SOMALISKORNA: EN PRESENTATION

De elva intervjuade somaliskorna var i åldrarna 20 - 41 år (medianåldern var 26, genomsnittsåldern 28). De hade varit i Sverige i mellan två och nio år, det vanligaste var att de hade anlänt för fyra-fem år sedan. Som nämndes i inledningskapitlet har alla utom en varit bosatta i Somalias huvudstad Mogadishu. Den kvinna som utgjorde ett undantag hade överhuvudtaget inte bott i Somalia utan i Ogaden-provinsen i östra Etiopien, ett område som huvudsakligen är befolkat av etniska somalier.

Majoriteten av de intervjuade somaliskorna var döttrar till män som i hemlandet hade ägt en eller flera affärer. En av kvinnorna hade emellertid en far som hade arbetat som journalist, och en annan kvinnas far var advokat och högt uppsatt politiker i Somalia. I de flesta fall hade kvinnornas mödrar varit hemmafruar. Några undantag fanns dock: en kvinnas mor hade arbetat på posten, en annan kvinnas mor hade varit sjuksköterska (hon hade dött under kriget).

För de flesta av kvinnorna var det inte fråga om ett fritt val att komma till Sverige. Antingen kom de hit på grund av att maken, bröderna eller fadern hade flyttat hit tidigare, eller så kom de hit eftersom den person som fick betalt för att hjälpa dem att fly förde dem till Sverige. I det senare fallet hade kvinnorna ingen aning om vart de var på väg under flykten och de kände inte till något om Sverige och svenskarna. "Jag valde inte", var ett vanligt svar på intervjufrågan varför de flyttade till just Sverige och inte till något annat land. En av kvinnorna uppgav dock att hon hade hört av vänner att det var bra i Sverige - att det rådde fred här och att det gick att få arbete - och att detta var skälet till att hon flyttade hit. Denna kvinna var den först anlända av de intervjuade, hon kom redan 1989.

Många av de intervjuade kvinnorna hade inte längre några nära familjemedlemmar kvar i Somalia. Antingen så hade dessa avlidit - inte så sällan i kriget - eller så hade de flyttat från sitt hemland, i vissa fall till något annat afrikanskt land (till exempel Kenya), i vissa fall till USA eller Europa. I ett fall hade kvinnans hela familj bosatt sig i Sverige.

Flera av kvinnorna hade tagit sig till Sverige utan sällskap av vare sig familj eller släkt, bara ledsagade av den man som de betalade för att han skulle föra dem ut ur Somalia till ett annat land. Dessa kvinnor hade dock oftast några släktingar i Sverige, vilket de fick reda på först när de kom hit.

Vissa av kvinnorna flydde tillsammans med sina barn, och en kvinna var gravid under flykten. Såvida inte kvinnorna var änkor, så återförenades de med sina män i Sverige genom att mannen antingen hade kommit hit tidigare eller anlände senare, ibland flera år efter hustrun. En kvinna hade tvingats lämna kvar sina tre barn hos sin mor i Somalia. Maken, som arbetade politiskt, hade dödats i kriget, och hon var tvungen att fly för att inte gå samma öde till mötes.

Beträffande civilstånd, så var fördelningen jämn mellan de olika varianterna: tre kvinnor var gifta, tre var ogifta, tre var skilda (och inte omgifta) och två var änkor. Av de gifta kvinnornas makar var det två som studerade och en som arbetade.

Det var en klar majoritet av kvinnorna som inte hade barn: bara fyra av de elva intervjuade var mödrar, och i ett fall - som nyss nämnts - befann sig inte barnen hos modern i Sverige utan i Somalia. De tre kvinnor som hade sina barn i Sverige hade följande antal: ett barn (3 1/2 år), tre barn (5, 11, 12 år), nio barn (yngsta 9 år, de äldsta barnen utflyttade).

Bara två av kvinnorna bodde i Rinkeby, där skolan ligger. Många bodde dock i något av de områden som gränsar till Rinkeby: tre bodde i Tensta, två i Husby, en i Kista. Några bodde lite längre bort: en kvinna bodde i Vällingby, en annan i Hässelby, och en bodde så pass långt bort som i Skärholmen.

Kvinnorna som var gifta bodde naturligtvis ihop med sina män, i ett fall bodde även föräldrar och syskon i samma lägenhet. De som var ensamstående mammor (en skild kvinna och en änka) bodde med sina barn, inga andra familjemedlemmar eller släktingar levde under samma tak.

De övriga kvinnorna bodde vanligtvis tillsammans med någon eller några andra personer: tre bodde hos släktingar, två bodde tillsammans med en somalisk väninna. Bara en kvinna bodde helt ensam. Hon berättade att det i Somalia inte förekom att kvinnor bor ensamma men att hon föredrog att leva så framför att bo hos släktingar eller tillsammans med någon väninna.

Några av kvinnorna hade bott på andra orter i Sverige innan de kom till Stockholm, till exempel i Umeå, Härnösand, Uppsala, Söderköping och Linköping. Skälet till att de flyttade till Stockholm var att de hade släktingar där men inte på de andra orterna.

Endast två av kvinnorna var svenska medborgare, dessa två var de som hade anlänt tidigast till Sverige (1989 och 1991). Övriga hade antingen permanent eller tidsbegränsat uppehållstillstånd; de som hade anlänt till Sverige under de senaste åren hade haft svårare att få permanent uppehållstillstånd.

HEM	INNEHÅLL	NÄSTA