KULTUR OCH SAMHÄLLE

Under intervjuerna fick de somaliska kvinnorna frågor om sin erfarenhet av och inställning till svensk kultur - med svensk kultur avses här både svensk mentalitet, det vill säga typiskt svenska beteendemönster, samt konstnärliga produktioner, såsom litteratur och teater. Somaliskorna tillfrågades också om sin delaktighet i det politiska livet. På vilket sätt fick de reda på vad som skedde runt omkring dem i samhället? Hade de röstat i valet 1998?

Svensk och somalisk mentalitet

De intervjuade kvinnorna ombads att beskriva skillnaden mellan svenskar och somalier. De flesta svarade att det först och främst är svenskarnas tystnad, blyghet och ovilja till umgänge som skiljer dem från det somaliska folket. "Somalier pratar hela tiden", sade en av kvinnorna, och en annan beskrev det på följande vis: "I Somalia kan man sitta i sex timmar och bara bla, bla, bla, man har alltid tid att prata." Svenskarna, däremot, tycks aldrig ha tid att umgås, menade somaliskorna. "De är alltid upptagna, de springer mycket", yttrade en kvinna. Och hon fick medhåll av en annan, som sade: "Här i Sverige har människor aldrig tid, de vill inte träffas."

Endast en av de intervjuade svarade att hon inte tyckte att det var så stor skillnad mellan svenskar och somalier. När utredaren fortsatte att fråga beträffande detta, sade kvinnan dock - i likhet med alla de andra - att somalierna var mer öppna och pratsamma än svenskar. Men det var alltså inte något som hon hade fäst stor vikt vid.

Somaliskorna hade också noterat att svenskar inte tycker om att få oväntat besök; om man skall besöka en svensk så måste man avtala tid, man kan inte bara knacka på dörren. Så beter sig inte somalier, de kan spontant hälsa på sina vänner och grannar, utan att vara bjudna, berättade kvinnorna.

Det somaliska umgängessättet innebär att man aldrig är ensam i Somalia, förklarade några av kvinnorna. Man känner sina grannar, och man har många vänner att rådgöra med. "Om du är ledsen och är ensam hemma, så går du hem till en vän och pratar", sade en kvinna, och hon kontrasterade detta mot svenskarnas beteende: "I Sverige är människor så ensamma, de har ingen att tala med."

Det var emellertid inte alla kvinnor som uppfattade den svenska tillbakadragenheten som ett negativt drag. En av de intervjuade uttryckte i stället sin stora uppskattning av att i Sverige få bli lämnad i fred. "Svenskar respekterar människor, de pratar inte så mycket när de inte känner en person, och det tycker jag är bra", sade hon.

En av kvinnorna menade att somalier är gladlyntare än svenskar. Hon tillade dock att de somalier som nu är bosatta i Sverige inte beter sig på samma sätt som de i Somalia. "Där var alla glada", hävdade hon, "men här är de tystare, inte lika glada." Hon trodde att många hade blivit nedstämda på grund av den svåra situationen - kriget och svälten i hemlandet, förlusten av anhöriga, flykten till ett nytt land med en främmande kultur. Kanske också vädret gör dem annorlunda, menade hon. Kvinnan konstaterade att förändringen även gällde henne själv: hon pratade mindre nu, skrattade mindre. "Efter skolan går jag bara hem och tittar på TV, jag gör inga roliga saker längre", klagade hon. Hon hoppades dock att de invandrade somalierna skulle få tillbaka sin forna gladlynthet: "Kanske blir det bättre efter några år", sade hon.

En annan utmärkande egenskap hos det somaliska folket, som nämndes av flera av kvinnorna, var generositet (de ansåg troligen att svenskarna inte var i besittning av denna egenskap i lika hög grad). "Somalier delar med sig, de bjuder varandra på mat och annat, utan att tänka på vad det kostar", berättade en kvinna. Hon exemplifierade: om några somalier träffas på stan, så kan en av dem säga: "Jag bjuder er alla på mat", och så betalar han villigt en stor summa pengar för måltiden. Och när en kvinna i Somalia köper hem livsmedel, till exempel ris, så delar hon med sig av det till sina grannar. Den intervjuade kvinnan sade också: "Jag kan bjuda min vän på fika tre gånger i rad, det spelar ingen roll, hon måste inte bjuda tillbaka. Och om jag går på en buss med mina vänner, så kan jag betala för allihop."

En annan av kvinnorna sade: "Somalisk kultur är jättebra. Somalier tänker: Gud hjälper mig i morgon, och så delar de med sig av det lilla de har." Hon menade således att den somaliska generositeten har sin grund i gudsförtröstan. Det var dock endast en av de intervjuade kvinnorna som angav religionen som den mest framträdande skillnaden mellan svensk och somalisk kultur. De andra ansåg att den huvudsakliga differensen består i svenskarnas slutenhet och somaliernas öppenhet - och denna skiljaktighet förklarade de inte med de två folkens religiösa olikhet.

Men kvinnornas muslimska tro innebar naturligtvis att de betraktade det svenska folkets beteende ur en speciell synvinkel. Detta kom till uttryck bland annat i deras syn på den förhärskande sexualmoralen i Sverige. Att svenskar godtar sexuella förhållanden mellan personer som inte är gifta, det förvånade åtminstone några av kvinnorna. En av dem fnyste ogillande: "Och så är de sambo!"

Kvinnorna hade dock inte enbart negativa saker att säga om det folk som de hade bosatt sig bland. Svenskar beskrevs som "snälla", och flera av kvinnorna omnämnde med gillande att svenska män hjälper sina fruar med hushållsarbetet, något som männen aldrig gör i Somalia. Jämställdheten mellan kvinnor och män är större i Sverige än i Somalia, påpekade kvinnorna. En av dem nämnde faktiskt just detta som en viktig skillnad mellan länderna: "Kvinnorna i Somalia är hemma. Svenska kvinnor är aldrig bara hemma, de gör samma saker som männen", sade hon.

Ett annat drag hos svenskarna, som några av de intervjuade kvinnorna omtalade, var punktligheten. I Sverige anstränger man sig för att komma i tid till avtalade möten, vilket man däremot inte fäster någon större vikt vid i Somalia. Alla kvinnor var medvetna om att det föreligger en skillnad mellan afrikaners och svenskars uppfattning om betydelsen av att komma i tid, och en kvinna yttrade att hon kände till att man i Sverige ibland säger "afrikansk tid" när man menar att den exakta tiden inte har någon betydelse.

Kvinnorna berättade att det i Somalia inte på minsta sätt är något anmärkningsvärt om man kommer en halvtimme senare än man sagt. Och att vänta på en pojkvän, som har sagt att han skall komma klockan sju men kommer tre timmar senare, det är ingen ovanlighet för en somalisk flicka. En av kvinnorna påstod till och med att om man skall börja klockan nio på morgonen på en somalisk arbetsplats, ja, då kommer man klockan elva, "det spelar ingen roll".

Kvinnan som berättade detta sade att hon försökte komma i tid i Sverige, eftersom hon visste att det är viktigt här. "Men jag är från Somalia", tillade hon, som förklaring till sin oförmåga att lyckas på denna punkt. Också flera andra av de intervjuade kvinnorna uppgav att de tyckte att det var svårt att vara så punktlig som man bör vara i Sverige. Emellertid ansåg några kvinnor - som inte hade problem med att passa tiden - att det svenska systemet är bättre än det somaliska.

Att många somalier har svårigheter att infinna sig på avtalade tider, det var något som utredaren erfor under arbetet. Tre av kvinnorna kom för sent till intervjuerna; i ett fall visserligen endast tio minuter, men i de andra fallen en halvtimme respektive en timme. Men vad som orsakade större problem under utredningsarbetet var att fem av kvinnorna överhuvudtaget inte kom till det första intervjutillfället. Ingen av dem ringde och meddelade att de inte skulle infinna sig, fast de hade fått utredarens telefonnummer. När de senare blev tillfrågade varför de inte hade kommit, uppgav de att de hade varit sjuka eller att de hade tagit fel på dagen (ändå hade den kvinna som sade det sistnämnda fått ett papper av utredaren, där tiden för intervjun var angiven). Att de borde ha ringt och lämnat återbud när de blev sjuka tycks inte ha föresvävat dem.

Alla somaliskor var dock inte nonchalanta beträffande tider. Några av de intervjuade hävdade tvärtom att det var viktigt att komma i tid till avtalade möten, ty Koranen säger att man skall göra det. "Det står i Koranen att om man är sen så skall man skynda sig. Och man får inte ljuga; om man har bestämt tid, så skall man komma", förklarade en kvinna. Beträffande sina landsmän yttrade hon: "Många somalier inser inte att det står så i Koranen, och därför kommer de för sent."

Under intervjuerna diskuterades också den svenska traditionen att fira födelsedagar. Sådana firar man nämligen inte i Somalia, åtminstone inte om det gäller en vuxen person. Några av kvinnorna hävdade att det enligt Koranen inte är tillåtet att fira en speciell dag på det sättet. "Koranen säger att man skall göra det som Muhammed gjorde och att man inte skall göra det som han inte gjorde - och han firade inte födelsedag", sade en av somaliskorna. Denna kvinna var mycket bestämd, hon ville inte fira några andra dagar än de religiösa högtiderna, och hon ville inte heller att hennes barn skulle vara med på födelsedagskalas. "Jag säger nej!", fastslog hon.

Några kvinnor sade dock att man även i Somalia brukar fira barnen, man sjunger och ger dem presenter; vuxna firar man däremot inte. Dessa kvinnor ansåg att det inte var så allvarligt att avvika från den somaliska traditionen, och de kunde tänka sig att i Sverige bidra till en penninginsamling på en arbetsplats när någon kollega fyller år. En av kvinnorna uppgav till och med att hon hade tagit efter det svenska beteendet: hon brukade numera köpa födelsedagspresenter till sina vänner.

Somaliskorna tillfrågades också hur de såg på sina barns förhållande till svensk och somalisk kultur. Barnen skulle troligen växa upp i Sverige - var de då att betrakta som svenskar eller somalier? En kvinna, som ännu inte hade några egna barn, uttalade bestämt om sina eventuella framtida söner och döttrar: "De är somalier!" Men en annan kvinna, som hade flera barn, kunde berätta att dessa själva hävdade: "Vi är svenskar!" Hon brukade då säga till dem: "Glöm inte varifrån ni kommer!" Även denna kvinna ansåg alltså att det var viktigt att barnen var medvetna om - och stolta över - sina rötter.

En annan kvinna menade i stället: "De blir som svenskar, när de växer upp här." Och det hade hon inte något emot, eftersom hon tyckte att svenska män var bra karlar, som kan laga mat och sköta annat hushållsarbete; hennes söner fick gärna bli sådana. Det fanns dock ett villkor: "De skall vara muslimer!"

Kulturella intressen

Beträffande somaliskornas kulturella intressen förelåg en stor variation. Vissa av dem läste sällan några böcker, medan andra gärna ägnade sig åt läsning, både av skönlitteratur och av facklitteratur. En del av kvinnorna kunde dessutom läsa på flera olika språk: somaliska, arabiska, engelska och svenska. Några av dem uppgav att de tyckte att det var svårt att läsa på svenska och att de därför föredrog att läsa på något av de andra språken. "Det är tråkigt när man måste ha lexikon när man läser", menade en kvinna.

Ingen av kvinnorna verkade vara speciellt bevandrad i svensk skönlitteratur. När de fick frågan om de kände till några svenska författare, hade de sällan mycket att meddela. En kvinna nämnde Strindberg och sade, utan större entusiasm, att han var "bra". Två kvinnor uppgav att de hade läst Selma Lagerlöf och att de uppskattade henne. En av dem nämnde dessutom Karin Boye - kvinnan förklarade dock att hon "tyckte bäst om Selma". En av somaliskorna sade att hon just hade läst Ondskan av Jan Guillou, och det var en bok som hon uppenbarligen hade berörts av. Två kvinnor berättade att de för sina egna eller för andras barn hade högläst ur Astrid Lindgrens böcker. En av kvinnorna sade: "Jag läser dem för min lillasyster som är 5 år, men jag tycker själv att de är bra!" Dessa barnböcker var faktiskt de ende svenska böcker som denna kvinna kunde minnas att hon hade läst.

Somaliskorna hade ibland fått som uppgift i skolan att läsa en bok och sedan redovisa den inför klassen. De fick själva välja vilken bok de skulle läsa, och kvinnorna berättade att de brukade gå och titta i hyllorna på biblioteket och låna en bok som verkade vara intressant. Det var på detta sätt som exempelvis Jan Guillou hade blivit läst av en av kvinnorna.

Beträffande teater och bio så hade de intervjuade kvinnorna olika uppfattningar. Tre kvinnor hävdade att en muslim inte får gå på teater eller bio, och två av dessa uppgav att de själva inte hade varit där någon gång. Den tredje berättade dock att hon brukade gå på bio, "fast det egentligen inte är tillåtet enligt Koranen".

Den ena av de två kvinnorna, som hittills inte hade varit på bio eller teater eftersom de ansåg att det var förbjudet, sade först att det var på grund av att det fanns män där som en muslimsk kvinna inte fick gå på teater - om det bara var kvinnor närvarande så var det alltså tillåtet. Men när hon fick frågan om hon skulle följa med om skolan gjorde ett teaterbesök, svarade hon ändå att hon skulle göra det, "för det är ju inte förbjudet för en muslimsk kvinna att sitta bredvid en man". Kvinnan tycktes således ändra ståndpunkt under intervjun. Hon sade sedan att det också var tillåtet för muslimer att gå på bio, "vi ser ju filmer hemma på TV". Hon hade bara en reservation: "Vi får inte se filmer där de inte har kläder på sig."

De övriga kvinnorna sade, utan att tveka, att muslimer får gå både på teater och bio. En del av dem hade varit på teater redan under sin tid i Somalia, medan andra hade bevistat sin första föreställning i Sverige - i de senare fallen var det skolan som hade ordnat besöken. Några av kvinnorna hade emellertid aldrig varit på teater, fast de inte ansåg att det var förbjudet; de var helt enkelt inte intresserade.

Av de somaliskor som hade varit på teatern ett antal gånger var det inte många som hade uppskattat föreställningen. "Jag tyckte inte att det var roligt", sade en kvinna, som hade varit på teater tillsammans med sin klass (hon hade glömt både pjäsens namn och handling). "Jag tyckte inte om det", yttrade en annan kvinna, som hade varit på två teaterföreställningar med sina barn. Endast en av somaliskorna sade att hon ofta hade besökt teatern och uttryckte sin förtjusning över denna konstform: "Jag tycker mycket om det!", utropade hon.

Några av de intervjuade berättade att de tyckte om att gå på bio, och en av dem gick faktiskt dit nästan varje helg. Det var i första hand amerikanska och engelska filmer som kvinnorna tittade på - det vill säga samma filmer som de flesta andra biobesökare i Sverige brukar uppskatta. Flera av somaliskorna uttryckte dock samma ointresse för bio som de hade gjort för teater.

Samtliga somaliskor hade varit på olika museer i Sverige. Oftast var det skolan som hade arrangerat ett besök, men några av kvinnorna hade också gått dit på eget initiativ. Av Stockholms museer var det i synnerhet ett som många nämnde med förtjusning: Naturhistoriska Riksmuseet, där det på biografen Cosmonova visas naturvetenskapliga filmer på en enorm filmduk. "Det var bättre än teatern", tyckte en kvinna.

TV, tidningar och Internet

Även om de intervjuade kvinnorna uppvisade olikheter i sina kulturella intressen, så var de mycket lika varandra beträffande TV-tittandet. Alla brukade ägna kvällarna åt att se på TV, och samtliga uppgav att det främst var nyheter, filmer och såpoperor som de då tittade på. Kvinnorna uppskattade både engelskspråkiga och svenskspråkiga filmer - i bägge fallen fick de övning i svenska språket, eftersom de brukade läsa den svenska texten om filmen var på engelska.

Kvinnorna tyckte att det var ganska svårt att förstå de svenska nyhetssändningarna, men de tittade ändå på dem, eftersom de ville veta vad som hade hänt. Däremot ansåg de att det var lätt att uppfatta vad som sades i svenska såpoperor. "Jag förstår vad de säger", berättade flera av kvinnorna med tydlig förtjusning. Det var bara vissa slanguttryck som de inte alltid begrep.

I synnerhet värdesatte somaliskorna de två svenska serierna Vita lögner och Skilda världar. "Jag tycker mycket om dem!", utropade en kvinna. "De är intressanta", yttrade en annan. "De är roliga", sade flera stycken. Det var således inte enbart på grund av att dessa serier var lätta att förstå som de uppskattades, utan också för att de handlade om saker som intresserade kvinnorna: vardagslivet, familjen, relationer. Eftersom många av somaliskorna inte var närmare bekanta med någon svensk, så blev såpoperorna ett sätt för dem att få en inblick i hur svenskar lever (vilket naturligtvis kan ha medfört att kvinnorna har fått en skev bild av svenskarna).

En av kvinnorna berättade att hon brukade titta på ett TV-program som görs av några somalier och som sänds lokalt i Rinkeby och närliggande områden. I detta program talas både somaliska och svenska, och där diskuteras somaliernas situation i Sverige, till exempel integrationsfrågan.

Genom att titta på TV-nyheterna kunde somaliskorna få information om vad som hände i världen. Men eftersom det ofta var svårt för dem att följa med i nyhetssändningarnas snabba ordflöde, så var det snarare genom tidningar som de fick möjlighet att skaffa sig kunskap. Och här var det framför allt en tidning som var viktig: Metro, som delas ut gratis i Stockholms tunnelbana måndag till lördag. Samtliga kvinnor uppgav att de brukade läsa Metro, och för de flesta av dem var detta den enda tidning som de regelbundet kom i kontakt med. En del sade att de emellanåt köpte Expressen eller Aftonbladet, och några försökte sig ibland på att läsa DN, som de dock tyckte var svår.

De flesta av somaliskorna brukade inte använda sig av Internet för att skaffa information utan uppgav att de visserligen visste vad Internet är men att de ännu inte hade lärt sig att hantera det (en kvinna kände dock inte till Internet alls). Några av kvinnorna hade emellertid fått undervisning, och de utnyttjade denna kunskap främst till att skaffa sig information om vad som hade hänt i Somalia. Ibland använde de också Internet för att söka information om något som de hade fått som uppgift i skolan att redovisa. Endast en av kvinnorna brukade skicka e-post.

Bara några av kvinnorna hade en dator hemma; alla hade dock tillgång till datorer på skolan. En kvinna hade Internet hemma, och hon berättade att hon i skolan höll på att lära sig hur hon skulle använda det. Men än så länge var det mest hennes barn som satt vid datorn där hemma och sökte information på nätet.

En kvinna sade att hon inte var intresserad av Internet. Hon berättade att hon hade blivit arg när hon hade tittat på de somaliska hemsidorna, eftersom det där förekom klanstrider: en somalisk klan förtalade en annan. Övriga kvinnor som hade hämtat information om Somalia från Internet nämnde dock inget om sådana fejder.

Valet 98

För att ha rösträtt i svenska riksdagsval krävs svenskt medborgarskap. Däremot har utländska medborgare, som har varit folkbokförda i Sverige minst tre år i följd, rätt att rösta i landstings- och kommunfullmäktigeval. Det innebär att flera av de intervjuade kvinnorna hade möjlighet att rösta i de svenska valen i september 1998.

Endast två av de intervjuade var svenska medborgare och därmed röstberättigade i alla tre valen. Ytterligare sex hade varit folkbokförda i Sverige mer än tre år och hade således rösträtt i landstings- och kommunfullmäktigeval. Av dessa åtta röstberättigade kvinnor hade alla utom en röstat. Flera av dem uppgav att de tyckte att det är viktigt att rösta - "man måste", sade en - och några hade uppenbarligen satt sig in i vilken ståndpunkt som partierna intog i olika frågor.

Den kvinna som inte hade utnyttjat sin rösträtt förklarade att hon hade drabbats av en förkylning på valdagen och därför inte hade velat gå ut. Hon påstod visserligen att "det är viktigt" att rösta, men hon gav knappast intryck av att verkligen mena det. Hon hade nästan ingen kännedom alls om det svenska partisystemet, och hon hade tydligen inte uppfattat att man bör skaffa sig information om vad de olika partierna tycker.

Även en annan kvinna uppvisade en stor okunnighet om hur valen i Sverige fungerar: hon hade inte förstått att det finns flera partier att rösta på. Så när hon hade fått hem valsedlar från socialdemokraterna, hade hon kryssat dem och gått till posten och lämnat dem, utan att ha tagit reda på vad det fanns för alternativa partier. Hon trodde antagligen att hennes val bestod i att hon fick välja var hon skulle sätta krysset på valsedeln.

Denna kvinna hade troligen sammanblandat det svenska valsystemet med det somaliska. I Somalia fanns det nämligen inte flera partier att välja bland, eftersom det var en diktatur. Där kunde man bara rösta för eller emot regimen, och det gjorde man genom att lägga en röstsedel i en urna märkt "Ja" eller i en annan urna märkt "Nej". (Detta val skulle man dessutom förrätta inför valfunktionärernas ögon, berättade kvinnorna - och om man röstade "Nej" kunde man råka illa ut.)

En annan av de intervjuade kvinnorna, som visserligen hade förstått att hon kunde välja mellan olika partier, hade ändå inte tagit reda på vad partierna tyckte i olika frågor. "Jag vet inte mycket", erkände hon, "men jag röstade på socialdemokraterna, för jag tror att de är bäst." När hon tillfrågades om varför hon trodde att detta parti var det bästa, så kunde hon inte anföra några skäl alls.

Förklaringen till denna kvinnas partival är kanske att det bland invandrare ofta sägs att socialdemokraterna är det bästa partiet för dem. En kvinna sade: "Jag röstade på socialdemokraterna, för de är bättre för invandrare. Men mina idéer är egentligen mer som kristdemokraternas."

(Det skall här inflikas att kvinnorna under intervjuerna inte blev tillfrågade vilket parti de hade röstat på. Några av dem berättade dock detta spontant för utredaren.)

Hur hade då kvinnorna fått kunskap om valet och partierna? De flesta svarade att de hade sett på TV, några sade att de också hade läst tidningar. En kvinna nämnde dessutom de broschyrer från olika partier som hon hade fått hem i brevlådan. I skolan hade kvinnorna visserligen inte fått särskilt mycket information om de olika partiernas åsikter, men alla (som hade börjat sina studier i Möllan före valet) hade fått undervisning om hur det skulle göra i vallokalen - att de inte fick vika valsedlarna, att de skulle lägga dem i olika kuvert, etc.

Ingen av somaliskorna ansåg att det hade brustit i informationen om valet, varken från skolan eller samhället i övrigt; de tyckte att de hade fått reda på det som de ville veta.

HEM	INNEHÅLL	NÄSTA