III. KUNGEN

Guds tjänsteman

Gustav Vasa kröntes till kung i Uppsala domkyrka 12 januari 1528, och uppdraget att predika vid kröningen gavs åt Olaus Petri. Kröningspredikan utkom snart i tryck, med titeln "En kristlig förmaning till Sveriges inbyggare". Det är en av de viktigaste texterna när man vill analysera Olaus uppfattning om kungamakten.

Olaus börjar sin predikan med att utlägga varför Gud har låtit överheten uppkomma. Han hänvisar till vad det står i bibeln: "hon skal wara them til straff som illa göra, och ther före bäär hon swerdhet". Det betyder, enligt Olaus, att om det inte fanns några onda människor, så skulle ingen överhet behövas. Men eftersom det finns så många som är benägna till odygd och övervåld, var det nödvändigt för Gud att insätta härskare som har makt att förhindra och straffa illgärningsmännen.

Olaus betraktar alltså kungen som skickad av Gud: "konungs embete är ordineret och skickat aff gudhi", "gudh haffuer skickat herskapet", "Gudh haffuer [...] giffuet oss en godh Christen konung". Det är Gud som är den egentlige kungen: "han är then aleena som regementet haffuer". Kungarna och furstarna är blott Guds befallningsmän, som skall driva hans ämbete, de är Guds tjänare och Guds tjänstemän.

De bibeltexter som Olaus främst utgår från i sitt tänkande är Romarbrevets trettonde kapitel och Första Petrusbrevets andra kapitel. De styrande beskrivs där som "Guds tjänare", som är tillsatta för att vaka över ordningen, de är "sända" av Gud och de bär sitt svärd i Guds tjänst "för att straffa dem som gör det onda". Paulus ord "det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom" är en formulering som Olaus ofta upprepar, både i Kröningspredikan och i senare skrifter.

Även i den postilla som utgavs 1530, En liten postilla, utlägger Olaus frågan om överhetens ursprung och ändamål. Liksom i Kröningspredikan förklarar han att om människan inte hade fallit i synd så hade ingen överhet behövts, "men epter thet at menniskian föll j syndena och bleeff benäghen och tilböyelighen til alt thet som oondt är, war thet aff nödhenne at ther skulle noghre tilskickas som menniskiona medh straff och neffzt skulle halla til baka". Enligt Olaus är det således synden som är orsak till att överheten överhuvudtaget finns. Han tycks betrakta härskaren främst som en kontrollerande, bestraffande myndighet.

Även om Olaus uppfattar kungen som Guds skickelse, menar han inte att kungatillsättningen skulle ske på något mystiskt vis. Tvärtom, han räknar uppenbarligen med att det är genom människors val som kungen utses. I Kröningspredikan tar han en text ur Gamla testamentet som utgångspunkt för att beskriva detta. Det är en passage i Femte Moseboken, där Gud instruerar Israels folk hur de skall göra när de tillsätter sin kung. I bibeltexten står det att folket skall sätta till kung "den som Herren, din Gud, utväljer". Den bibliska tanken är tydligen att det är Gud som utväljer kungen och att folkets uppgift är att inse vem det är som Gud har utvalt och sedan kora denne till kung. Det är också Olaus tanke. Han förklarar att Gud inte vill att folket "j så dråpeligha saker skulle noghot göra epter theras eghet sinne", utan de måste vid kungaval be Gud om hjälp, så att de som skall utse kung korar den som Gud har utvalt. Det är alltså enligt Olaus tänkesätt ingen motsats mellan att kungen väljs av människor och att han väljs av Gud.

Den gode kungen

Olaus understryker i Kröningspredikan att kungen är tillsatt för menighetens bästa. Denna tanke uttrycks kärnfullt i formuleringen "ty gudh haffuer skickat konungen for folkit skul, och icke folket for konungens skul". Regenten får inte använda ämbetet till att söka sin egen vinning; i så fall är han folket till skada. Skulle han sätta sitt eget gagn framför allmogens, så är han inte en god kristen kung utan en tyrann.

I Kröningspredikan beskriver Olaus vad som kännetecknar en god kung. Han utgår från det nyss nämnda stycket i Femte Moseboken. Även om dessa ord ursprungligen riktades till israeliterna, så är de enligt Olaus värda att begrunda även för senare tider; det finns lärdom att hämta där, säger han. Han räknar upp de befallningar som Gud ger till det judiska folket. De instrueras att ta en av sina bröder till kung, inte en utlänning. Kungen får inte skaffa sig hästar i mängd, inte heller alltför mycket silver och guld. Han skall noga studera Guds lag och hålla dess bud, och han skall inte förhäva sig över sina bröder.

Olaus kommenterar sedan dessa punkter. Tyngdpunkten i hans utläggning ligger på att kungen skall vara en god kristen, alltså en som förtröstar på Gud och inte på sina rikedomar, som följer Guds lag och som inte är högmodig. Olaus erinrar om att kungen och undersåtarna äger en andlig jämlikhet i Kristus: "Han skal icke halla sich for en herra offuer sine brödher, vtan tenckia vppå at han och hans vndersåter äre alle aff en root vthkomne, och haffua alle en capetenare herra och domare Christum". Olaus varnar också kungen för den frestelse till övermod som ämbetet medför: "Konungs wälle eller herradöme, är en ganska stoor tilfelle til at falla j frå gudz reddhoga, vdi hogmood och offuerdådigheet".

Andra delen av Kröningspredikan ägnar Olaus åt att beskriva undersåtarnas plikter mot överheten. Det kan vara värt att notera att han sålunda först går igenom kungens plikter och därefter folkets. Han markerar därmed ömsesidigheten i förpliktelserna och visar att det ställs minst lika mycket krav på kungen som på undersåtarna.

Även i postillan från 1530 understryker Olaus de krav som ställs på överheten. Härskaren får inte söka sitt eget bästa, utan han skall söka folkets bästa; hans uppgift är att beskydda sina undersåtar och bevara dem i fred. Folket är egentligen inte hans folk, det är Guds folk, Guds allmoge, Guds vänner, som Gud har låtit sin son gå i döden för, skriver Olaus. Genom att uttrycka sig så framställer Olaus kungen snarare som en förvaltare än som en herre.

Ömsesidigheten i kungens och undersåtarnas förpliktelser beskrivs också i En svensk krönika. När Olaus där utlägger förbudet för undersåtarna att göra väpnat uppror, skriver han: "Men thet skal doch offuerheeten weta, at såsom vndersåterne är forbudhit gripa til swerdh, szå är och henne forbudhit, at misbruka swerdhet [...] Och såsom vndersåterne är förbudhit at göra vpror, sä är och öffuerheetenne forbudit at giffua them tilfelle til vpror."

Tyrannen

Olaus definierar en tyrann som en härskare som söker sin egen vinning i stället för folkets bästa. Om en furste "regera them epter sitt eeghit sinne sich sielffuom til godho och gagn [...] thå är han icke en rätt Christen, vtan en tyran offuer gudz almogha".

Så långt är definitionen klar, men det är mindre klart om Olaus menar att även en tyrann är insatt av Gud. I Romarbrevets trettonde kapitel, som Olaus så ofta refererar till, står: "det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom". En tyrannisk kung är onekligen en överhetsperson - men har Gud insatt den överheten? Detta är inte skolastiskt hårklyveri, eftersom det för en troende kristen ingalunda är oväsentligt om en härskare regerar på Guds befallning eller inte. Bedömningen av den saken har nämligen konsekvenser för undersåtarnas lydnadsplikt (vilket vi återkommer till i kapitel V).

I Olaus predikan vid Gustav Vasa kröning blir dilemmat tydligt. Gustav Vasa hade ju blivit svensk kung efter att ha fördrivit den danske unionskungen Kristian II. Den nye kungen hade alltså kommit till makten efter att ha gjort uppror mot den gamle kungen. Olaus verkar i Kröningspredikan ge sitt fulla stöd till Gustav Vasa. Han säger att Gud, "epter Swerigis rikes longliga skadha och forderff", har givit landet "en aff wora bröder, jtt Swenst blodh" till konung, och att Gud genom konungen har "frelsat oss aff wore hädzske fienders hender".

Olaus ståndpunkt är emellertid inte entydig, eftersom han i samma predikan kraftigt betonar att man inte får motsätta sig överheten, som är tillsatt av Gud. Men då borde det ha varit fel att motsätta sig Kristian II. Han var ju kung, alltså helt klart en överhetsperson. Menar Olaus att denne kung ändå inte var förordnad av Gud? Vilket är i så fall kriteriet för att en härskare inte skall betraktas som tillsatt av Gud? Detta klargörs aldrig i predikan. Det är möjligt att Olaus menar att en tyrannisk kung inte kan sägas vara förordnad av Gud - men så uttrycker han aldrig saken. Tvärtom, han använder formuleringar som snarare har innebörden att det är Gud som ger folket en tyrann: "gudh [...] geffuer oss (epter wor fortienta löön) en tyran".

Även Curt Rohtlieb ställer sig i sin artikel i Statsvetenskaplig tidskrift undrande inför Olaus uppfattning i denna fråga. Rohtliebs förslag till tolkning är att Olaus anser att framgång är kriteriet på gudomlig utkorelse. Med andra ord: den som har lyckats ta makten är den som är förordnad av Gud. Det kan låta besynnerligt att Olaus skulle ha en sådan syn, men det är faktiskt en rimlig tolkning som Rohtlieb gör. Olaus verkar anse att när väl någon har lyckats gripa makten efter ett uppror så skall denne betraktas som insatt av Gud - även om det i sig var fel att göra uppror.

Olaus syn på tyranner kommer också till uttryck i de två skrifter som han skrev i polemiken mot den danske karmelitmunken Paulus Helie. Den första av skrifterna, Svar på ett okristligt sändebrev, utkom 1527. Det "okristliga" sändebrev som Olaus ville besvara var ett brev som Paulus Helie hade skrivit emot Luther. Detta brev har gått förlorat och därför vet man inte exakt vad Helie skrev i det, men enligt Olaus referat av brevet skall den katolske munken ha varnat för att den lutherska läran kunde leda till uppror mot överheten. Det var en fråga som var mycket aktuell just då, eftersom det i Tyskland hade brutit ut ett bondeuppror som delvis hade hämtat inspiration från Luthers tankar.

Olaus - som inleder sin skrift med att kalla Helie för "en falsk och lögnactigh propheta j Danmarck" - tar Luther i försvar. Enligt Olaus kan Luther inte ha någon skuld till det tyska bondeupproret, eftersom den lutherska läran säger att man inte får tillgripa våld mot härskarna, inte ens om de är tyranniska, för tyranner är "thet rijss som gudh straffer wåro synder medh". Detta har alltid varit Luthers lära, skriver Olaus.

Och Olaus delar uppenbarligen Luthers uppfattning, för i sin historiska krönika, En svensk krönika, använder han själv metaforen om tyrannen som Guds ris. Det är på krönikans sista sida, där han ger ett omdöme om Kristian II. Olaus skriver att denne härskare var en plåga för det svenska folket och "itt rijsz ther Gudh them medh straffa wille". Och så tillägger han: "Men loffuat ware Gudh i euigheet, som haffuer kastat thetta rijszet i eelden." I Olaus beskrivningar är det alltid ytterst Gud som tillsätter och avsätter härskaren.

Gustav Vasa

Det andra brevet som Olaus skrev mot Paulus Helie, Ett fögo sändebrev, utkom 1528. Även det innehåller en diskussion om tyranner, eftersom Helie hade antytt att Gustav Vasa var en tyrann. Olaus är angelägen om att ta kungen i försvar, och han bemöter Helies anklagelser bland annat genom att tona ned betydelsen av den världsliga maktens handlande och i stället utmåla det katolska prästerskapet som den verkliga faran. En tyrann kan bara skada sina undersåtar till kropp och gods, medan däremot biskopar, prelater och munkar kan fördärva människors själar: "theres mishandel är oss forderffwelig til lijff och siel" och "så äre the for then skul mera straff wärde, än försterna". Olaus beskriver här de katolska motståndarna som de främsta fienderna, det är de som har den största och farligaste makten, inte kungen eller de världsliga furstarna.

Detta skrevs 1528. Reformationen hade ganska nyligen inletts, och reformatorerna hade kungen på sin sida. Året innan hade Gustav Vasa vid riksdagen i Västerås drastiskt beskurit de katolska biskoparnas makt - helt i enlighet med reformatoriska önskemål. Olaus Petri fick predika vid Gustav Vasas kröning, och några år därefter blev han utsedd till kungens kansler. Att han i sitt brev till Paulus Helie tar kungen i försvar är med detta i åtanke inte så märkligt. Reformatorns lidelse var att förändra det som han såg som förfall och urartning inom kyrkan, och dit hörde till exempel världsliga biskopar och högmodiga munkar. Kungens kuvande av de katolska biskoparna och den kungligt beordrade avvecklingen av klosterväsendet bör i Olaus ögon ha varit något som gagnade reformationens sak. Gustav Vasa och Olaus Petri var med andra ord bundsförvanter i kampen mot den katolska kyrkan.

Men situationen ändrade sig. Olaus Petri och Gustav Vasa kom alltmer i motsatsställning till varandra. Konflikten berodde huvudsakligen på att Gustav Vasa tog ett allt fastare grepp om kyrkan, ett alltför fast grepp enligt Olaus. I två senare skrifter, En svensk krönika och En predikan emot de gruvliga ederna, är tonfallet ett annat än i Kröningspredikan och i breven mot Helie. I En predikan emot de gruvliga ederna vänder sig Olaus, med mycket stor upprördhet och skarpa varningar, mot det utbredda bruket av svordomar. Han menar att det är överhetens plikt att stävja missbruket av Guds namn och erinrar om att den en dag skall stå till svars inför Gud för hur den har skött sitt ämbete. Dessutom måste överheten själv lägga av detta bruk, skriver Olaus. Och så anmärker han: "The som thetta mest skulle straffa bruka thet mest". Gustav Vasa, som tydligen brukade svära en hel del, uppfattade Olaus predikan som ett direkt angrepp.

Likaså ansåg Gustav Vasa att Olaus i En svensk krönika hade kritiserat kungamakten. I denna krönika, som behandlar Sveriges historia fram till 1520, kommer Olaus många gånger in på förhållandet mellan riksföreståndaren och de katolska biskoparna. Enligt Gunnar T. Westin, som har studerat Svensk krönika i avhandlingen Historieskrivaren Olaus Petri, tar Olaus ställning för episkopatet i dessa konflikter och ger därmed uttryck för andra värderingar än de han hyste i slutet av 1520-talet. Det är regenten som framställs som det största hotet mot Sveriges väl och ve, inte de katolska biskoparna. Jag har inte haft möjlighet att studera Svensk Krönika tillräckligt noga för att kunna göra en egen bedömning av vilken ståndpunkt Olaus intar. Jag citerar därför Westin, som skriver:

Westin skriver också att Olaus i sin skildring av Stockholms blodbad friar ärkebiskop Gustav Trolle från all skuld och lägger hela skulden på Kristian II. Det var en uppfattning som gick tvärtemot Gustav Vasas propaganda, där Trolle framställdes som anstiftare av blodbadet. Enligt Westin är Olaus historieskrivning på denna punkt ett uttryck för hans opposition mot Gustav Vasa.

Att Olaus kritiserade den regerande kungen betyder emellertid inte att hans syn på kungens ämbete hade förändrats, alltså hans uppfattning att överheten är tillsatt av Gud. Det stod säkerligen från början klart för Olaus att kungar kan missköta sig. Resonemangen om tyranner och förmaningarna i Kröningspredikan visar att han var i högsta grad medveten om att de världsliga härskarna inte alltid motsvarade hans ideal; han hade nog aldrig några illusioner om dem. Men att överheten är skickad av Gud är en uppfattning som han ger uttryck för även i En predikan emot de gruvliga ederna och i En svensk krönika.

Curt Rohtlieb skriver i sin analys att rättegången ledde till att Olaus fick "många illusioner brustna" och att "tilltron till överhetens rättvisa kan ej ha varit orubbad". Men det finns inget som tyder på att Olaus tidigare hade några illusioner eller någon särskilt stor tilltro till överhetens rättvisa. Att han i Kröningspredikan 1528 hyllade Gustav Vasa som Sveriges befriare och försvarade honom i polemiken med Paulus Helie samma år betyder inte att han hade illusioner om kungen. Det är rimligare att tro att Olaus ställde sig på Gustav Vasas sida på grund av att denne var behjälplig i bekämpandet av den katolska kyrkan.

De medeltida teorierna

Olaus uppfattning att överheten är insatt av Gud var inte på något vis en ovanlig föreställning. I all medeltida politisk teori förutsatte man att kungen och alla andra styresmän hade fått sin auktoritet från Gud. Likaså var det en gängse uppfattning att denna makt inte fick användas efter härskarens eget godtycke. Uppdraget att styra folket sågs som en tjänst, regentens uppgift var att främja fred, frihet och rättvisa, och förhållandet mellan härskare och folk ansågs innefatta ömsesidiga rättigheter och plikter. När Olaus i Kröningspredikan understryker kungens förpliktelser med orden "gudh haffuer skickat konungen for folkit skul, och icke folket for konungens skul", då upprepar han en formulering som var vanlig under medeltiden. Det framträder alltså ingen ingen skillnad mellan Olaus och den medeltida traditionen på dessa punkter.

Även uppfattningen att den världsliga överhetens är tillsatt för att bestraffa dem som gör det onda och därför har sitt ursprung i syndafallet är en tanke med rötter i den antika och medeltida katolska traditionen. Den finns uttryckt i Augustinus De civitate Dei, och den upprepades av till exempel påven Gregorius VII på 1000-talet.

Tanken att kungen är Guds tjänsteman finns uttryckt också i svenska medeltida texter. Visserligen utkom det just inte många traktat om politisk teori i Sverige under medeltiden, men ett exempel är Konungastyrelsen, en furstespegel från 1330-talet. Där står det att kungen har fått sin myndighet av Gud och skall sörja för folkets väl och att överheten är "Guds tjänare i denna värld", insatt att döma och straffa illgärningsmän. En annan text av intresse är Konungabalken i Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet. Där står som första artikel att kungen "skall älska Gud och den heliga kyrkan och styrka hennes rätt". Vidare står det att kungen i sitt rike hava "av Gud" högsta dom över alla domare. Det är också värt att notera att Konungabalken är disponerad på samma sätt som Olaus Kröningspredikan: först räknas kungens plikter upp, därefter folkets.

Inte heller Olaus uppfattning om kungatillsättning var ovanlig. Under medeltiden hade man inga problem med att betrakta kungen som både utvald av Gud och utvald av människor. Dessa två tankar kunde till och med kombineras med den omständighet att kungakronan gick i arv, det vill säga med att det egentligen inte skedde något formellt kungaval överhuvudtaget. Man tänkte alltså inte i första hand på ett juridiskt vis beträffande härskarens auktoritet.

Även i resonemangen om tyranniska härskare följer Olaus en lång tradition. Det var den vedertagna uppfattningen under medeltiden att en kung som inte uppfyllde sina plikter var att betrakta som en tyrann. Dock var man mindre ense om hur en sådan urartad härskare skulle behandlas, och just därför skrevs det utläggningar i ämnet. Men även om man gick så långt att man förespråkade tyrannmord, så kunde man förena den ståndpunkten med uppfattningen att all överhet är insatt av Gud. Det gjorde till exempel på 1100-talet Johannes av Salisbury i sin skrift Policraticus.

Diskussionen om tyranner fanns också i Sverige. Ett exempel är Birgittinbrodern Peder Månssons Barnabok, som utgavs i början av 1500-talet. Denna bok, som är en ganska fri översättning av Erasmus av Rotterdams furstespegel Institutio principis christiani, innehåller en utläggning om "Åtskildnet emellen Tyran och Konnungh". Definitionen av en tyrann är den vanliga: "then som wender alltt rijkitt thill sina nytto och egitt gagn, han är en tyrann". Författaren beskriver sedan vad som utmärker den gode kungen till skillnad mot tyrannen. Bland annat citerar han då Jesu ord om att den som vill vara störst skall vara allas tjänare.

Däremot är tydligen inte Romarbrevets trettonde kapitel en speciellt central text för Birgittinbrodern, såsom det är för Olaus Petri. I Barnabok läggs inte tyngdpunkten så mycket på att det är Gud som har insatt kungen som på att det är folket som har valt sina härskare: "almogen siälffwer haffwer them walltt och vpsatt öffwer sigh". Men liksom alla sina samtida tar författaren naturligtvis det för självklart att det är Gud som ytterst regerar över världen.

Även Olaus Petris danske vedersakare Paulus Helies vill i sina resonemang om kungatillsättning påpeka att det är folkets handling och inte bara Guds skickelse. I en av sina tolv frågor till Gustav Vasa hänvisar han till ett stycke i Gamla testamentet där Gud säger: "Själva valde de sig kungar, som inte kom från mig". Helie verkar här vilja hävda att svenskarna har valt sig en kung som egentligen inte är utvald av Gud.

Den danske munken betraktar dock - lika mycket som Olaus - de nytestamentliga texterna om att överheten är insatt av Gud som sanningens ord, och han resonerar om hur man bör tolka Romarbrevet och Första Petrusbrevets utsagor. Kanske kan man säga att han tolkar dem mindre absolut än Olaus: Gud vill att det finns överhet, alltså styresmän och undersåtar, men den enskilde härskaren regerar inte alltid på hans befallning och skall då inte betraktas som direkt förordnad av honom.

När man jämför Olaus med de katolska humanisterna Peder Månsson och Paulus Helie framstår det således som om Olaus är mer angelägen om att betona att överheten är insatt av Gud. De två första menar givetvis inte att det inte skulle vara så, men möjligen ser det saken mer principiellt. Det är dock lite vanskligt att göra en jämförelse mellan dessa tre, eftersom de inte skriver i riktigt samma genre.

Luthers syn på överheten

När Olaus Petri i sina ungdomsår studerade i Wittenberg, var Martin Luther professor vid stadens universitet. Med stor sannolikhet åhörde Olaus Luthers föreläsningar, och han tog sedan med sig de lutherska tankarna till Sverige. Bland annat spreds Luther lära i Sverige genom de översättningar som Olaus gjorde. Den första reformatoriska skrift som utkom, En nyttig undervisning (1526), är delvis en översättning av Luthers andaktsbok Betbüchlein. Likaså är förordet till Nya testamentet 1526 en översättning från Luthers förord till det tyska Nya testamentet. Senare påbörjade Olaus en översättning av Luthers postilla, men han avbröt arbetet och utarbetade i stället en egen postilla. Enligt vissa forskare berodde det på att Olaus ansåg att Luther var alltför polemisk mot påven och den katolska kyrkan och att detta stridslystna skrivsätt inte passade i Sverige. Men även om Olaus Petri och Luther kanske skilde sig åt i temperament, så är det fullständigt klart att Olaus teologi är huvudsakligen luthersk. Därför är det intressant att se vad Luther har skrivit om överheten.

Luther utgav 1523 skriften Von weltlicher Obrigkeit. Där finns hans huvudsakliga uppfattning om den världsliga makten framlagd. Liksom i stort sett hela sin samtid betraktar Luther överhetspersonerna som Guds tjänare. Han skriver att de är insatta på grund av synden och att deras uppgift är att trygga rätten och skapa ordning. Resonemangen stöds på Romarbrevets trettonde kapitel. Här råder alltså ingen skillnad mellan honom och Olaus Petri. Luther menar också, i likhet med Olaus, att överheten skall anses vara insatt av Gud även om den missköter sig. Men lika lite som Olaus har Luther några illusioner om härskarna. Han skriver i Von weltlicher Obrigkeit att de politiska ledarna i allmänhet är "kompletta dårar"och "de värsta skurkarna på jorden". Att Gud ibland ger folket en tyrann som härskare beror, enligt Luther, på deras synder. Som vi redan har sett kallar han tyrannen för Guds ris, en formulering som Olaus Petri upprepar.

Det är således lätt att se likheterna mellan Luther och Olaus Petri på dessa punkter, och de skillnader som finns är nog mer marginella. Eftersom jag inte har haft möjlighet att granska Luthers skrifter närmare, utan nästan enbart har utgått från sekundärlitteratur i mitt studium av hans politiska idéer, kan jag inte göra en god bedömning av dessa eventuella skillnader. Men Karl Nordlund har i sin analys dragit slutsatsen att Olaus uppfattning är mer "folklig" än Luthers. Han anser att Olaus till skillnad mot Luther inte ställer kungen på ett högre plan än sina undersåtar. Nordlund påpekar bland annat att Luther drar paralleller mellan kungen och husbonden och menar att det är något som Olaus knappast skulle göra.

Även Curt Rohtlieb sällar sig till ståndpunkten att Olaus syn på relationen mellan folk och härskare skiljer sig från Luthers lära i det att Olaus inte som Luther "inskärper ett ensidigt underdånighetsförhållande". Men Rohtlieb visar överhuvudtaget en negativ inställning till Luther, som påstås predika blind lydnad mot överheten och vara likgiltig för slavars väl. Därför blir hans jämförelse mellan Olaus och Luther nog inte helt korrekt.

Teokrati?

Som nämndes i inledningen så bygger Karl Nordlunds analys av reformationstidens statsrättsliga idéer i hög grad på begreppet "germansk statsrättslig åskådning". När han behandlar Olaus Petri och Gustav Vasa ställer han detta begrepp mot begreppet "teokratisk åskådning". Hans argumenterar för att Gustav Vasas kungadöme ursprungligen var "det typiska germanska folkungadömet", men att "de teokratiska statsidéerna" - som enligt Nordlund Olaus Petri var den främste målsmannen för - så småningom fick inflytande.

Angående Nordlunds definition av "germansk statsrätt" hänvisar jag till den kritik som framförs av Kerstin Strömberg-Back i Lagen, rätten, läran: Politisk och kyrklig idédebatt i Sverige under Johan III:s tid. Jag kan inte här referera hela diskussionen, men en viktig punkt i den är att Nordlund beskriver "germansk statsrätt" som helt positivrättslig, det vill säga utan naturrättsliga eller teologiska idéer. Detta föranleder Strömberg-Back att påpeka att Nordlund inte har klart för sig att man i det äldre rättstänkandet alltid uppfattade den positiva lagen som en del av den gudomliga rättsordningen.

Jag vill främst ifrågasätta Nordlunds användning av begreppet "teokratisk". Han anger själv att han med detta begrepp avser varje åskådningssätt som härleder statsordning - och framför allt härskarmakt - från gudomlig fullmakt. Men enligt den definitionen var alla åskådningssätt teokratiska i Europa under senmedeltiden och 1500-talet (Machiavelli undantagen), vilket också andra än jag har påpekat. Är det då meningsfullt att använda ett sådant begrepp? Nordlund gör det, eftersom han uppenbarligen menar att man i Sverige under medeltiden inte såg Gud som källan till all auktoritet. Men detta är, som sagt, ett mycket tveksamt påstående..

Jag finner Nordlunds beskrivning av tiden före reformationen lite besynnerlig, eftersom han hela tiden förringar betydelsen av vissa formuleringar under denna tid, så att det skall passa in i hans tes att det först var med reformationen som den "teokratiska" synen kom. Nordlund medger att man under medeltiden i Sverige upptog epitetet "Dei gracia" i kungatiteln och att det i landslagen stod att kungen i sitt rike "av Gud" har högsta dom. Dessa "teokratiska" idéer beskriver Nordlund som "främmande spekulativa idéer", och han menar att deras politiska inflytande var av "efemär art".

På detta vis framställer Nordlund det som om den svenska medeltiden knappast var präglad av kristendomen, och Olaus Petri framstår som representant för ett nytt tänkande, det som Nordlund benämner det "teokratiska". Men enligt min uppfattning är inte Olaus synsätt speciellt mycket annorlunda än det gängse medeltida tänkandet, vilket bör ha framgått i avsnittet "De medeltida teorierna".

Jag tror att det är bättre att använda andra begrepp än de Nordlund begagnar sig av när man analyserar politisk teori i Sverige under medeltid och reformationstid. Begreppet teokrati bör nog reserveras för styrelseskick där det sker en sammansmältning mellan politisk och religiös auktoritet, såsom det gjorde i Israel på gammaltestamentlig tid, eller i vissa islamiska länder i nutid, eller möjligen i Calvins Genève på 1500-talet.

I litteratur om politisk teori brukar - mig veterligen - inte den lutherska statsläran beskrivas som "teokratisk". Inte heller brukar den kallas så i böcker som speciellt behandlar Luthers politiska idéer. Däremot påstås det ibland i svenska texter om reformationstiden, även i sådana som är av en senare årgång än Nordlunds.

Enligt min mening är det missvisande att kalla Olaus Petris idéer för teokratiska, eftersom han var angelägen om att skilja den politiska och den religiösa sfären åt och absolut inte ville ha något prästvälde. Detta är ämnet för nästa kapitel.

HEM	INNEHÅLL	NÄSTA