STUDIER OCH ARBETE

Studiebakgrund

De flesta av de intervjuade somaliskorna hade ägnat huvuddelen av sitt liv åt studier, både i Somalia och i Sverige. Alla utom en hade påbörjat en gymnasieutbildning i sitt hemland, men fyra hade tvingats avbryta den på grund av kriget. Att en av kvinnorna inte alls hade studerat på gymnasiet berodde på att hon hade flytt till Kenya när hon var 13 år, och under de tre år som hon levde där som flykting kunde hon överhuvudtaget inte gå i skolan. Av de sex som hade fullföljt sin gymnasieutbildning var det två som därefter hade bedrivit högskolestudier, i bägge fallen i ekonomi.

Även i Sverige hade kvinnorna tillbringat mycket tid i skolbänken. Liksom andra nyanlända invandrare hade de börjat med att läsa sfi (svenska för invandrare). Flera av kvinnorna hade därefter bedrivit andra studier, vanligen på Komvux eller på någon folkhögskola. De två yngsta kvinnorna hade gått i svenskt ungdomsgymnasium.

Somaliskorna hade vid tidpunkten för intervjuerna studerat varierande länge på Crebona: den senast ankomna hade varit där i två månader medan två kvinnor hade studerat där i ett år. De flesta av somaliskorna läste svenska och data, några läste dock engelska i stället för svenska.

Varför började kvinnorna studera på Crebona?

Kvinnorna tillfrågades under intervjuerna om skälet till att de hade börjat studera på Crebona. De flesta svarade att det är nödvändigt att studera om man vill ha arbete - och arbete ville de ha. Främst ville de lära sig mer svenska, antingen för att kunna studera vidare på någon annan utbildning eller för att öka sina möjligheter att inom snart få en anställning, till exempel i en affär.

Samtliga kvinnor sade också att det var tråkigt att bara gå hemma. De ville ha något att göra och de ville träffa människor. För några av kvinnorna var ett av de främsta skälen till att de hade börjat på skolan att de inte hade kunnat få arbete - de hade därför beslutat sig för att studera för att få sysselsättning och kontakt med andra. De kvinnor som hade varit arbetslösa innan de påbörjade utbildningen uttryckte hur mycket de hade vantrivts med den situationen. "Det är så tråkigt att bara sitta hemma", sade en kvinna, och en annan berättade: "Jag mådde dåligt, jag gick hemma och grubblade." Genom studierna hade de kommit ur tristessen, och en av kvinnorna kunde konstatera: "Man känner sig friskare när man gör saker, jag är gladare nu."

Nästan alla hade fått kännedom om Crebonas utbildning genom någon vän som studerade där, endast en kvinna hade blivit informerad via en tidningsannons. Att vänner hade nämnt utbildningen tycks ha utgjort det främsta skälet till att kvinnorna valde att studera just på Crebona, de flesta av dem verkade inte ha lagt ned någon större möda på att orientera sig om vilka andra utbildningar som fanns. Några av kvinnorna hade dock även sökt till andra skolor, men antingen hade inte kommit in där eller så hade de valt Crebona framför de andra. Detta val grundade sig bland annat på att Möllan låg närmare deras bostad än vad andra skolor gjorde.

Åsikter om utbildningen

Kvinnorna tillfrågades också om vad de tyckte om utbildningen, till exempel beträffande lärarens auktoritet, klassernas sammansättning och undervisningens uppläggning.

Få av kvinnorna hade speciellt mycket att säga på den första punkten. En del menade att förhållandet mellan lärare och elever var ungefär likadant i Sverige och Somalia, andra ansåg att lärarna var strängare i Somalia - åtminstone när det gällde undervisning av små barn, där det kunde förekomma att läraren skrek och slog eleverna. Att kvinnorna uttalade sig olika om skillnaderna beror sannolikt på att de hade gått i olika skolor i Somalia och därför hade olika erfarenhet. Men i vilket fall som helst så var de flesta nöjda med de svenska lärarna, som betecknades som "snälla". En kvinna ansåg dock att lärarna i Sverige borde vara strängare och därigenom driva eleverna till att kämpa mer och uppnå bättre resultat. En annan kvinna påpekade att en del elever ofta kom för sent och att läraren då borde tillrättavisa dem kraftfullare.

Beträffande klassernas sammansättning var det i synnerhet en fråga som var av intresse. Det hade nämligen uppmärksammats av en svensklärare på skolan att kvinnorna vanligtvis var mycket tystlåtna under diskussionerna på lektionerna medan männen däremot talade livligt. Läraren menade att det inte berodde på att kvinnorna hade sämre svenskkunskaper - tvärtom så visade det sig på tester och i inlämningsuppgifter att kvinnorna ofta hade bättre kunskaper än männen. Och att kvinnorna inte var oförmögna att prata kunde man lätt konstatera på rasterna, då många av dem samtalade med varandra. Därmed uppstod frågan om kvinnorna var tysta på lektionerna på grund av männens närvaro. Borde man kanske bilda en klass bestående av enbart kvinnor, för att på så vis uppmuntra dem att tala på lektionerna?

När somaliskorna under intervjuerna tillfrågades om detta framkom två saker tydligt. För det första att de flesta av dem var medvetna om att männen pratade mycket och att kvinnorna var tysta - de hade också olika teorier om varför det förhöll sig så. För det andra klargjordes att kvinnorna inte tyckte att detta förhållande utgjorde ett problem. Endast en av de intervjuade tyckte att det kunde vara en god idé med en klass som bestod av enbart kvinnor, alla de övriga var direkt negativa till förslaget.

Flera av kvinnorna förklarade att de i Somalia hade uppfostrats till att vara tystlåtna när män var närvarande, de skulle då tala med låg röst och absolut inte skrika och argumentera. "Tala tyst, det är en man här", hade de fått höra av sina mödrar. (En av kvinnorna påstod till och med att "det är farligt att prata högt".) Om enbart kvinnor var närvarande ansågs det dock vara tillåtet att prata ivrigt och högljutt. Detta hade inpräglats i dem, och beteendet kunde därför naturligtvis inte så lätt elimineras.

I skolan i Somalia var klasserna alltid blandade, så kvinnorna var vana vid att studera tillsammans med män. Och således hade de vant sig vid situationen att männen talade medan de själva var tysta. Tydligen kände de flesta av dem inget behov av förändring på den punkten. Det verkade som om de befarade att det i en klass som bestod av enbart kvinnor skulle bli mindre givande diskussioner. Dessutom påpekade några av kvinnorna att uppövandet av förmågan att tala även när män var närvarande måste ske just genom att kvinnor och män blandas i klasserna; en ren kvinnogrupp ger ju inte någon sådan träning.

En kvinna trodde att de somaliska kvinnorna skulle prata mer om det inte var så stor andel somaliska män i klasserna utan en större blandning av olika nationaliteter. Hon menade att det i synnerhet är de somaliska männen som hämmar somaliskornas talförmåga och att män från andra länder inte utövar samma inflytande. Enligt kvinnan brukade nämligen de somaliska männen skratta när somaliskorna yttrade sig på lektionerna.

Alla somaliska kvinnor är dock inte tystlåtna i männens närvaro. Två av de intervjuade utropade att de minsann pratade på lektionerna. En av dem hävdade bestämt att regeln om kvinnors tystnad inför män inte gäller i skolan utan bara i vissa andra situationer - en kvinna kan till exempel i det privata umgänget inte säga vad som helst till en äldre man, förklarade hon.

Några kvinnor menade dock att det inte berodde på somalisk kultur och uppfostran att kvinnorna var tystare än männen. De ansåg i stället att förklaringen var att kvinnorna var mer självkritiska än männen: männen babblar på, oavsett om de säger rätt eller fel, medan kvinnorna vill säga allting med rätt uttal och grammatik.

En av de intervjuade ansåg att kvinnornas blyghet berodde på att det inte var så många lektioner med gruppundervisning i skolan och att eleverna därför inte hade möjlighet att lära känna varandra tillräckligt väl. En del personer - kanske främst kvinnor - vågade därför inte yttra sig, menade hon. Hon önskade följaktligen fler gemensamma lektioner.

Andra önskemål beträffande undervisningens uppläggning gällde främst ytterligare kurser. En av kvinnorna ville att skolan skulle erbjuda undervisning i fler ämnen, till exempel i matematik. En annan kvinna önskade gymnastik på schemat; i detta fall skulle det dock vara nödvändigt med separata grupper för kvinnor och män, ty så föreskriver Koranen (se vidare nedan, kapitlet Religion).

En av de intervjuade påpekade att somaliska kvinnor behöver yrkesutbildning, inte bara svenskstudier. Hon menade att många somaliskor har kunskaper i exempelvis matlagning och sömnad men att de inte kan få arbete eftersom de saknar formell utbildning.

Flera av kvinnorna uttryckte önskemål om att få gå en vårdutbildning. En sådan startades i Möllan vårterminen 1999, det vill säga strax efter det att intervjuerna hade genomförts.

Arbete: erfarenheter och drömmar i Somalia

Några av kvinnorna hade arbetslivserfarenhet från Somalia: fyra hade arbetat i affär (varav två stycken i klädaffärer), en hade arbetat sju år på bank. De övriga hade endast studerat under sin tid i Somalia, ofta på grund av att de var ganska unga och helt enkelt inte hade hunnit komma ut i arbetslivet.

De flesta av kvinnorna uppgav att de redan sedan ungdomsåren hade varit inställda på att yrkesarbeta. Detta gällde också de kvinnor som inte hade hunnit få någon erfarenhet från arbetslivet i Somalia - deras plan hade varit att utbilda sig och sedan börja arbeta.

Visserligen är det inte så vanligt att kvinnor yrkesarbetar i Somalia, den traditionella uppgiften för den somaliska kvinnan är att vara hemma och ta hand om barn och hushåll. (Som nämnts tidigare, så hade de flesta av de intervjuade kvinnorna haft mödrar som varit hemmafruar.) Under de senaste decennierna har det emellertid blivit allt fler somaliskor som tillbringar sin dag ute på en arbetsplats, åtminstone i städerna. Av de intervjuade kvinnorna kom tio från Somalias huvudstad Mogadishu och den elfte från en stad i Etiopien. Denna geografiska hemvist förklarar varför så många av dem hade arbetslivserfarenhet eller planer på att yrkesarbeta; om intervjuerna hade skett med kvinnor från den somaliska landsbygden så skulle bilden ha blivit en annan.

Det som kvinnorna hade drömt om att arbeta med varierade. Några hade varit inställda på mansdominerade yrken, som till exempel jurist eller ekonom. Andra hade drömt om att arbeta inom vården, exempelvis som tandläkare, sjuksköterska eller barnmorska. En tredje grupp längtade efter att arbeta i affär.

Den kvinna som ville bli jurist hade en far som var advokat. Eftersom det inte fanns någon juristutbildning i Somalia hade hon räknat med att, liksom sin far, resa utomlands för att studera, till exempel till USA. Men så kom kriget och orsakade kaos, hon var tvungen att fly och hamnade - utan att själv ha valt det - i Sverige.

Arbete: erfarenheter och drömmar i Sverige

När kvinnorna kom till Sverige blev deras situation på arbetsmarknaden naturligtvis kraftigt förändrad. Å ena sidan försämrades deras möjligheter, på grund av sådant som bristande språkkunskaper och vissa arbetsgivares negativa inställning till deras muslimska klädedräkt. Å andra sidan har de bosatt sig i ett land där det, till skillnad mot Somalia, anses fullkomligt naturligt att kvinnor yrkesarbetar. I Somalia tillhörde de intervjuade kvinnorna sannolikt en minoritet, i det att de önskade ha ett yrkesarbete, men i Sverige tillhör de majoriteten av kvinnorna i detta avseende. Hur har det då gått för dem på den svenska arbetsmarknaden?

Nästan alla av de intervjuade somaliskorna hade varit ute på svenska arbetsplatser, men i de flesta fall rörde det sig endast om ett par veckors praktik, till exempel på en förskola eller i en affär. Flera av kvinnorna hade sökt arbete, vanligtvis som städare, vårdbiträde eller personlig assistent, men inte fått något. Tre av kvinnorna hade dock haft riktiga anställningar: en hade arbetat som städerska i fyra år, en hade haft sommararbete och helgarbete på servicehus och inom hemtjänsten, en hade arbetat deltid som städerska och som personlig assistent.

Kvinnorna fick under intervjuerna besvara ett antal frågor om vad de trodde om sitt framtida arbetsliv. Först tillfrågades de om de överhuvudtaget ville arbeta och i så fall varför. Därefter fick de svara på vad de ville ha för slags arbete och vilka möjligheter de trodde sig ha att förverkliga dessa önskemål. Dessutom tillfrågades de om de hade ändrat sina yrkesplaner efter att de hade bosatt sig i Sverige. De ombads också att resonera om vad som eventuellt kunde försvåra för dem att få arbete. Är det ett hinder att vara invandrare? Att vara muslim? Att inte tala perfekt svenska? Eller är bristande yrkesutbildning det främsta problemet?

På den första frågan svarade samtliga kvinnor ett bestämt ja - de ville absolut ha ett arbete. Skälet till att de var så angelägna om detta formulerades ofta med orden "det är tråkigt att bara sitta hemma" - de tyckte att det verkade roligare att komma ut bland olika människor under dagarna i stället för att enbart sköta hushållet och ta hand om barnen. Några av de intervjuade uttryckte också ett behov av att få använda sina talanger och kunskaper: "Man vill inte sitta hemma när man har kunskap", yttrade en av dem.

En del av kvinnorna konstaterade dessutom: "man måste försörja sig" och "man kan inte bara leva på bidrag". Den ekonomiska aspekten verkade dock vara av underordnad betydelse för somaliskorna, det centrala för dem var att få den stimulans som ett yrkesarbete kan ge. De kvinnor som uttryckte motvilja mot att leva på bidrag syftade dessutom inte på att ett lönearbete eventuellt skulle kunna ge dem mer pengar. Deras motivering var nämligen religiös/moralisk: "Islam säger att man skall arbeta och inte leva på bidrag." (Den kvinna som yttrade detta levde som hon lärde: hon hade i Sverige arbetat som städerska i fyra år, trots att hon var högskoleutbildad i hemlandet.)

Beträffande vilket slags arbete som kvinnorna ville ha, så var det i de flesta fall samma som de hade velat ha när de bodde i Somalia. Flytten till Sverige hade således inte nämnvärt förändrat deras planer. Den som i Somalia hade drömt om att bli barnmorska ville fortfarande bli barnmorska, den som hade velat bli jurist var ännu inställd på att bli detta, och de som i Somalia hade trivts bäst med att arbeta i affär hoppades på att få ett sådant arbete även i Sverige.

I några fall hade dock ambitionerna sänkts en smula. En kvinna som i sitt hemland hade tänkt bli ekonom (och hade studerat ekonomi flera år på högskolan där) ansåg att det skulle ta för lång tid att skaffa sig en sådan utbildning i Sverige. Hon hade bestämt sig för att i stället satsa på en datautbildning, eftersom hon bedömde att det skulle vara en snabbare väg in på den svenska arbetsmarknaden. Hon betraktade sina nuvarande studier (i svenska och data) på Crebona som en förberedelse för en mer kvalificerad datautbildning.

En annan kvinna hade i Somalia tänkt utbilda sig till tandläkare, men kände sig inte säker på om hon ville satsa på en sådan utbildning i Sverige. Skälet var detsamma som för den ovannämnda kvinnan: det skulle ta för lång tid. Kvinnan menade att hon redan hade "förlorat många år", eftersom hon på grund av kriget i Somalia och den nya bosättningen i Sverige inte hade kunnat ägna sig åt några andra studier än sfi och en datakurs under de senaste åtta åren.

Den kvinna som hade arbetat på bank i Somalia hade inga förhoppningar om att få en sådan anställning i Sverige. Hon menade nämligen att hennes muslimska klädedräkt utgjorde ett hinder. Hon hoppades i stället att få arbete i en affär.

Somaliskorna hade mycket olika uppfattningar om sina möjligheter att få arbete i Sverige. Många var ganska optimistiska och menade att om de bara skaffade sig en utbildning så skulle de kunna få jobb. En del såg svårigheter men underströk vikten av att inte ge upp utan kämpa vidare. "Man måste försöka, om och om igen", "Jag tappar inte hoppet", sade de.

Några påpekade att det finns invandrare som har god utbildning och talar bra svenska men ändå inte får arbete, och sådana dystra exempel gjorde dem naturligtvis missmodiga. En kvinna var mycket pessimistisk och menade att det inte spelade någon roll hur mycket hon än utbildade sig, hon skulle ändå inte få jobb i Sverige eftersom hon - som hon sade - "är svart och muslim". Hon planerade i stället att efter studierna återvända till Afrika och arbeta där. Även en annan kvinna sade att om hon inte kunde få arbete i Sverige så skulle hon flytta tillbaka till Somalia och arbeta där - under förutsättning att det blev fred i landet.

Vilka var de främsta problemen eller hindren för somaliskorna på den svenska arbetsmarkanden? Även på denna punkt varierade svaren ganska mycket. Många av kvinnorna menade att den muslimska klädedräkten, det vill säga huvudduken, var det stora hindret. Som nämnts ovan, så ansåg en kvinna att hennes klädedräkt definitivt skulle hindra henne att få anställning på en svensk bank. En annan kvinna berättade att hon hade sett ett TV-program om en svensk kvinna som hade blivit muslim och inte kunde få arbete eftersom hon bar huvudduk. En tredje kvinna hade själv blivit nekad anställning eftersom hon inte ville ta av sig huvudduken.

Frågan om huvudduken är starkt knuten till somaliskornas religiösa tro, och den kommer därför i denna rapport att behandlas i kapitlet Religion. I det kapitlet kommer också huvuddukens betydelse för kvinnornas möjlighet att få arbete att diskuteras mer ingående.

Några av kvinnorna menade att det inte enbart är huvudduken som försvårar för dem att få arbete; deras muslimska tro kunde överhuvudtaget väcka negativa reaktioner hos vissa arbetsgivare. "Svenskar är rädda för muslimer", hävdade en kvinna. Andra kvinnor trodde däremot att det inte var svårare för en muslim än för någon annan att få anställning i Sverige: "Om du är duktig, så kan du få arbete. Det spelar ingen roll om du är muslim eller kristen", sade en av dessa kvinnor.

En del ansåg att det alltid är svårt för en invandrare att få arbete, hur goda yrkeskunskaper och svenskkunskaper personen än har. "Arbetsgivaren tar hellre en svensk om han väljer mellan en svensk och en invandrare", hävdade några av de intervjuade. "Arbetsgivaren ser på namnet att det är en invandrare och tänker: den vill jag inte ha", trodde en kvinna.

Flera av kvinnorna menade dock att det inte var mycket svårare för en invandrare än för en svensk att få arbete. De påpekade att många svenskar är utan arbete och att det finns många invandrare som arbetar, och de uppgav att de aldrig hade stött på några negativa attityder mot invandrare från svenskarnas sida. Tvärtom, svenskar är ofta snälla och välvilligt inställda till invandrare, ansåg dessa kvinnor. De trodde således inte att den stora arbetslösheten bland somalier och andra invandrargrupper beror på att arbetsgivarna skulle ha en negativ inställning till invandrare.

En del av de intervjuade menade att det varken var deras religiösa tro eller deras etnicitet som var det främsta hindret för dem att komma in på arbetsmarknaden. De ansåg att det helt enkelt bara gällde att skaffa sig nödvändig kunskap och erfarenhet, det enda hindret som förelåg var att de ännu inte behärskade det svenska språket tillräckligt väl och att de inte hade den utbildning som behövdes för att få det arbete som de ville ha. De menade att om de bara fick en yrkesutbildning, till exempel en vårdutbildning, och läste lite mer svenska, så skulle de kunna få arbete. För de kvinnor som ville arbeta i affär var det inte ens speciellt angeläget att skaffa sig en yrkesutbildning, det gällde främst att överhuvudtaget erhålla betyg från en svensk skola, så att de hade något att visa upp för arbetsgivaren.

I ett fall var det ekonomin som utgjorde en svårighet. En kvinna drömde nämligen om att ha en egen affär, där hon kunde sälja afrikanska kvinnokläder. Men för att starta en affär behövs pengar, och det hade hon för närvarande inte.

Att kombinera yrkesarbete med familj

Somaliskorna tillfrågades hur många barn de ville ha och om de hade tänkt sig att yrkesarbeta även när barnen var små - och i så fall: vem skulle ta hand om barnen då? Betraktade kvinnorna det som en svårighet att kombinera yrkesliv med familjeliv?

Nästan samtliga kvinnor ansåg det vara viktigt att ha barn. "Varför skall man annars gifta sig?" undrade en, och en annan uttryckte hur lycklig hon kände sig när hon hade ett litet barn i närheten (hon hade själv flera stycken). Men de flesta av kvinnorna ville inte ha alltför många barn, de tyckte att det var lagom med tre-fyra stycken. Om man har fler barn än så blir det "tråkigt och jobbigt", menade en kvinna. Några kvinnor gjorde bedömningen att svårigheten att kombinera familj och yrkesarbete uppstår när man har många barn, men inte när man bara har några stycken.

Antalet barn är dock inte något som man självsvåldigt bestämmer, ansåg somaliskorna, det är ytterst Gud som bestämmer. Men människan kan i samarbete med Gud planera när barnen skall födas, tillade några av kvinnorna (med detta avsåg de naturlig födelsekontroll). Flera av kvinnorna ville vänta med barnafödande tills de var klara med sina studier.

Alla kvinnorna uttryckte en bestämd vilja att inte enbart vara hemma och sköta barn och hushåll. "Varför skall min man gå ut och arbeta och jag sitta hemma! ", utropade en kvinna, som tyckte att barnen skulle få börja i förskolan redan vid 6 månaders ålder. En annan kvinna hävdade att "man blir trist" när man bara sitter hemma; inte heller hon ville ha ett helt års mammaledighet.

Kvinnorna var positivt inställda till daghem: inget yttrade något negativt om svenska förskolor, och närmast alla såg det som förnuftigt och helt naturligt att lämna sina barn där.

De flesta av kvinnorna menade att det är svårare för en småbarnsmor att yrkesarbeta i Sverige än vad det är i Somalia. Visserligen är det inte så vanligt att kvinnor yrkesarbetar i Somalia, men i de fall som de gör det, så får de hjälp av vänner och släktingar med barnpassning och hushållsarbete. Välbärgade familjer har dessutom möjlighet att anställa en barnflicka.

I Sverige, däremot, så finns det inga vänner eller släktingar som har tid att hjälpa till - alla somalier i Sverige är upptagna, de studerar eller arbetar, hävdade kvinnorna. Det blir därför tungt att ha många barn här. Även om barnen kan vara i förskolan under dagen, så behöver modern hjälp med dem också på kvällen, påpekade några av de intervjuade. En kvinna (som själv hade barn) menade att det var bättre som det var i Somalia, alltså att släktingar och vänner hjälper till med barnen. "I Sverige är du hela tiden trött", sade hon.

En av kvinnorna trodde dock att det inte skulle vara några problem att kombinera ett yrkesarbete med sin roll som flerbarnsmor. Hon tyckte att det var en lätt sak att ta hand om sina barn på kvällen, "de bara äter och sedan sover de".

Somaliskorna fick också frågor om vad de ansåg om relationen mellan man och kvinna i äktenskapet. Hur skall arbetsfördelningen vara? Skall mannen hjälpa till med barnen och hushållsarbetet? Och har mannen rätt att bestämma över sin hustru?

Kvinnorna berättade att i Somalia är det för det mesta så att mannen är ute och arbetar medan hustrun är hemma och sköter barnen och hushållet. Eftersom kvinnan får hjälp av släktingar och vänner med detta hemarbete, behöver inte hennes man hjälpa till med det. Mannen är den som tjänar pengar och ansvarar för att familjen blir försörjd, och därmed äger han naturligtvis en ekonomisk makt som kvinnan inte har.

I Sverige är dock situationen en annan. Här måste kvinnan få assistans hemma av sin man, eftersom ingen annan hjälper henne. Och eftersom även kvinnan tjänar pengar här (alternativt får bidrag), så blir också hennes ekonomiska ställning en annan än i Somalia.

De flesta av de intervjuade kvinnorna hävdade bestämt att mannen skall bistå sin hustru, "han skall inte bara prata och titta på TV". Flera av kvinnorna hänvisade till Koranen, där det står att mannen skall hjälpa sin hustru, och en kvinna sade att profeten Muhammed hjälpte sin fru. Dessa kvinnor betraktade det således som en religiös plikt för mannen att delta i arbetet hemma, i den mån han har möjlighet.

En kvinna ansåg dock att somaliska män inte är kapabla att sköta barn och hushåll, eftersom de inte har fått någon sådan träning i Somalia. När hustrun i Sverige begär hjälp av mannen kan han därför inte bistå henne. Den intervjuade kvinnan menade att detta var en orsak till gräl i många somaliska äktenskap i Sverige och att det ibland ledde till skilsmässor (hon var själv skild i Sverige).

Beträffande vem som skall bestämma, så ansåg samtliga av de intervjuade att mannen och kvinnan skall fatta beslut tillsammans. Några av kvinnorna hävdade att Koranen inte föreskriver att mannen skall bestämma över sin hustru - däremot står det att han skall respektera och hjälpa henne.

Flera av kvinnorna uttryckte sin uppskattning över förhållandena i Sverige: här är mannen och kvinnan mycket mer jämlika än i Somalia, och här behöver inte kvinnan göra allt hushållsarbete själv. Att en hustru i Somalia ofta måste stanna hemma när mannen går ut och arbetar gör, enligt en av de intervjuade, att "kvinnorna i Somalia känner sig som om de är i fängelse".

HEM	INNEHÅLL	NÄSTA