kunde komma till stånd även i Stockholm.

Kvinnor och män

På rasterna i Möllan slår sig eleverna ned kring olika bord i matsalen, i rökrummet eller i ett stort rum vid entrén. Bland somalierna sker då en tydlig uppdelning mellan män och kvinnor: de somaliska männen sitter tillsammans i en eller flera grupper, medan somaliskorna samlas för sig själva vid ett annat bord.

Under intervjuerna bekräftade kvinnorna att de främst samtalade med andra kvinnor. Visserligen ansåg alla det vara fullt tillåtet att tala med männen på rasterna, men de gjorde det sällan. Och få av kvinnorna uppgav att de umgicks med män privat, bortsett från familjemedlemmar och släktingar.

Uppdelningen mellan män och kvinnor i umgängeslivet kommer också till uttryck i den somaliska föreningsverksamheten. De intervjuade kvinnorna tillfrågades om de var medlemmar i någon av de somaliska föreningarna och om de brukade delta i någon aktivitet där. Samtliga kvinnor svarade att de aldrig hade besökt någon somalisk förening, och alla uppgav att det bara var män som brukade gå dit. En kvinna sade att hon var medlem men inte aktiv, flera av kvinnorna kände till föreningarna men var ointresserade av deras verksamhet, och några av kvinnorna kände knappast ens inte till att det finns somaliska föreningar.

Detta är av intresse bland annat på grund av att de somaliska föreningarna ofta används som kontaktorgan för myndigheter och för personer som vill intervjua somalier. Ett sådant tillvägagångssätt bör innebära att man inte kommer i kontakt med exempelvis den grupp somaliskor som har intervjuats i föreliggande studie.

HEM	INNEHÅLL	NÄSTA