RELIGION

Praktiskt taget alla somalier är muslimer, och nästan samtliga tillhör den sunnitiska riktningen inom islam. De intervjuade kvinnorna utgjorde inga undantag, de var alla sunnimuslimer. Samtliga tog religionen på stort allvar, och de flesta av dem hänvisade under intervjuerna ofta till Koranen när de argumenterade för sin uppfattning.

Kvinnorna fick ett antal frågor om sin religion, huvudsakligen om hur de utövade den. Syftet var att utforska hur det fungerade för dem att kombinera islams regler med förhållandena på svenska skolor och arbetsplatser.

Bön

Enligt islams föreskrifter skall den troende förrätta bön fem gånger per dag, vid vissa bestämda klockslag. Detta gäller både kvinnor och män, en kvinna är dock undantagen från böneplikten under de dagar som hon har menstruation. De exakta tidpunkterna varierar under året, och muslimerna får information från moskén angående detta. I Möllan har de muslimska eleverna tillgång till ett särskilt bönerum, där de kan förrätta sina böner i avskildhet.

Alla utom två av de intervjuade kvinnorna uppgav att de följde islams föreskrifter om fem bönestunder per dag. En kvinna erkände att hon visserligen hade avsikten att be regelbundet men att hon var slarvig och brukade glömma bort det. En annan kvinna hade överhuvudtaget inte som målsättning att förrätta bön fem gånger om dagen; detta innebar dock inte att hon aldrig bad, bara att hon inte bad vid bestämda tidpunkter.

Flertalet av somaliskorna utnyttjade bönerummet i skolan, och de försökte hålla de angivna bönetiderna. När de tillfrågades om det var viktigt att bönen förrättades vid exakt den tidpunkt som föreskrivits, svarade de flesta att de ansåg att det var det. Majoriteten av kvinnorna tillfogade emellertid att det gick att förskjuta bönestunden lite grann, om omständigheterna gjorde detta nödvändigt. Att förrätta bönen upp till en halvtimme före eller efter den angivna tidpunkten tyckte de flesta var acceptabelt.

Hur gjorde kvinnorna om bönestunden inföll under lektionstid? Några av de intervjuade berättade att de då i första hand frågade läraren om de fick gå från lektionen för att be. Om läraren inte tillät det, så brukade flertalet av kvinnorna foga sig i detta och i stället förrätta bönen före eller efter lektionen. En del av kvinnorna hade aldrig ens begärt att få gå från lektionen, utan de hade självmant flyttat bönestunden till en annan tidpunkt.

En kvinna meddelade dock att hon inte kunde tänka sig att lyda en lärare som förbjöd henne att be vid föreskriven tidpunkt. "Jag går och ber i alla fall, även om jag får frånvaro då", deklarerade hon. En annan kvinna förklarade att man får skjuta på bönen endast om det finns allvarliga skäl, till exempel att man måste rädda någon ur en eldsvåda. "Man skall respektera Guds tid", menade hon.

Kvinnorna tillfrågades också om de begärde att en arbetsgivare skulle tillåta dem att gå i väg och be vid bestämda tidpunkter. Och om arbetsgivaren inte tillät detta, vad skulle de då göra?

Många av kvinnorna inledde sitt svar med att understryka att bönen bara tar några minuter. I sådana arbeten där det är tillåtet att gå iväg ett litet tag borde en arbetsgivare knappast ha något att invända mot muslimernas bönestunder, menade de. Men i arbeten där man inte utan vidare kan lämna sin plats, till exempel i en kassa, kunde det naturligtvis uppstå svårigheter. Somaliskorna svarade här på samma vis som de gjorde beträffande skolan: några kunde tänka sig att flytta bönen till en annan tid (till rasten), medan en del var ovilliga till detta. De senare menade att det nog skulle gå att ordna så att man fick en ersättare under några minuter.

Ingen av de intervjuade kvinnorna kunde acceptera ett arbete där de helt förbjöds att be under arbetsdagen. Plikten mot Gud går först, resonerade de. En kvinna sade: "Om du respekterar Gud, så hjälper han dig." Med det menade hon att om en person strävar efter att iaktta de religiösa föreskrifterna, så kommer Gud att se till att detta blir möjligt, han kommer att hjälpa personen till ett arbete som går att förena med bön.

Den kvinna som inte hade föresatt sig att förrätta bön fem gånger om dagen motiverade detta med att hon nu var bosatt i Sverige, ett land där bön vanligtvis inte ingår i vardagsrutinerna. Hon ville inte avvika alltför mycket från omgivningen, bland annat på grund av att det skulle kunna försvåra för henne att få ett arbete. Hennes förtröstan på Gud tog sig alltså inte uttryck i att hon räknade med att genom hans hjälp få ett arbete som var förenligt med islams föreskrifter. Hon förlitade sig i stället på Guds milda överseende: "Gud vet att jag inte är i mitt land", konstaterade hon.

De kvinnor som hade varit ute på den svenska arbetsmarknaden hade dock inte erfarit några problem med att iaktta bönetiderna. "Om du är flitig när du arbetar, så har inte arbetsgivaren något emot att du ber", sade en kvinna.

Klädedräkten

Under intervjuerna hade alla utom en av kvinnorna en schal eller en slöja på huvudet. Hur mycket av huvudet som täcktes varierade. Flera av kvinnorna hade schalar - ofta vackert mönstrade - som dolde allt hår och även öronen; några hade schalar som hängde lösare och som därigenom blottade delar av håret och öronen. De flesta av kvinnorna var klädda i långa kjolar och tjocka tröjor. Två av dem var dock klädda i vida, fotsida, enfärgade dräkter och hade stora slöjor som hängde ned på axlarna.

Ingen av kvinnorna bar en sådan slöja som döljer hela ansiktet utom ögonen. Flera av kvinnorna framhävde i stället sitt ansikte genom make-up.

De två huvudtyperna av klädsel som de intervjuade kvinnorna bar. Teckningar: Irène Drammeh

Somaliskorna förklarade att det stadgas i Koranen att kvinnan skall dölja sin kropp. Ett av de ställen som de syftade på är Sura 24:31, där det står:

Skälet till att kvinnan skall dölja sin kropp är alltså, enligt det muslimska synsättet, att hon skall undvika att fresta mannen. "Mannen skall inte se hur kvinnans kropp ser ut, hon skall inte göra så att han börjar tänka på henne sexuellt", förklarade en av somaliskorna. Eftersom en kvinnas hår anses vara erotiskt tilldragande, måste även det täckas. "Det står i Koranen att kvinnan måste dölja hela kroppen - utom händer och ansikte - för alla män utom sin make", hävdade en av de intervjuade. Däremot behöver kvinnan inte dölja sin kropp för andra kvinnor; om inga män är närvarande är det således inte nödvändigt att bära huvudduk.

En annan text i Koranen, Sura 33:59, beskriver den muslimska kvinnans klädedräkt som ett kännetecken på att hon tillhör de rättrogna:

Texterna ur Koranen kan tolkas på olika sätt, och följaktligen finns det bland muslimer olika åsikter om hur mycket av kvinnans kropp som måste döljas. De intervjuade somaliskorna hade inte precis samma uppfattning angående detta, och inte heller var de eniga om hur pass förpliktigade de var att bära en viss klädedräkt; några menade att det var ett absolut krav, andra ansåg att det var frivilligt och att Koranen endast gav en rekommendation. I vilket fall som helst: man kan inte bara nonchalera det som står i Koranen, framhöll kvinnorna. En av dem sade: "Gud har visat vägen, varför inte följa den?"

De kvinnor som hade en huvudduk som dolde allt hår samt öronen hävdade bestämt att detta var vad Koranen ålade dem. Även några av de kvinnor som lät en del av håret (luggen) och öronen synas ansåg att Koranen faktiskt föreskrev att en kvinna skulle dölja hela håret. Dessa kvinnor menade således att de inte följde Koranens föreskrifter till punkt och pricka. "Det är jag som inte är en bra muslim", sade de.

En av de intervjuade kvinnorna (som hade en schal som inte dolde hela håret) ansåg dock att Koranen säger att kvinnan bör ha en huvudduk men inte att hon måste ha det, det är frivilligt. Den kvinna som inte hade något alls på huvudet var lite kluven: hon sade både att "religion säger att man skall ha slöja" och "religionen säger att det är frivilligt". Antagligen menade hon, liksom den nyss nämnda kvinnan, att islam rekommenderar att en kvinna har något på huvudet men att det inte är ett absolut krav.

På denna punkt hade dock två av somaliskorna en helt annan uppfattning: de trodde att en kvinna som inte täcker sitt hår kommer till helvetet. Den ena kvinnan modifierade strax sitt uttalande och sade att det nog inte enbart var slöjan som avgjorde saken. Men, menade hon, om en kvinna inte har huvudduk och inte heller förrättar sin bön utan i stället går på diskotek och dylikt, ja, då kommer hon till helvetet. Den andra kvinnan trodde dock att avsaknaden av huvudduk var tillräckligt allvarligt för att det ensamt skulle kvalificera en kvinna för helvetet. (Kvinnan skrattade visserligen när hon sade detta, men det var troligen på grund av att hon kände sig lite generad och ville tona ned det drastiska uttalandet. Hon utfrågades grundligt, och hon upprepade då sin åsikt flera gånger.)

Några av kvinnorna dolde mer av sin kropp nuförtiden än vad de hade gjort tidigare. Till exempel så hade en av de yngre kvinnorna inte burit någon huvudduk när hon hade gått i svenskt ungdomsgymnasium, men nu hade hon en schal som delvis dolde håret. Hon ansåg dock att en muslimsk kvinna egentligen bör täcka över hela håret, och hon förklarade sin tidigare och sin nuvarande underlåtenhet att iaktta denna föreskrift med att "det är jag som inte är bra". Ett annat skäl till att hon tidigare hade försummat att bära huvudduk kan ha varit att hon aldrig fick den vanan när hon bodde i Somalia. Hon var nämligen så pass liten vid den tiden att hon inte behövde det, hon betraktades som ett barn och inte som en kvinna.

En annan av de intervjuade kvinnorna uppgav att inte heller hon hade haft något på huvudet när hon bodde i Somalia, fast hon där hade uppnått vuxen ålder. Nu var det annorlunda: under intervjun hade hon huvudet insvept i en stor halsduk, som dolde allt hår. Hon berättade att hon hade börjat bära huvudduk när hon hade gift sig och fått barn i ett annat afrikanskt land. Som mor kände hon ett nytt slags ansvar: "Jag började med schal för att barnen skulle respektera mig", förklarade hon. Hon sade också att hon tidigare inte hade insett att hon borde dölja sitt hår, "men sedan förstod jag tron och började respektera Gud".

Även några andra av kvinnorna uppgav att de tidigare hade klätt sig annorlunda på grund av att de inte hade förstått religionens krav. En kvinna, som nu bar fotsid dräkt och stor slöja, berättade att hon förut hade haft en mindre huvudduk, "men nu när jag har läst Koranen mer, vet jag att jag skall ha en stor slöja". En annan kvinna, som nu bar en schal som blottade delar av håret, sade att hon inte hade haft något alls på huvudet i Somalia, men att hon nu hade börjat bära huvudduk, eftersom hon "förstår det riktigt nu".

De intervjuade kvinnorna berättade att det i Somalia hade skett en förändring under det senaste decenniet beträffande klädedräkten. Under den tid då landet styrdes av en marxistiskt inspirerad diktator, Siad Barre, var det många kvinnor som inte bar huvudduk; några av de intervjuade sade att det till och med hade varit förbjudet att ha slöja i skolan. Men när inbördeskriget startade och presidenten fördrevs, skedde en omsvängning: en del somalier uppfattade kriget som en konsekvens av landets bristande religiositet, ja, som ett slags Guds straff. Därför började många kvinnor, som tidigare inte hade haft något på huvudet, att svepa in sig i vida kläder och stora slöjor. Alla kvinnor i Somalia har slöja nu, uppgav de intervjuade. Några beskrev förändringen som ett religiöst uppvaknande: "Förut läste de inte Koranen så bra i Somalia, men nu vet de att det står där att kvinnan skall ha slöja."

Huvudduk och arbete

En del arbetsgivare accepterar inte att muslimska kvinnor täcker sitt huvud på arbetet. De intervjuade somaliskorna tillfrågades hur de skulle reagera om en arbetsgivare ställde som villkor att de skulle ta av huvudduken för att få anställning. Skulle de gå med på kravet eller skulle de tacka nej till arbetet?

En av kvinnorna bar ju aldrig någon huvudduk, så för henne förelåg det naturligtvis inget problem. Men av de övriga kvinnorna sade alla utom en bestämt nej till att blotta sitt hår. De utropade: "Aldrig!", "Jag tar inte av schalen!", "De kan inte kräva det!" Kvinnorna kände sig nödgade att i ett sådant fall avstå från arbetet: "Jag skulle tacka nej!", "Jag vill inte ha det jobbet!", "Då skulle jag söka ett annat arbete!", hävdade de med emfas.

Flera av de intervjuade var mycket upprörda över att vissa arbetsgivare och arbetsförmedlare inte inser hur viktigt det är för många muslimska kvinnor att dölja sitt hår. De tyckte att det signalerade en bristande tolerans för andra religioner, kanske också en rädsla för islam. "Det är fel! De måste respektera min religion!", fastslog en kvinna.

En av kvinnorna berättade att hon hade sett ett TV-program om en svensk kvinna som hade konverterat till islam - och därmed hade börjat bära huvudduk - och som hade vägrats arbete på grund av sin klädsel. I detta fall var det uppenbarligen inte bristande kunskaper i svenska eller en annan kulturell bakgrund hos den arbetssökande som utgjorde svårigheterna, det var den utpräglade muslimska framtoningen som gjorde arbetsgivaren avogt inställd, menade kvinnan.

Några av kvinnorna ansåg att det fanns en större vidsynthet i andra länder. Det hävdade till exempel den kvinna som bedömde att det skulle vara omöjligt för henne att i Sverige arbeta på en bank iklädd sin muslimska dräkt. Hon hade vänner i London och i USA, som hade arbete - bland annat på bank - fast de bar huvudduk. "Men i Sverige går det inte att få jobb när man har slöja. Varför?", undrade hon.

I vissa arbeten kan en stor slöja naturligtvis vara i vägen, och det förstod kvinnorna mycket väl. Men de menade att somliga arbetsgivare bara påstod att huvudduken skulle vara i vägen och att det egentligen inte förhöll sig på det viset. Dessutom var det flera av kvinnorna som hade en ganska liten schal runt huvudet, och den skulle knappast kunna vara i vägen vid något arbete. Snarare skulle den kunna bidra till god hygien, till exempel vid köksarbete, genom att den hindrar hårstrån från att falla ned i maten.

Några av kvinnorna sade att de kunde tänka sig att ha en mindre schal än vad de nu hade, om arbetsgivaren önskade det. En av kvinnorna hyste dock ingen tro att det var storleken på huvudduken som avgjorde arbetsgivarens inställning. Hon sade: "Jag hade en liten slöja förut, men jag fick inte jobb då heller." Att det var huvudduken som gjorde det svårt för henne att få anställning var denna kvinna övertygad om.

Även flera andra av kvinnorna trodde att det var deras kläder som utgjorde ett av de största hindren för dem att få arbete. Denna uppfattning grundade de på att de vid anställningsintervjuer så ofta fick frågor om sin klädsel samt att de i flera fall hade blivit ombedda att inte ha huvudduken på sig under arbetet. "Arbetsgivaren frågar alltid varför jag har schal, och så säger han att han inte vill att jag skall ha den", sade en kvinna, som hade en ganska liten huvudduk. En annan kvinna, som bar en stor slöja och fotsid dräkt, berättade att hon vid en anställningsintervju på Röda Korset hade fått beskedet att organisationen inte tillät denna klädsel. "Då ville jag inte ha det arbetet", sade kvinnan.

En av kvinnorna, som under intervjun bar en schal som dolde hela håret och öronen, var dock inte lika bestämd i sin uppfattning som de andra. På frågan om hon kunde tänka sig att ta av huvudduken om arbetsgivaren begärde det, svarade hon: "Jag vet inte", och hon sade att hon skulle behöva fundera mycket på saken. Hon skulle kanske diskutera med sin man, men det skulle vara hon själv som bestämde hur hon skulle göra. Kanske skulle hon också rådfråga den religiöse ledaren, imamen. Vad han skulle svara, visste hon inte.

En kvinna beklagade att hennes vuxna döttrar inte bar huvudduk, men hon förstod dem: "De tänker på framtiden, de vet att de inte får arbete om de har slöja", sade hon.

Imamen

De religiösa ledarna inom islam kallas imamer. Under intervjuerna tillfrågades somaliskorna vilken kontakt de hade med den lokale imamen. Brukade de fråga honom om råd?

Som nämndes ovan, så var det en kvinna som uppgav att hon skulle rådgöra med imamen i fall en arbetsgivare krävde att hon skulle ta av huvudduken. Detta var emellertid nästan den enda gången som någon av de intervjuade kvinnorna utpekade imamen som en möjlig vägledare och auktoritet. Och kvinnan, som sade så, yttrade inte detta spontant, utan först efter att hon hade fått frågan om hon skulle vända sig till denne ledare.

Några av somaliskorna deklarerade klart: "Man behöver inte fråga imamen", och ingen av kvinnorna nämnde självmant honom under intervjun. Endast en av dem uppgav - efter att ha fått frågan - att hon ibland hade bett imamen om råd. Han verkade således inte vara en viktig auktoritet för kvinnorna i deras dagliga liv.

Somaliskorna berättade att muslimska barn går i Koranskola, där de får lära sig vad som står i Koranen och hur man skall leva som muslim. Kvinnorna hade själva gått i denna skola i sitt hemland, och en del av dem hade barn som nu gick i Koranskola i Sverige. Men efter trosundervisningen tycks kontakten med den religiöse ledaren avta, åtminstone för de intervjuade kvinnornas del.

Muslimer och kristna

Somaliskorna tillfrågades under intervjuerna hur mycket de visste om kristendomen. Hade de fått någon undervisning om denna religion? Kunde de beskriva de viktigaste skillnaderna mellan islam och kristendom? Kände de några kristna personer? Hade de diskuterat religiösa frågor med dem? Vad ansåg de om de kristna?

Det framkom att många av kvinnorna inte hade fått någon grundlig undervisning om vad den kristna tron innebär. Flera av dem sade att de "hade läst om kristendom i Koranen". Det innebär att de inte hade fått en presentation av kristendomen såsom de kristna själva uppfattar den, de hade endast tagit del av Koranens berättelser om Jesus, och dessa överensstämmer inte med Bibelns.

I Koranen beskrivs Jesus som en stor profet, ja, den störste efter Muhammed. Det berättas, liksom i Bibeln, om hur Maria blir havande utan någon mans medverkan; Jesus föddes alltså, även enligt muslimerna, av en jungfru. Men islam tar helt och hållet avstånd från en av kristendomens mest centrala dogmer: att Jesus är Guds son, att det är Gud som har blivit människa i snickaren från Nasaret. Muslimer tror inte heller att Jesus dog på korset, de anser i stället att han undkom denna skymfliga död. I Sura 4:156 står: "de har inte dödat honom i verkligheten utan Gud har tagit upp honom till sig".

En del av de intervjuade uppgav att de hade läst om kristendom även i andra böcker än Koranen. Den kvinna som kom från Etiopien hade i detta land fått undervisning om kristendom inom historieämnet - de kvinnor som hade växt upp i Somalia hade däremot inte fått den typen av undervisning. Några av kvinnorna hade studerat religionskunskap i svenska skolor.

Kvinnorna beskrev den muslimska uppfattningen på följande vis: "Vi tror att det har funnits olika profeter, och en av dem var Jesus. Efter honom kom Muhammed, och vi skall lyssna på honom, för han är den senaste profeten." En del av kvinnorna kände till att kristna och muslimer har olika åsikter om Jesus och Muhammed, och de kunde beskriva de avgörande skillnaderna: "Kristna tror att Jesus var Guds son, men det tror inte vi. Vi tror på Muhammed, men det gör inte de kristna." (Några kvinnor passade i detta sammanhang också på att tillfoga att de kristna har fel: "Gud har ingen son!")

Många av kvinnorna visste dock inte att detta är det som utgör den viktigaste skillnaden mellan islam och kristendom. Några antog att kristen tro kunde inneslutas i muslimsk tro, de trodde sålunda att de kristna har samma uppfattning om Jesus som muslimerna har. "Jag tror på kristendomen", sade en kvinna, som samtidigt var mycket bestämd i sin muslimska tro. Hon menade uppenbarligen att hon trodde på det som står i Koranen om Jesus - och det är ju, som sagt, inte samma som står Bibeln. En annan kvinna sade: "Kristna tror på profeten Jesus, men inte på profeten Muhammed", men hon visste inte att kristna uppfattar Jesus som gudomlig, alltså som något mer än en profet.

Flera av kvinnorna hade ingen kunskap om kristendomen. De sade: "jag vet ingenting" eller "jag har aldrig läst om kristendomen". En kvinna kände inte ens till att de kristna tror på Gud. Hon gjorde antagligen en koppling mellan svenskar (eller västerlänningar överhuvudtaget) och kristna och uppfattade det som om kristendom var den kultur som hon mötte i Sverige - och den är ju knappast utpräglat religiös. Denna koppling gjorde också en annan kvinna, som under intervjun passade på att fråga utredaren om den kristna sexualmoralen. Det framkom då att kvinnan inte hade förstått att inte alla svenskar är troende kristna, och det var därför hon undrade om den sexuella lössläppthet som presenteras i TV-serier och tidningar i Sverige var något som den kristna religionen accepterade.

Några av kvinnorna hade skaffat sig kunskaper om kristendomen genom samtal med kristna personer. I ett fall hade det varit medlemmar ur någon sekt som hade knackat på dörren och försökt omvända kvinnan (vilket inte hade gjort henne sympatiskt inställd till kristen tro), men i de andra fallen rörde det sig om diskussioner med vänner eller om rena informationsstunder, till exempel vid studiebesök i kyrkor eller då någon kristen person hade bjudits in att hålla föredrag i skolan.

Flera av kvinnorna hade någon gång varit i en kyrka, oftast i samband med att skolan hade gjort ett studiebesök. En kvinna hade - på grund av vetgirighet och på eget initiativ - varit närvarande under en gudstjänst. Men några uttryckte en bestämd motvilja mot att gå in i en kyrka. "Jag vill inte", sade tre stycken. På frågan om de inte var nyfikna på hur det såg ut där inne, svarade de att de redan visste det, de hade sett det på TV. En kvinna satte sig också emot att hennes barn skulle gå in i en kyrka. "Då kanske de slutar tro på Gud!", utropade hon. Här framkom således återigen att några av somaliskorna blandade ihop kristendomen med den icke-religiösa kultur som de hade stött på i Sverige.

Samtliga av de intervjuade hade haft kristna studiekamrater i Sverige, däremot hade inte alla kvinnor diskuterat religiösa frågor med dessa. Några uppgav att de inte hade något intresse av sådana diskussioner, andra hade knappt tänkt på att deras vänner hade en annan tro.

Vissa av kvinnorna var dock debattglada, och de hade därför haft livliga diskussioner med sina kristna vänner. "Vi träffades på sfi, och vi diskuterade hela tiden", berättade en kvinna. "Vi har diskuterat mycket, vi pratar och skojar", sade en annan. En kvinna, som hade en kristen vän från Eritrea, refererade ett samtal som de hade haft: "Min vän sade: ni har fel, och jag sade: nej, ni har fel." Kvinnan berättade detta med ett leende; tydligen hade meningsutbytet skett med gott humör och bibehållen vänskap.

Att det går utmärkt för en muslim och en kristen att vara goda vänner framgick även under några andra av intervjuerna. Till exempel så hade en av somaliskorna en kristen kvinna från ett annat afrikanskt land som bästa vän i skolan. Dessa två väninnor hade aldrig diskuterat sina olika religiösa uppfattningar, men att de inte hade gjort det berodde inte på någon rädsla att bli osams utan bara på att de inte hade tänkt på saken, berättade somaliskan. "Det är helt OK att fråga", tyckte hon.

Flera av kvinnorna - även några av dem som hade goda kunskaper om vad som skiljer kristendom och islam åt - menade att det egentligen inte är så stor olikhet mellan de två religionerna. "Jag vet att kristendom och islam är nästan samma sak", yttrade en kvinna. "Jag tror inte att det är stor skillnad mellan islam och kristendom, de är nära varandra", sade en annan. På liknande sätt formulerade sig också några andra av de intervjuade.

Flera av somaliskorna uttryckte tolerans gentemot kristendomen. När de tillfrågades om de önskade att kristna personer skulle övergå till islam, svarade de vanligtvis att det inte var nödvändigt. "Jag vill helst att de skall bli muslimer, men jag tycker inte att de måste bli det", förklarade en kvinna. "Jag respekterar deras religion", sade en annan. "Om de inte vill bli muslimer, så är det ingen fara", tyckte en tredje. "Alla har samma Gud, oavsett religion", konstaterade en fjärde.

Två av kvinnorna svarade dock att de ville att kristna skulle bli muslimer. Den ena kvinnan var ganska mild i sin formulering och sade endast: "Jag vill att de skall bli muslimer, det är bäst." Men den andra uttryckte sina farhågor om att de kristna nog var inne på ett mycket felaktigt och riskabelt spår: "Kristna kan komma till helvetet", påstod hon. Denna kvinna hade dock föga kunskap om vad den kristna tron innebär, det är möjligt att hon satte ett likhetstecken mellan svenskar och kristna.

Några kvinnor hävdade bestämt att kristendomen var en oriktig religion. "Jag tycker inte att det är en bra religion", sade en kvinna. "Jag tror att kristna har mycket fel", förklarade en annan. En tredje började under intervjun att argumentera med utredaren beträffande det som muslimer anser vara fel i den kristna läran. (De flesta av kvinnorna kände till att utredaren var kristen. Som synes, så hindrade inte det vissa av dem att framföra kritik mot kristendomen. Men naturligtvis kan det ha påverkat en del av kvinnorna, som kanske på grund av denna omständighet höll tillbaka kritiska kommentarer.)

Icke-troende

De flesta av de intervjuade kvinnorna menade att det är en stor skillnad mellan att vara troende och att vara icke-troende. "Det är bättre att en person tror på Gud, även om han inte är muslim, än att han inte tror alls", sade flera av dem.

Kvinnorna hade förståelse för kristna, som liksom de själva bad och försökte följa Guds bud. Men att det finns människor som inte tror på Gud, det förvånades de över. "Det är konstigt när en människa inte frågar hur det är", tyckte några av kvinnorna. "Det är jättekonstigt att de inte tror på Gud. Man måste ju tro på något", ansåg en kvinna. "Det är horrible att inte tro på Gud, en sådan person är dum", fastslog en annan.

Några av kvinnorna tyckte att alla människor borde förstå att det finns en Gud, eftersom man annars inte kan förklara skapelsen. "Vem skulle annars ha skapat allt? Kan du göra en människa?", frågade en kvinna retoriskt. En annan kvinna berättade att hon hade talat med en man som sade: "Det finns ingen Gud" och att hon då hade frågat honom: "Vem gjorde jorden och stjärnorna?"

Alla de intervjuade hade stött på icke-troende människor i Sverige, vilket de däremot aldrig hade gjort i Somalia, där, enligt kvinnorna, "alla tror på Gud". Många gånger var det en lärare eller studiekamrat i någon svensk skola som hade deklarerat att han eller hon inte trodde på Gud. En del av kvinnorna hade gett sig in i religiösa diskussioner med dessa personer, men flera av de intervjuade uppgav att de inte hade någon lust att diskutera religion med ateister.

Ingen av kvinnorna uppvisade någon iver att omvända andra människor, varken kristna eller icke-troende. De tyckte att det var upp till var och en att söka sanningen, och om någon inte ville tro på Gud, så var det den personens ensak. "Det är OK, de får göra som de vill", sade en kvinna. "Det är hans eget fel om han inte tror", yttrade en annan.

Äktenskap

Oavsett vilken inställning kvinnorna hade till kristna och till icke-troende, så hävdade samtliga att de inte kunde tänka sig att gifta sig med en icke-muslim, även om mannen i fråga trodde på Gud. Muslimska kvinnor måste gifta sig med muslimska män, förklarade de. De ansåg också att detta var klokast: "Det är svårt att leva tillsammans annars", konstaterade en kvinna.

De flesta av somaliskorna var mycket bestämda på denna punkt. Endast en av dem tvekade lite när hon tillfrågades vad hon skulle göra om hon blev förälskad i en icke-muslim. Hon medgav att det kunde inträffa: "Jo, det kan ju hända, och då …", sade hon, utan att avsluta meningen.

Nationaliteten spelade däremot ingen roll, maken behövde inte vara från Somalia. En av kvinnorna ville faktiskt allra helst gifta sig med någon svensk man som konverterat till islam. Hon tyckte nämligen att svenska karlar verkade vara bra makar: "Svenska män är mycket snälla, de hjälper kvinnorna hemma. Nu skall jag leta efter en", meddelade hon.

Som nämndes i kapitlet Studier och arbete, så ansåg kvinnorna att Koranen säger att mannen skall hjälpa sin hustru, även med hushållsarbetet om det behövs, samt att mannen inte har rätt att bestämma över sin hustru - de skall i stället tillsammans fatta beslut.

Svenskars uppfattning om muslimer

När somaliskorna tillfrågades om de tyckte att det fanns några svårigheter med att praktisera islam i Sverige, så svarade de flesta att det gick bra, de hade inte upplevt några problem. Den enda besvärlighet som nämndes av flera av kvinnorna var det ovan diskuterade ifrågasättandet av deras muslimska klädedräkt.

"En del muslimer säger att de blir diskriminerade, men jag vet inte", sade till exempel en kvinna, som var tveksam till om det verkligen förhöll sig så. Hon hade emellertid strax innan, i upprörda ordalag, beklagat sig över att svenska arbetsgivare inte accepterade att hon bar slöja.

En av de intervjuade kvinnorna ansåg dock att det inte bara var den muslimska klädedräkten som var problemet. Hon menade att svenskar har en negativ och felaktig bild av muslimer: "de tror att muslimer är terrorister och att de krigar och dödar". Kvinnan framhöll att Koranen säger att man inte får dräpa och att man inte skall slå tillbaka om man blir slagen

HEM	INNEHÅLL	NÄSTA