VI. SLUTSATSER

Olaus anger i inledningen till Svensk Krönika att den högsta lärdom som man skall dra av historien är att Gud ofta avstyr djävulens påfund och driver saker till ett gott slut. Här är det således den kristne förkunnaren Olaus som talar. Men detta religiösa tema fullföljs inte i krönikan: Gud griper sällan in i skeendet och djävulen syns knappast till alls. Svensk Krönika handlar först och främst om maktstriderna i det medeltida Sverige, och Olaus vecklar stundtals in sig i detaljerade skildringar av helt profana händelser.

Man hör dock ibland rösten av en predikant i krönikan: Gud regerar allt, Gud straffar syndarna, Gud tillsätter och avsätter härskare, Gud skipar rättvisa. Den Gud som Olaus framför allt omtalar är en vredgad och straffande Gud, inte en Gud som hjälper, inte en Gud som gör underverk och definitivt inte en Gud som detaljstyr de jordiska omständigheterna. Personerna som skildras i krönikan tycks i stort sett få löpa sina egna vägar - och sedan måste de ta konsekvenserna av sina handlingar, ty Gud straffar dem för deras onda gärningar.

Svensk Krönika utmärks sålunda inte av några reformatoriska föreställningar om predestination och mänsklig ofrihet; det finns inga spår av den deterministiska syn på tillvaron som Olaus ger uttryck för i sina teologiska skrifter. I framhävandet av Guds vrede och straffdomar finns det dock en likhet mellan Svensk Krönika och Olaus övriga skrifter, och man skulle möjligtvis kunna beteckna hans historiesyn som inspirerad av reformatorisk teologi på den punkten.

De straff som drabbar de onda människorna i Olaus historia är jordiska straff: de får en tyrann som härskare, de blir utskämda genom ett dåligt rykte, de lider en neslig död. Sällan nämns himlen och livet efter detta; perspektivet är med andra ord huvudsakligen inomvärldsligt. Därmed skiljer sig krönikan från Olaus teologiska skrifter, där Gud och de andliga tingen spelar en avsevärt mer framträdande roll. Sammanfattningsvis kan man konstatera att Svensk Krönika i teologiskt avseende inte kan klassificeras som en reformatorisk skrift; den innehåller för litet teologi för att en sådan beteckning skulle vara berättigad.

Att Olaus i krönikan avvisar de götiska myterna kan inte heller det betraktas som ett uttryck för hans reformatoriska strävanden. Hans resonemang beträffande Sveriges forntid är fullkomligt nyktra och sakliga och bottnar med all säkerhet i hans källkritiska sinnelag. Hans kritik av göticismen skall följaktligen inte tolkas som luthersk polemik mot de katolska bröderna Magnus göticistiska historieskrivning. De götiska idéerna var först och främst patriotiska, och de omfattades av både katoliker och lutheraner. De skulle faktiskt mycket väl ha kunnat utnyttjas i reformatorisk propaganda, som stöd för en svensk nationalkyrka, avskuren från Rom.

Olaus vill uppenbarligen skänka sina landsmän lärdomar genom att berätta om det medeltida Sverige. Att krönikan inte är skriven på latin utan på svenska och att författaren inte briljerar med referenser till antika auktoriteter är tecken på hans önskan att nå ut till det olärda folket, en strävan som också kom till uttryck i hans reformatoriska verksamhet. De lärdomar som meddelas i krönikan är emellertid inte främst religiösa utan moraliska eller praktiska/politiska. Den centrala moraliska lärdomen är att den som gör ont själv drabbas av det onda (synden straffar sig själv), medan de politiska lärdomarna är av allehanda slag: ett råd till härskare att öva sin soldater även i fredstid, en uppmaning till domare att hellre fria än fälla, en analys av den nordiska unionens brister. Dessa tankegångar kan knappast räknas som reformatoriska, och således skall Svensk Krönika inte heller i detta hänseende betraktas som ett led i reformationsarbetet.

Olaus tyske kollega, reformatorn och humanisten Philipp Melanchthon, Luthers närmaste medarbetare, anger i sina utläggningar om historieskrivningens nytta att en av de lärdomar som historien ger är att den visar vilken som är "den rena läran" och "den rätta kyrkan" (det vill säga den lutherska). Olaus verkar dock inte ha detta syfte med sitt historieskrivande; en läsare av Svensk Krönika manas knappast att bryta med påvestolen. Den medeltida katolska kyrkan framställs inte som särdeles urspårad, utan tvärtom så presenteras några av kyrkans män (till exempel ärkesbiskop Jakob Ulfsson) som goda och kloka ledare, till skillnad mot en hel del av Sveriges kungar och riksföreståndare. Och Olaus har i krönikan ingenting att anmärka beträffande katolska traditioner, såsom peterspenning, kanonisk rätt, prästcelibat, avlat, kloster och påveämbete. I detta skiljer sig Svensk Krönika markant från Olaus övriga skrifter, där reformatorn i klara ordalag angriper dessa företeelser.

Att Olaus är så mild mot den medeltida katolska kyrkan i sin krönika beror säkerligen inte på någon strävan efter objektivitet och neutralitet. Han är nämligen inte genomgående neutral i sin historieskrivning. Han lyfter ofta pekfingret och utdelar beröm eller kritik mot olika aktörer, han karakteriserar dem som hätska och hårdsinnade eller dugliga och förståndiga, han formulerar moraliska regler, han varnar för Guds straffdomar och han avslutar krönikan med att lovprisa Herren för att tyrannen Kristian II har fördrivits.

Olaus återhållsamhet med kritik mot det katolska episkopatet har antagligen andra orsaker: reformatorn ville värja den svenska kyrkan mot Gustav Vasas härsklystnad. Kungen, som strävade efter att få herravälde över kyrkan, försökte rättfärdiga sin politik genom en propaganda där de medeltida biskoparna utmålades som maktmissbrukare och landsförrädare, ansvariga för Sveriges skada och fördärv. Olaus, som under årens lopp fick allt större problem med den dominante regenten, försökte skydda kyrkans självständighet genom att teckna en alternativ bild av medeltidens maktkamp mellan biskopar och regenter. I Olaus skildring är det snarare riksföreståndarna som orsakar rikets fördärv.

Denna historieskrivning kan inte klassificeras som reformatorisk. De svenska reformatorerna hade ju, liksom sina kollegor i flera andra länder, tagit hjälp av den världsliga makten för att genomdriva de förändringar som de eftersträvade; utan Gustav Vasas bistånd hade de helt enkelt inte lyckats i sin kamp mot den katolska kyrkan. Och det var just tack vare att den lutherska politiska läran tilldelade den världsliga härskaren ökad makt i förhållande till både kyrka och folk som den appellerade så väl till kung Gustav och andra regenter. Genom kungens och reformatorernas samarbete vid riksdagen i Västerås 1527 skars kyrkans makt ned avsevärt, och dessa åtgärder försvarades av Olaus i flera skrifter.

Vid tiden för krönikans avfattande var situationen emellertid en annan än den som rådde i reformationens inledningsskede. Samtidigt som Gustav Vasa hade tagit ett allt fastare grepp om makten, hade den katolska kyrkan i Sverige kuvats. Peterspenning, kanonisk rätt, prästcelibat och avlat hade avskaffats, den svenska kyrkoledningen hade brutit med påvestolen och det fanns knappast något klosterväsen kvar att häckla. Olaus hade därför inte längre lika stor anledning att angripa dessa katolska seder.

Det finna dock några fall i Svensk Krönika där Olaus riktar kritik mot katolska prelater. Främst gäller det ärkebiskop Jöns Bengtsson, som på 1400-talet gjorde uppror mot kung Karl Knutsson. Olaus fördömer entydigt biskop Jöns handlande, och det gör han helt i linje med den lutherska politiska läran, enligt vilken uppror mot överheten under inga omständigheter är tillåtet. I denna fråga uttrycker Olaus sålunda reformatoriska tankar i sin krönika.

Av samma orsak misstror Olaus den heliga Birgitta och hennes uppenbarelser. Den katolska 1300-talsprofetissan hävdade nämligen att jungfru Maria hade uppmanat Sveriges stormän att avsätta kung Magnus Eriksson om han inte bättrade sitt leverne. Enligt Olaus är det dock omöjligt att Guds moder skulle ha manat till uppror mot överheten, och därför drar han slutsatsen att Birgitta inte var något Guds språkrör. Det är på den punkten som Svensk Krönika tydligast är en reformatorisk skrift. Att Birgitta, som hade blivit helgonförklarad av påven, skildras i enbart negativa ordalag, och att hennes utsagor avvisas på grund av att de inte är förenliga med den av Luther förkunnade doktrinen, det visar att det är en reformator som skriver historia.

Men avsnittet om Birgitta utgör blott en mycket liten del av krönikan, och sammanfattningsvis kan man därför karakterisera Olaus historieskrivning som anmärkningsvärt litet präglad av de reformatoriska idéerna. Syftet med Svensk Krönika tycks i stället ha varit att ge moraliska lärdomar samt att försvara den svenska kyrkan mot Gustav Vasas maktambitioner.

HEM	INNEHÅLL	NÄSTA