IV. OLAUS OCH HUMANISMEN

Samtidigt som den lutherska reformationen svepte över norra Europa började en annan idéströmning influera tänkandet i de lärda kretsarna: humanismen. Olaus kom i kontakt med den tyska humanismen genom sina studier i Wittenberg, och i sin senare verksamhet i Sverige använde han sig i viss mån av humanistiska metoder, inte minst vid utarbetandet av Svensk Krönika. Exempelvis så utnyttjade han mynt och fornminnesmärken som historiska källor, vilket var ett tillvägagångssätt som hade introducerats av de tyska humanisterna. Det är bland annat denna metodiska likhet mellan Olaus och humanistiska historieskrivare som har föranlett ett antal författare och forskare att kalla Olaus "humanist"; somliga kallar honom till med "den sanne humanisten" och "den store humanisten". Vissa tycker sig också se andra spår av renässanshumanismens ideal i Svensk Krönika - dessa synpunkter skall vi återkomma till längre fram i kapitlet.

Huruvida Olaus använde humanistiska metoder vid behandlingen av sitt källmaterial kommer inte att utredas här, eftersom det faller utanför uppsatsens frågeställning. Det som skall undersökas är de uppfattningar som Olaus ger uttryck för i sin krönika och hur dessa förhåller sig till humanismen. Det som är av främsta intresse är det spänningsfyllda förhållandet mellan humanismens och lutherdomens bärande tankegångar.

Innan vi går närmare in på Olaus historieskrivning måste emellertid ett par sidor ägnas åt en diskussion om vad som egentligen menas med humanism och humanistisk historieskrivning. Dessutom kommer det att kort berättas om hur Luther och hans medarbetare reagerade på de humanistiska idéerna.

Humanism och reformation

Diskussioner om humanismen kan ibland förvirras av att man lägger in olika betydelse i begreppet. Det finns i huvudsak två slags definitioner av humanism: den första betecknar en viss människosyn, den andra en historisk företeelse. Den humanistiska människosynen innebär ett betonande av människans värdighet - hon har ett okränkbart värde, hon är fri och hon har möjlighet att utvecklas. Denna definition är som synes mycket vid, och det är inte den som är av intresse i vår studie av Olaus. Det är i stället humanismen som historisk företeelse, renässanshumanismen, som vi skall behandla.

Renäsanshumanismen, den kulturströmning som uppstod i Italien på 1300-talet, kan betecknas som ett bildningsprogram. Humanisterna ville se ett pånyttfödelse av den europeiska civilisationen, som de menade hade förfallit under en barbarisk medeltid, och denna renässans skulle ske genom ett återvändande till den klassiska antiken. De föreställde sig att människan genom studium och efterbildande av denna antika kultur skulle förädlas och fullkomnas. Det som stod i centrum för intresset var filologi, grammatik och retorik. Att behärska de klassiska språken ansågs vara grundläggande - framför allt försökte man imitera Ciceros latin - och förmågan att uttrycka sig väl betraktades som tecken på mänsklig förfining.

Även moralfilosofi och historia räknades in bland de ämnen som en sann humanist skulle ägna sig åt, och också på dessa områden söktes inspirationen hos de antika författarna. Man anslöt sig till deras politiska och moraliska principer, vilket innebar en tilltro till människans egna krafter och till hennes möjligheter att uppnå fullkomning. Humanisterna var däremot sällan särdeles intresserade av metafysiska spekulationer. De hade olika uppfattningar beträffande sådana frågor - de kunde exempelvis vara platoniker eller aristoteliker - och det existerar därför inte någon filosofisk doktrin som kan kallas humanistisk.

Humanisterna kritiserade den medeltida skolastiken, som de ansåg vara ofruktbar och verklighetsfrämmande, och de betraktade överhuvudtaget medeltiden som en förfallsperiod. Det betyder dock inte att de var emot kristendomen; tvärtom, de flesta humanister var kristna. Men den kultur som de idealiserade - den klassiska antiken - var en hednisk kultur, och detta kunde medföra en viss relativisering av kristendomens betydelse.

Det föreligger emellertid en skillnad mellan den italienska och den nordliga humanismen. Den senare sortens humanism, som började utbredas i Europa norr om Alperna under 1400-talets andra hälft, hade en allvarligare, mer lärdomsinriktad prägel än den italienska varianten. De nordliga humanisterna var dessutom, i högre grad än sina italienska kollegor, angelägna om att förena de humanistiska idealen med kristendomens värderingar. En av de främsta nordeuropeiska humanisterna, den engelske lordkanslern Thomas More, författaren till Utopia, var djupt troende katolik - som bekant ändades hans liv med att han blev halshuggen, eftersom han inte kunde acceptera att Henrik VIII bröt med påvestolen.

Det är endast den nordliga humanismen, närmare bestämt den tyska, som är relevant vid ett studium av Olaus. Han hade ju knappast någon kontakt med italienska tänkare; det var i Tyskland som han fick sin universitetsutbildning, och det var de tyska reformatorernas idéer som han sedan propagerade för i Sverige.

Men också i norra Europa var förhållandet mellan reformatorer och humanister många gånger spänningsfyllt. Luther, som visserligen var en bildad man (han var professor), var inte humanist. För honom var hjärtefrågan inte ett återuppväckande av den klassiska antikens ideal - det var evangeliets ideal som han brann för, och det var en annan sak. Dessutom var den lutherska teologins teser om människans trälbundna vilja och fördärvade natur inte förenlig med den typiskt humanistiska tilltron till människans förmåga. Detta ledde till att Erasmus och många andra humanister så småningom tog avstånd från Luther.

Det fanns emellertid humanister som anslöt sig till Luther. Den mest framträdande av dessa var Philipp Melanchthon, professor i grekiska vid Wittenbergs universitet. Han blev Luthers närmaste medarbetare, och det var han som systematiserade den lutherska läran i en rad teologiska skrifter. Men han bibehöll hela tiden sin entusiasm för den klassiska bildningen, och detta inspirerade honom till att genomföra en reform av den tyska universitetsutbildningen enligt humanistiska principer. Vid sidan av det ägnade han sig också - som nämnts tidigare - bland annat åt historia. Han framlade i olika sammanhang sin syn på historieskrivning, som han ansåg vara en viktig angelägenhet, både ur reformatorisk och humanistisk synpunkt. Vi skall återkomma till hans uppfattning om detta i samband med att vi studerar Olaus.

Humanisterna skriver historia

Melanchthon var inte ensam om att betrakta historieskrivning som en central uppgift. Renässanshumanisterna hade ett nyttoinriktat kunskapsideal, de ansåg att lärdomen måste tjäna det praktiska handlandet, och i enlighet med detta ideal ägnade sig de gärna åt att läsa och skriva historia - den sågs nämligen som en viktig källa till praktisk kunskap. Genom att studera hur människor hade agerat i det förflutna kunde man skaffa sig nyttiga lärdomar om hur man själv borde handla, menade de.

Liksom i humanisternas övriga verksamhet var ett utmärkande drag i deras historieskrivning att de med förkärlek utnyttjade de antika författarnas skrifter. De imiterade deras språk, deras retorik och deras framställningssätt. Ofta skrev de på latin, fast folkspråken under denna tid höll på att bryta igenom. Och retoriken, det viktigaste ämnet i de humanistiska studierna, satte sin prägel på allt som skrevs; historieskrivningen kunde till och med betraktas som en form av retorik.

En av humanismens främsta innovationer var emellertid inom filologin, nämligen textkritiken. Humanisterna var angelägna om att från texterna rensa bort alla senare tillägg och ändringar, de ville nå fram till de rena källorna. De blev också medvetna om anakronismer, de insåg att människor formulerar sig olika under olika tider och att varje tid har sin speciella prägel. Detta medförde ett historiskt medvetande som inte hade funnits under tidigare perioder.

Eftersom de lärda renässansmännen uppfattade tiden mellan antiken och deras egen tid som en tid av intellektuellt och konstnärligt förfall, delade de in världshistorien i tre perioder: först kom antiken, sedan kom den mörka medeltiden och därefter kom den nya tiden, renässanstiden, då antiken genom humanisternas insatser pånyttföddes. Som synes är denna indelning av historien en helt annan än den kristna, där den viktiga skiljelinjen går vid tidpunkten för Kristi födelse och där den hedniska antiken inte betraktas som någon förebildlig period.

Humanisternas kände sig sällan lockade att uppteckna världskrönikor (en populär genre under medeltiden), utan de sysslade huvudsakligen med mer provinsiell historieskrivning. Ofta arbetade de på uppdrag av någon furste, som ville ha en berättelse om sin stads eller sin familjs historia. Ibland skrev de om sitt land; särskilt i Tyskland var patriotismen stor bland humanisterna. I den mån som de skrev om antiken, var det ofta i form av porträtt av kända män - denna sorts biografi blev humanisternas motsvarighet till den kristna helgonvitan.

Överhuvudtaget var humanisterna i sin historieskrivning mer inriktade på de världsliga tingen än vad medeltidens krönikörer hade varit. De koncentrerade sig på det politiska skeendet, på statsmän och krig, och de försökte finna inomvärldsliga förklaringar till händelseförloppet. Det skedde med andra ord en sekularisering av historieskrivningen: den teologiska komponenten försvagades, Gud och hans ingripanden blev alltmer sällsynta i berättelserna.

Historia magistra vitae

Vi skall nu studera hur Olaus förhåller sig till den humanistiska historieskrivningen. Är det tänkbart att han var driven av ett humanistiskt bildningsideal? Eller är Svensk Krönika först och främst en kampskrift som koncipierats under reformationstidens stormar? Präglas den mer av den lutherske reformatorns världsåskådning än av humanistens?

Olaus deklarerar själv i början av sin krönika vad han anser vara syftet med att nedteckna det som har tilldragit sig i förgångna tider: det är till lärdom. De historiska personernas öden och äventyr tjänar, enligt Olaus, som exempel: de efterkommande kan se vad som har varit lyckosamt och vad som har varit olycksbringande, vad som har lett till välfärd och vad som har lett till fördärv. Historien är som en spegel, skriver Olaus, och med det menar han att man genom att betrakta förfädernas gärningar kan lära sig något om hur man själv skall leva. Att man kan dra dessa lärdomar beror på att världen är sig lik genom seklerna: "werlden är altijdh sich sielffuo lijck". Med förkärlek använder Olaus uttrycket "det plägar så vara att..." när han vill beskriva hur en händelse inte enbart är en engångsföreteelse utan något som ofta upprepas.

När Olaus understryker att historien är en källa till lärdom sällar han sig till humanisterna, som gärna lyfte fram Cicero och hans formulering om historien som en livets läromästarinna, "magistra vitae". Men denna syn på historieskrivning var egentligen inte något som speciellt utmärkte humanisterna; även under seklerna mellan Cicero och renässansen - den period som renässansmännen gav namnet medeltiden - var detta den rådande uppfattningen. Och att inpränta moralisk lärdom genom att framvisa så kallade exempla var en pedagogisk teknik som blomstrade under medeltiden; den tillämpades inom predikokonsten, i bildkonsten och i historieskrivnigen.

Men vad är det då som man skall lära sig av historien? Är det skicklighet i de jordiska angelägenheterna - att bedriva listig politik, besegra sina motståndare, ha ekonomisk framgång? Eller är det andlig klokhet - att behaga Gud genom ett fromt liv?

För att strukturera en analys av Olaus skall en indelning göras mellan tre typer av lärdomar: religiösa, moraliska och praktiska/politiska. De religiösa lärdomarna gäller människans förhållande till Gud, de handlar om frälsningen, vägen till himlen. De moraliska lärdomarna gäller människans förhållande till sina medmänniskor, de handlar om vad som är rätt och fel beteende och i vilken mån människan straffas och belönas redan på jorden för sina onda och goda gärningar. De praktiska lärdomarna har med strategi att göra: vilket är det bästa beteendet i en viss situation, där man inte direkt kan säga att det ena är gott och det andra är ont? I detta fall har alltså moral eller frälsning knappast med saken att göra. I en text som Svensk Krönika uttrycks denna typ av lärdomar huvudsakligen i frågor som rör politik, till exempel beträffande militär strategi, och därför kan de också kallas politiska lärdomar.

Olaus anger i Svensk Krönika att den främsta lärdomen av historien är av religiös art. Den lärdomen är nämligen att även om djävulen driver sitt spel här i världen så stoppas han (genom de troendes böner) av Gud i sitt onda uppsåt: "Så förtagher doch gudh honom offta hans ondha vpsååt, och drijffuer sakenne til en bettre ända". Och detta är vad man först och främst skall begrunda när man läser historiska krönikor, hävdar Olaus: "Thetta är thet högsta thet wij som Christne äre, skola giffua acht vppå i alle historier". Olaus slår sedan fast att när man läser historia på så vis så har man gagn och nytta där av och "historien är i sitt rätta bruk".

Som vi har kunnat konstatera (i kapitel III) så syns emellertid inte djävulen till så mycket i Svensk Krönika, och inte heller blir det tydliggjort att Gud (som svar på människors böner) hindrar detta onda väsen i hans lömska planer. Möjligen menar Olaus att djävulen, även om han inte nämns vid namn, har sin del i människors alla nedriga handlingar - dessa har Olaus anledning att skriva om på var och varannan sida i sin krönika. Och antagligen menar han att Guds ingripande visar sig genom de straff som drabbar onda människor.

Det som huvudsakligen beskrivs i Svensk Krönika är de politiska tvisterna under medeltiden: brödrastriderna, upproren, motsättningarna inom den nordiska unionen. Ibland analyserar Olaus situationen, ibland delar han ut beröm och kritik mot de inblandade personerna. Kritiken kan till exempel drabba härskare som har skadat landet (Magnus Ladulås stridande söner, kung Magnus Eriksson) eller undersåtar som har gjort uppror mot överheten (Engelbrekt, Erik Puke, ärkebiskop Jöns Bengtsson). Dessa personer får, enligt Olaus, oftast sina välförtjänta straff, och det läsaren av Svensk Krönika kan lära av detta är att synden brukar straffa sig själv. Men Olaus bedömning handlar inte om himmel eller helvete; det han avser är jordisk medgång eller motgång. De lärdomar som meddelas är således knappast religiösa, utan moraliska

En del lärdomar är snarast av politisk art. Olaus diskuterar till exempel huruvida det är till fördel eller nackdel att ha många slott i ett land. Efter att ha anfört argument både för och emot fäller han omdömet att det som är viktigt för en härskare inte är att ha många slott utan att ha undersåtarnas välvilja. Han hävdar också (i motsats till Machiavelli) att det är bättre för en furste att vara älskad än fruktad: "Thet pläghar almenneliga wara herras och försters forderff, at the wilia meera wara fruchtade än elskade aff theras vndersåter". Någon gång ägnar sig Olaus åt mycket konkret och praktisk rådgivning till härskaren: denne bör se till att hans tjänare i fredstid övas i riddarspel, så att de vet hur de skall bete sig i strid när kriget kommer.

Olaus har vidare lärdomar att meddela på det juridiska området. Det är inte förvånansvärt; han hyste ett intresse för lagar och domstolsväsen, och under sin levnad författade han flera juridiska skrifter. I Svensk Krönika påpekar han att överheten måste ha goda bevis innan de straffar en anklagad och att det är bättre att låta en brottslig man förbli ostraffad än att straffa en oskyldig. "Och thetta ware, them som öffuerheetenna haffua, sagdt til en lithen rettilse", avslutar han sin utläggning.

Olaus varnar också makthavarna för världens ostadighet: ena stunden är man i toppen och regerar, andra stunden har man fallit från makten. Man kan således aldrig förlita sig på sin yttre position, och det är en lärdom som härskare skall dra av historien: "Sådana Exempel skola wara herrar och förstar til en späghil, at the icke fördrista alt förmykit på sitt stora welle, The skola tenkia, at the haffua itt ostadught och stackot herradöme", skriver Olaus som en kommentar till de olyckor som drabbade Birger Jarls släkt.

Det föreligger en viss skillnad mellan den första och den andra halvan av Svensk Krönika, vilket är ett faktum som även andra forskare har påpekat. I första halvan är Olaus mer moraliserande; hans kommentarer gäller det goda och det onda i människors vandel. I den andra halvan finns mindre av dessa moraliska omdömen, och i stället vecklar Olaus in sig i stundom ganska detaljerade beskrivningar av de politiska striderna.

Orsaksförklaringar

Nära sammankopplad med frågan om vilka lärdomar Olaus vill ge i sin krönika är frågan om vilka orsaker han anger till det som sker; att ge en förklaring till något är ju att meddela en lärdom. I inledningen till Svensk Krönika skriver Olaus att en krönikör inte bara skall berätta att det har varit strider och krig utan att han också bör förklara hur det kommer sig att dessa har uppkommit. Likaså bör historieskrivaren, enligt Olaus, förklara på vilket sätt fromma furstar har kunnat skapa fred och ro i landet. Olaus försöker sedan tillämpa detta i sin krönika: han analyserar de politiska förvecklingarna, han anger orsaker till att det blir svåra tider, han förklarar varför en viss härskare störtas och varför det råder fiendskap mellan olika parter.

Åsikten att historieskrivaren skall ange alla orsaker till ett skeende har Olaus gemensam med Cicero, humanisternas idol. Men vad är det för slags orsaker som Olaus anger? Anknyter han i sin orsaksanalys till humanismens tankegångar? Eller är det främst den lutherske predikanten som talar?

Vid studiet av detta skall vi skilja mellan två slags orsaksförklaringar: teologiska förklaringar och rationella förklaringar. Denna terminologi innebär inte att teologi betraktas som irrationell, bara att teologiska förklaringar inte i första hand grundar sig på förnuftets slutledningar; de grundar sig i stället på den kristna tron och den därmed sammanhängande lära (teologi) som utvecklats genom seklerna. Rationella förklaringar är de förklaringar som grundas enbart på förnuftet.

Olaus använder sig av bägge typerna av förklaringar i Svensk Krönika. De teologiska förklaringarna kommer främst till uttryck när Olaus anger att något sker på grund av att en vredgad Gud straffar synden: digerdöden i mitten av 1300-talet, folkungaättens olyckor, tyranner som plågar folket. Men det finns också rikligt med rationella förklaringar. Olaus menar till exempel att den nordiska unionen var orsak till mycken olycka för Sverige, dels på grund av att unionskungarna i första hand såg till Danmarks bästa och förtryckte svenskarna och norrmännen, dels på grund av att svenskarna splittrades i två läger: ett som ville hålla fast vid unionen, ett som ville bryta sig ur.

Olaus tillfogar ofta rationella orsaksanalyser när han beskriver alla de medeltida politiska striderna. Några exempel: hertigarna Erik och Valdemar ville röja marsken Torgils Knutsson ur vägen för att lättare kunna genomdriva sina planer mot kung Birger. Dessa tre bröder (Birger, Erik och Valdemar) ville alla "föra stoort stååt", och för att bekosta det lade de så tunga skatter på landet att bönderna blev alldeles utarmade och gjorde uppror. Likaså blev kung Karl Knutsson impopulär på grund av att hans fogdar beskattade bönderna oskäligt. Att det rådde fiendskap mellan kung Karl och ärkebiskop Jöns var orsakat av att Karl tidigare hade låtit gripa ärkebiskopens morfar. Bönder och borgare ville ha Karl Knutsson tillbaka som kung eftersom de såg att rikets råd inte kunde enas. Svenskarna besegrades av Kristian II emedan de inte stod eniga mot honom.

Att Olaus anger dessa prosaiska orsaker till händelseförloppet betyder emellertid inte att han har räknat ut Gud. Enligt hans syn är det Gud som står bakom allt som sker - som primär orsak. Det är bara det att han i vissa fall också anger de sekundära (de jordiska) orsakerna. Men onekligen visar han ett stort intresse för det politiska livets alla turer, och i detta förenas han med samtidens historieskrivande humanister.

Melanchthon

Trots det engagemang i profana händelser som Olaus uppvisar, så hör man ovedersägligen rösten av en predikant i Svensk Krönika. Gud regerar allt, Gud straffar, Gud skipar rättvisa, Gud tillsätter och avsätter härskare. Att tilldela Gud en central roll i skeendet behöver dock inte innebära en motsättning till humanismens idéer. Som påpekats ovan så var det en hel del av humanisterna som förenade sina humanistiska ideal med en djup kristen tro. Den person som framför allt representerar den kombinationen i det lutherska lägret är Philipp Melanchthon. Och eftersom Olaus studerade i Wittenberg, den stad där både Luther och Melanchthon undervisade, är det rimligt att göra en jämförelse mellan vår svenske reformator (och humanist?) Olaus och hans tyske kollega, som ju bland mycket annat intresserade sig för historia.

Melanchthon utgav en mycket inflytelserik historisk krönika, Chronicon Carionis (Carions krönika). Det var inte han själv som hade skrivit den, men han redigerade den och satte därmed sin prägel på den. Det är troligt att Olaus har använt sig av Chronicon Carionis när han utarbetade sin svenska krönika - Gunnar T. Westin påvisar i sin avhandling att det finns en nära överensstämmelse mellan Olaus och Carions krönikor i skildringen av göternas krigståg. Det är emellertid inte möjligt att inom ramen för denna uppsats göra en jämförelse mellan den tyska krönikan - som är en världskrönika - och Olaus svenska krönika, så därför kommer här endast Melanchthons teoretiska utsagor om historieskrivning att diskuteras och inte den konkreta frukten av dessa abstrakta idéer.

Melanchthon har i ett flertal skrifter uttryckt sin syn på historieskrivning. Liksom andra humanister betonar han historiestudiets stora nytta: utan kunskap om historien förblir vi barn, utan historiens ljus trevar vi i mörkret. Den nytta vi har av historien är flerfaldig, menar Melanchthon. För det första finns det en moralisk nytta: historien kan bättre än filosofin lära oss vad som är gott och ont, eftersom alla de exempel som vi kan hämta ur historien är mer bevekande är nakna påbud och torra föreskrifter. Enligt Melanchthon varnar historien oss för att göra det onda, ty den lär oss att det är en allmän regel att hemska dåd bestraffas; historiens exempel visar att den som griper till svärd dödas med svärd.

Som synes finns det här en total överensstämmelse mellan Olaus och Melanchthon. Olaus hyser liksom den tyske humanisten tilltro till historiens förmåga att skänka lärdom genom exempel, och han påvisar många gånger i Svensk Krönika att den som gör ont drabbas av vedergällning. Men som vi har konstaterat så är dessa uppfattningar inte något som speciellt utmärker humanismen eller reformationen; exempla-pedagogiken blomstrade under medeltiden och vedergällningstänkandet likaså.

Melanchthon anger vidare att ännu större än historiens moraliska nytta är dess religiösa (eller teologiska) nytta. Att betrakta de historiska händelserna är att betrakta Guds verk, eftersom Gud regerar allt, förkunnar Melanchthon, och det kan mana oss till tro och gudsfruktan. Historien kan dessutom visa vilken som är "den rätta kyrkan" och vad som utgör "den rena läran".

Med detta menar Melanchthon att man genom att bedriva historiska studier kan se att den medeltida kyrkan inte är identisk med den tidiga kyrkan och att man därför måste dra slutsatsen att den katolska kyrkan inte är den kyrka som Jesus en gång grundade - och därmed är det legitimt att ta avstånd från denna påvligt ledda kyrka. Det Luther och hans anhängare ville var ju att återvända till "den rena kyrkan", det vill säga en kyrka avskalad alla de läror och ritualer som byggts upp under femton sekler; dessa traditioner betraktade reformatorerna nämligen som mänskliga uppfinningar eller rent djävulska påfund. Och de menade sig alltså kunna använda historievetenskapen i sin kamp.

Även Olaus anger den religiösa nyttan som den viktigaste: den högsta lärdomen vi kan dra av historien handlar ju, enligt Olaus, om Gud och djävulen. Men han nämner ingenstans i Svensk Krönika att ett syfte med historieskrivning skulle vara att visa på "den rena kyrkan". Olaus polemiserar faktiskt knappast alls i sin krönika mot den katolska kyrkan - vilket är ett intressant fenomen, som skall behandlas närmare längre fram i uppsatsen (kapitel V).

Vid sidan av historiestudiets moraliska och religiösa nytta finns det också en praktisk, världslig nytta, enligt Melanchthon. Han anser att härskare och statstjänare måste studera historien för att rätt kunna utföra sitt värv, och den åsikten upprepar han ofta i de många förord som han skrev i olika historieverk tillägnade furstliga personer. Också på den punkten är Olaus enig med den tyske humanisten: den svenske reformatorn manar herrar och furstar att ta lärdom av historien, och han försöker ju i sin krönika till och med ge dem konkreta råd om hur de skall sköta politiken.

Melanchthon anger också en fjärde nyttoaspekt: den estetiska. Det är ett nöje att läsa historia, påstår han. Så formulerar sig inte Olaus, han påpekar i stället bistert att man inte får läsa historia blott för nöjes skull. Men Melanchthon menar säkerligen inte heller att det enbart skall vara underhållningslektyr.

Bröderna Magnus

När man diskuterar Olaus förhållande till humanismen kan det vara belysande att jämföra honom med två andra samtida svenska historieskrivare: Johannes och Olaus Magnus. Dessa två bröder betraktas nämligen av många nutida forskare som Sveriges främsta representanter för renässanshumanismen.

Johannes och Olaus Magnus var Sveriges två sista katolska ärkebiskopar. Johannes Magnus hade utsetts till ämbetet av Gustav Vasa 1523, men när reformationens nyordningar vann inträde i den svenska kyrkan valde han och hans bror Olaus att lämna hemlandet. Efter vistelser i Danzig och Venedig slog sig bröderna 1541 ned i Rom. Deras hetaste önskan var att Sverige skulle återförenas med den katolska kyrkan, och de brevväxlade med furstar och prelater i syfte att uppnå detta. Men de umgicks också med europeiska humanister och ägnade sig åt att skriva historia.

Johannes Magnus sammanställde en biskopskrönika, Historia metropolitanae ecclesiae Upsalensis, där han skildrar de upsaliensiska ärkebiskoparnas liv. Vida mer känd är dock hans kungakrönika, Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus (Alla göta- och sveakungars historia), som handlar om de svenska kungarna fram till Gustav Vasa. Det mest berömda avsnittet i krönikan är framställningen av den äldsta tiden, där Johannes med stor fantasi, beläsenhet och retorisk skicklighet framför den götiska historiesynen. Enligt denna uppfattning skulle de gotiska folkstammarna - de som invaderade och erövrade det romerska riket - en gång i historiens gryning ha utvandrat från Sverige. Göticismens talesmän ansåg sig dessutom kunna fastställa att dessa goter/götar var ättlingar till Noas sonson Magog; got och Magog var enligt dem samma ord.

Genom denna historieskrivning fick Sverige ett ärorikt förflutet - åtminstone om man betraktade goternas krigståg i Europa som beundransvärda. Göticismen var dock inte någon ny doktrin. Den hade utvecklats på kontinenten under tidig medeltid, och den hade börjat utbredas i Sverige under 1300-talet. Före Johannes Magnus hade den götiska historiesynen på 1400-talet presenterats av Ericus Olai i Chronica regni Gothorum. Men det var Johannes krönika som kom att få det största inflytandet på svenskarnas historieuppfattning: under stormaktstiden, då den götiska ideologin blomstrade som allra mest i Sverige, var det hans historieverk som utgjorde den centrala inspirationskällan.

Johannes Magnus avled 1544, och hans två krönikor utgavs postumt av brodern Olaus, som dessutom skapade ett eget historieverk, Historia de gentibus septentrionalibus (Historia om de nordiska folken). Olaus Magnus arbete är dock inte historia i nutida mening, utan det är först och främst en skildring av Sveriges folk och natur, såsom förhållandena tedde sig vid medeltidens slutskede och den nya tidens början. Men också vissa händelser omnämns, till exempel Stockholms blodbad.

Hade Olaus Petri och bröderna Magnus någon kännedom om varandras arbeten? Den svenske reformatorns krönika fick inte tryckas, men den spreds i avskrifter. De katolska prelaternas historieverk utkom i Rom 1554-1557, det vill säga efter att Olaus hade avlidit 1552. Olaus kan således inte ha läst Johannes och Olaus Magnus texter, men han kan ha känt till att de ägnade sig åt historieskrivning och att de företrädde den götiska historiesynen. Bröderna Magnus å sin sida kan eventuellt ha haft tillgång till en avskrift av Olaus krönika.

Sanning och myt

För humanister som bröderna Magnus är historieskrivningen en form av retorik: historiska krönikor får, enligt detta synsätt, inte bestå av konstlösa uppräkningar av händelser, de skall snarare vara storslagna epos.

För Olaus, däremot, är korrekta uppgifter viktigare än konstfulla framställningar. Han tycks överhuvudtaget ogilla allt som är utsmyckat eller fantasifullt: hans prosa är enkel och avskalad (därmed inte sagt att den är oskön) och tonfallet är ofta kärvt. Och han är kritisk mot allt som han betraktar som sagor och myter. Han deklarerar i början av Svensk krönika att det han vill är att presentera sanningen: "thet som sant är will jach jw gerna scriffua", ty sanningen är, enligt Olaus, det som krönikeskrivare skall sätta högst av allt. Han beklagar sig över att tidigare historieskrivare många gånger har återgivit lösa rykten och ovissa uppgifter, ja, till och med fabler och sagor; själv anser han att det är bättre att vara återhållsam beträffande det som är ovisst än att uppge något som är felaktigt.

Och Olaus följer verkligen sina deklarerade ideal: när han är osäker på en uppgift så anger han det, och om han betraktar påstådda händelser som föga troliga så meddelar han läsaren detta, till exempel genom kommentaren "mich synes thet icke lijcht wara". Han påpekar att det inte finns mycket skrivet från tiden före 1200-talet i Sverige, och följaktligen ägnar han sig inte åt några ingående redogörelser för den perioden i sin krönika.

Det som är mest anmärkningsvärt i Olaus behandling av den förkristna tiden är hans avvisande av de götiska idéerna. Dessa föreställningar var allmänt accepterade i hans samtid, men Olaus sällar sig inte till mängden. Han påstår visserligen inte att berättelserna blott och bart är fantasier, men han ifrågasätter grundligt uppgifterna om att goterna skulle ha utgått från Sverige och fastslår att man inte kan veta hur det var. Även i andra frågor menar Olaus att underlaget är så magert att saken måste betraktas som oviss. Hur var det svenska området indelat innan det blev ett rike? Vad hette de första kungarna? Det är "owitterligitt".

Olaus är inte unik i sin försiktiga hållning till uppgifterna om Sveriges äldsta tid. Även Ericus Olai påpekar i sin 1400-talskrönika Chronica regni Gothorum att man inte vet mycket om de första kungarna. 1500-talshumanisten Johannes Magnus, däremot, ger inte uttryck för några tvivel: han räknar upp alla svenska kungar från Magogs söner till Gustav Vasa. Denna kungalängd var till största delen fastställd sedan tidigare av andra krönikörer, men Johannes räds inte att flytta om i listan eller att fylla ut med nya kungar. Enligt Sten Lindroth led Johannes Magnus av "ett slags skräck för tomrummet" och fabulerade därför friskt utan betänkligheter när han inte fann tillräckligt med uppgifter i sitt källmaterial.

Olaus och Johannes Magnus uppvisar således helt olika förhållningssätt till Sveriges tidiga historia. Vad beror det på? Och vilket är egentligen det typiskt "humanistiska" beteendet? Svaret är att bägge förhållningssätten kan kallas humanistiska. Vältaligheten, retoriken, var central inom humanismen, men källkritik var också det en humanistisk angelägenhet. Bröderna Magnus representerar en riktning inom renässanshumanismen som intresserade sig mer för retorik och än för torra fakta och textkritik. Olaus representerar en annan riktning, den som var dominerande bland de tyska humanisterna: den källkritiska.

Kurt Johannesson hävdar dock att Olaus drevs av andra motiv än de källkritiska när han ifrågasatte berättelserna om goternas ursprung. I sin bok Gotisk renässans skriver Johannesson:

Att Olaus tar avstånd från göticismen skulle alltså, enligt Johannesson, bero på att de katolska motståndarna var anhängare av dessa idéer. Beträffande detta så vill jag för det första invända att Olaus överhuvudtaget uppvisar en källkritisk attityd i sin krönika; det är inte bara beträffande goternas vandringsvägar som han ifrågasätter uppgifters riktighet.

För det andra delar jag inte retorikprofessorns uppfattning att Olaus bedriver en lidelsefull polemik beträffande göticismen; jag - och andra med mig - anser att han resonerar sakligt och rent av kyligt.

För det tredje så förstår jag inte på vilket sätt de katolska motståndarna använde den götiska historiesynen "som stöd för sitt politiska program" eller på vilket sätt Olaus skulle kunna sätta stopp för deras strävanden genom att ifrågasätta denna historieskrivning. De götiska föreställningarna var inte typiskt katolska, de var nationalistiska, och de kunde därför lika gärna användas för att stärka den svenska nationalkyrkan gentemot den internationella katolska kyrkan. Göticismen blomstrade ju som mest i Sverige under stormaktstiden, då den svenska kyrkoledningen var mer katolikfientlig än någonsin. Kurt Johannessons misstankar beträffande Olaus motiv är således inte rimliga.

Patriotism

Samtidigt som Olaus avvisar den götiska myten så lanserar han en annan - mindre romantisk och mindre storvulen - teori om det svenska folkets ursprung. Svenskarna härstammar från tyskarna, menar han, det bevisas genom likheterna mellan det tyska och det svenska språket. Enligt Olaus var tyskarna och de nordiska folken en gång i tiden ett enda folk som bodde på kontinenten och som sedan besatte den skandinaviska halvön.

Man kan notera att Olaus slutsats inte är den enda möjliga: det kunde också vara tvärtom, det vill säga svenskarna som förflyttade sig till kontinenten. Men Olaus har synbarligen inget till övers för den typen av idéer; han har ingen önskan att göra Sverige till nationernas vagga.

Olaus ger överhuvudtaget inte uttryck för någon glödande nationalism i sin historieskrivning. Svensk Krönika genomsyras inte av någon fientlighet mot danskarna, och därvid skiljer sig Olaus från flera andra svenska krönikörer. Danskhatet återfinns nämligen såväl hos Ericus Olai som hos Johannes Magnus och också i de krönikor som på 1400-talet skrev enligt kung Karl Knutssons önskemål. När Olaus kritiserar den nordiska unionen och de danska unionskungarna är det säkerligen inte på grund av någon underliggande avsky för grannfolket.

Inte heller påstår Olaus att förbund med andra nationer alltid bör undvikas. När han diskuterar varför unionen blev en olycka för Sverige, så skriver han att det berodde på att man inte följde de villkor under vilka förbundet ingicks; han förkastar inte själva unionsidén.

Gunnar T. Westin hävdar i sin avhandling om Svensk Krönika att Olaus anser att utländska förbund överhuvudtaget inte är nyttiga. Jag kan emellertid inte se att det står så i de citat som Westin hänvisar till. Det Olaus påpekar är att förbund måste ingås enligt Guds vilja - annars går det illa - och att det är viktigare för en härskare att ha undersåtarnas gunst än att sluta förbund med utländska kungar.

Olaus kan således inte betecknas som en patriotisk historieskrivare - han visar ingen entusiasm för göticismen, han anger att Sverige har befolkats från Tyskland (och inte tvärtom), han uttrycker inget danskhat och han tar inte principiellt avstånd från utländska förbund.

Patriotism var annars något som utmärkte många humanister, i synnerhet de tyska. Denna tyska fosterlandskärlek stimulerades inte minst av att den antika skriften Germania, skriven av Tacitus 98 e. Kr, lyftes fram ur glömskan. Tacitus skrift, som beskriver de germanska stammarnas seder och bruk, utkom i tryck en första gång 1519 och blev mycket populär. 1538 utgavs den med en kommentar skriven av Melanchthon.

I Melanchthons kommentar kan man finna samma teorier som hos Olaus beträffande svenskarnas ursprung: Sverige har befolkats från Tyskland. Den rimliga slutsatsen är naturligtvis att Olaus har hämtat sina idéer från Melanchthon (Gunnar T. Westin anser att det är "ett bevisat faktum" att Olaus har använt sig av Melanchthons Tacituskommentar, Sten Lindroth menar att det är "sannolikt").

Olaus, som inte ansluter sig till den svenska patriotiska ideologin, göticismen, där Sverige betraktas som ett moderssköte för andra folkslag, följer således i stället de tyska patrioterna i deras föreställningar, där det är Tyskland som intar rollen som folkens sköte. Varför? Är det enbart på grund av att han betraktar de tyska humanisternas teorier som mer trovärdiga än de götiska idéerna? Eller ligger det dessutom en reformatorisk strävan bakom? Också reformationens idéer kom ju till Sverige från Tyskland, och att erinra svenskarna om de bägge ländernas gemensamma förflutna kan vara ett sätt att framhålla att det är naturligt för svenskarna att ha kontakt med den tyska kulturen.

En sådan tolkning är dock inte mycket rimligare än den nyss diskuterade tolkningen av Olaus motiv att avvisa göticismen. Svensk Krönika ger nämligen inte på något vis intryck av att vara en luthersk propagandaskrift; Olaus tycks ha helt andra avsikter med sin historieskrivning än att försöka påvisa att den nyligen genomförda reformationen var en god sak för Sverige. Detta kommer att framgå tydligare i kapitel V.

Antiken - medeltiden - renässansen

Något som var utmärkande för renässanshumanisterna var att de sökte inspiration hos antika författare - och då inte blott hos de kristna skriftställarna utan även hos de hedniska. Denna tendens är tydlig både hos den lutherske humanisten Melanchthon och hos de katolska humanisterna Magnus. När den beläste Melanchthon exempelvis utlägger sin syn på historieskrivning i förordet till Cuspinianus krönika, så hänvisar han till uttalanden av Platon, Aristoteles, Thukydides och Polybios. Och när Johannes Magnus i inledningen till sin krönika resonerar om historieskrivningens nytta, så argumenterar han med hjälp av citat från Cicero och Homeros.

Bröderna Magnus historieverk är överhuvudtaget fyllda av uppgifter hämtade från antika auktoriteter: Johannes Magnus har funnit material till sin götiska historia bland annat hos Herodotos, Justinus, Orosius och Prokopios, och Olaus Magnus har vid sammanställandet av sin Historia om de nordiska folken till stor del anlitat antika författare, såsom Livius, Plinius, Vergilius och Ovidius.

Denna typ av referenser finns knappast alls i Svensk Krönika. När Olaus i sin inledning diskuterar historieskrivningens syfte åberopar han inte några antika auktoriteter, fast han mycket väl kunde ha gjort det. Det är ju inte några originella idéer som han framför; uppfattningen att historien är en källa till lärdom och åsikten att alla orsaker måste anges står att läsa hos till exempel Cicero. Och att skriva en betraktelse över historiens nytta och i den väva in citat från antika författare, det var just en av de övningar som humanisterna brukade sysselsätta sig med . Olaus beter sig således inte som en typisk renässanshumanist i detta avseende.

Olaus hänvisar dock till "gamble latiniske historiescriffuare" när han redogör för sin teori beträffande svenskarnas härstamning från tyskarna. Det är med all säkerhet Tacitus som han syftar på och som han sannolikt har läst. Enligt Gunnar T. Westin, som i sin avhandling har undersökt källorna till Svensk Krönika, har Olaus dessutom (i en utläggning om krigsövningar) hämtat inspiration från Livius Ab urbe condita.

Det finns en passage i Svensk Krönika där Olaus omtalar den antika litteraturen. Det är när han i kritiska ordalag beskriver goternas framfart på kontinenten och då bland annat beklagar "then skada the giorth haffua i thet Latineska tungomålett, och Lärda mendz böker". Exakt vilka böcker det var som goterna förstörde sägs dock inte; Olaus kanske främst syftar på biblar och på kyrkofädernas skrifter, inte på de hedniska filosofernas arbeten. Stycket har infogats i en senare redaktion av krönikan, och det ger verkligen intryck av att vara tillagt. Litteraturhistorikern Henrik Schück menar att "Klagan öfver den klassiska literaturens undergång var en parentes, hvilken Olavus Petri såsom i viss mån anhängare af humanismen ansåg sig böra infoga."

Schück antyder genom sin formulering att Olaus inte uppvisar något brinnande intresse för den klassiska litteraturen, och så är verkligen fallet: sammantaget är hans hänvisningar till antika auktoriteter inte många. Och det är inte enbart jämfört med Melanchthon och bröderna Magnus som hans antika referenser är färre, det gäller också om man jämför honom med vissa medeltidskrönikörer. Några exempel: Adam av Bremen, som på 1000-talet beskrev Sveriges kristnande i Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar, använde sig bland annat av Sallustius, Vergilius, Lucanus, Cicero, Terentius, Horatius och Ovidius. Saxo Grammaticus, författare till den danska 1100-talskrönikan Gesta Danorum - ett verk som Olaus hade tillgång till och hämtade uppgifter från - lånade rikligt från de två romerska historieskrivarna Valerius Maximus och Justinus. Till och med hos den kyrklige 1400-talskrönikören Ericus Olai syns spår av de klassiska poeterna Ovidius, Vergilius och Propertius.

Renässansmännen hämtade inte bara faktauppgifter och idéer från de antika författarna, de försökte också skriva sina verk på klassiskt latin (som skilde sig från det medeltida latinet). Prelaten Johannes Magnus följde det humanistiska idealet och nedtecknade sin krönika på ett latin som låg nära det klassiska. Reformatorn Olaus, däremot, skrev på svenska. Denna olikhet beror bland annat på att Olaus och bröderna Magnus inte riktade sig till samma läsekrets. De katolska biskoparna skrev visserligen för sina landsmän, men de vände sig också till en internationell publik - till furstar, kyrkliga dignitärer, andra humanister. Olaus skrev sin krönika enbart för det svenska folket: "thetta scriffuas för theras skul som här inrijkes boo", deklarerar han.

Olaus var dessutom mån om att de olärda skulle förstå Svensk Krönika: "thenna Crönika är scriffuin för theris skuld som eenfaldighe äro", anger han i inledningen. För reformatorn var det en hjärtefråga att man använde modersmålet, såväl i gudstjänsten som i uppbyggliga skrifter, så att gemene man kunde begripa. Han genomdrev följaktligen byte av språk (från latin till svenska) i mässan, och han avfattade alla sina reformatoriska skrifter på svenska. Ironiskt nog blev Johannes Magnus historieverk vida mer inflytelserikt i Sverige än vad Olaus krönika blev.

Till sist vill jag kort beröra den begreppsförvirring som nämndes i början av kapitlet. Vad är egentligen humanism? Vad är humanistisk historieskrivning? När man funderar över det så uppkommer oundvikligen frågan huruvida en viss metod eller en viss historiesyn är något som verkligen särskiljer renässanshumanisterna från andra historieskrivare (bara för att en humanist ägnar sig åt något behöver det ju inte vara "typiskt humanistiskt"). På vissa punkter var renässansmännen nydanande, men på andra punkter förde de bara vidare medeltida metoder och uppfattningar.

Detta är numera väl känt bland forskare, men det var inte lika bekant för tidigare generationer. När man studerar äldre litteratur, till exempel om Olaus Petri, stöter man ofta på fördomar om medeltiden. Dessa skeva uppfattningar tar sig uttryck i att allt som författaren betraktar som positivt klassificeras som "renässans" eller "humanism" medan allt som uppfattas som dystert och småskuret kallas "medeltid".

Ett exempel är när Henrik Schück i sin litteraturhistoria (1890) refererar några av Olaus utsagor i Svensk Krönika och sedan påstår att dessa reflektioner "häntyder på en man, hvilken fostrats i humanismens historiska skola". Men det som Schück syftar på kunde lika gärna hänföras till "kristendomens skola", en skola som hade många elever under medeltiden. Det refererade gäller nämligen Olaus reflektioner beträffande vikten av att äga dygd, hans medkänsla med fattiga, hans avsky för krig, hans förakt för tom ära, etc. Detta är knappast några ideal som uppstod i och med humanismen eller som särskiljer humanister från annat folk.

Ett annat exempel är när Ludvig Stavenow (1898) diskuterar Olaus personteckning i Svensk Krönika. Stavenow anger först att det var främmande för de medeltida krönikörerna att karakterisera enskilda människor, och sedan berättar han om hur Olaus i några fall ger en kortfattad beskrivning av vissa personer. Stavenow konstaterar så att även om det inte är mycket av karakteristik är det ändå "en ansats, röjande att den förmåga att förstå och skildra den enskilde individen, som renässansen först medförde, icke var alldeles främmande för mäster Olof." De exempel på personkarakteristik hos Olaus som Stavenow citerar är dock knappast inspirerade av renässansen - de är nämligen alla hämtade från (medeltidskrönikören) Ericus Olai.

HEM	INNEHÅLL	NÄSTA