II. OLAUS LIV OCH VERKSAMHET

Innan vi studerar Olaus som historieskrivare, skall han få en presentation. I samband med det kommer också en erinran att göras om några av de viktigare händelserna i Sverige under Olaus levnad. Sist i kapitlet behandlas tillkomsten av Svensk Krönika, och en kort redogörelse ges för krönikans innehåll och disposition.

Olaus och den svenska reformationen

Olaus föddes i Örebro 1493, som son till smeden Peter Olofsson. Om hans tidiga år vet man inte mycket; det är till exempel osäkert om han någonsin studerade vid Uppsala universitet. Det första man med säkerhet vet om hans studier är att han 1516 inskrev sig vid Leipzigs universitet. Där stannade han dock inte länge, utan senare samma år skrev han i stället in sig vid universitetet i Wittenberg. Vid denna läroanstalt var Martin Luther sedan 1512 professor i teologi, och professuren i grekiska innehades från 1518 av Philipp Melanchthon. Wittenberg var också staden där Luther 1517 på kyrkporten spikade upp sina 95 teser om avlaten och därmed sägs ha inlett reformationen. Det är emellertid inte känt vilket intryck Olaus under sina studieår fick av dessa två giganter; han nämner i sina skrifter ingenting om att han åhörde deras föreläsningar eller hade någon personlig kontakt med dem.

I februari 1518 tog Olaus filosofie magistergraden, och därefter fortsatte han studierna ytterligare en tid, innan han reste tillbaka till Sverige. I hemlandet blev han utnämnd till kansler hos biskop Mattias i Strängnäs, och 1520 vigdes han till diakon. Samma år fick han följa med biskopen till Stockholm för att beskåda hur den danske regenten Kristian II (Kristian Tyrann) kröntes till kung i Sverige, efter sin lyckade krigföring mot svenskarna. Strax efter kröningsfestligheterna satte kung Kristian igång en massaker på sina motståndare, Stockholms blodbad, där omkring åttio personer avrättades. En av de första som miste huvudet var biskop Mattias, och hans kansler Olaus var troligen vittne till blodbadet.

Efter denna händelse återvände Olaus till Strängnäs, där han verkade som predikant och lärare. Tydligen hade han tagit intryck av Luther, för snart blev han anklagad av renläriga katoliker, som ansåg att han förkunnade villoläror. Under tiden hade Gustav Vasa påbörjat en resning mot kung Kristian, vilket ledde till att danskarna fördrevs och Gustav Vasa själv blev vald till svensk kung 1523. Kungen kallade året därpå Olaus till Stockholm och utnämnde honom till stadens sekreterare, en tjänst som Olaus innehade i sju år. Vid sidan av denna syssla ägnade han sig åt att predika sitt reformatoriska budskap i Storkyrkan, vid den tiden benämnd bykyrkan eller S:t Nicolai.

1525 markerade Olaus sin likgiltighet för katolska kyrkans påbud genom att gifta sig, vilket han som diakon egentligen inte hade rätt att göra, eftersom han genom diakonvigningen hade förbundit sig till celibat. Hustrun hette Christina, och de fick två barn, sonen Reginald och dottern Elisabeth. Olaus förblev diakon under hela det första skedet av reformationsverksamheten; det var först 1539 som han prästvigdes.

Under den senare delen av 1520-talet utgav Olaus en rad reformatoriska skrifter. Gustav Vasa understödde verksamheten genom att ställa det kungliga tryckeriet till Olaus förfogande. Samtidigt lät kungen stänga det tryckeri som drevs av den kraftfullaste motståndaren till reformationen, biskopen i Linköping Hans Brask. På så vis förhindrades utgivningen av katolsk litteratur, och kungen och reformatorerna fick monopol på landets boktryckning. Den första reformatoriska skrift som utgavs var En nyttig undervisning, som utkom 1526 och är en bearbetning av tysk reformatorisk litteratur. Senare samma år utkom hela Nya Testamentet på svenska för första gången. Det är omdiskuterat i vilken grad Olaus har medverkat i översättningen, men troligen var han en av de huvudansvariga för utgåvan.

När motsättningen mellan reformationsanhängarna och dem som ville hålla kvar vid den gamla ordningen skärptes lät Gustav Vasa, enligt reformatorernas önskemål och efter tyskt föredöme, sätta upp ett antal teologiska frågor, som skulle besvaras av bägge sidorna. Peder Galle, teologiprofessor i Uppsala, svarade för katolska kyrkans räkning, och Olaus representerade reformatorerna. Deras svar sammanställdes i skriften Svar på tolv spörsmål, utgiven i maj 1527.

Strax därefter hölls den riksdag i Västerås som ibland har kallats "reformationsriksdag". Den benämningen är knappast korrekt, ty där fattades inga beslut om att införa den lutherska läran i Sverige eller att bryta med påvestolen. Men det som beslutades vid riksdagen, i kombination med bestämmelserna i en åtföljande så kallad ordinantia, innebar ett kraftigt slag mot den katolska kyrkan i Sverige. Kyrkornas och klostrens "överflödiga" inkomster drogs in och biskoparnas makt inskränktes.

Vid samma tid var Olaus involverad i polemik mot en dansk karmelitmunk, den lärde humanisten Paulus Helie (Povl Helgesen), som hade skrivit ett sändebrev innehållande kritik mot Luther och ett annat brev med tydliga pikar mot Gustav Vasa. Olaus såg sig nödgad att bemöta Helie, vilket han gjorde i två stridsskrifter, Svar på ett okristligt sändebrev och Ett fögo sändebrev.

Detta polemiska skrivsätt var dock inte något som präglade Olaus fortsatta verksamhet, och när debatten med Helie hade avstannat övergick han till att propagera för den lutherska läran på annat vis. Han utgav postillor och en rad skrifter där han behandlade olika ämnen, såsom äktenskap (som han värdesatte högt), klosterliv (som han fördömde) och mässans firande (som han ansåg borde ske på svenska).

Den teologi som Olaus framförde i sina skrifter var till stor del samma som Luthers. Det fanns dock skillnader dem emellan, i det att de lade tyngdpunkten något olika. Olaus tycks inte ha delat Luthers stora ångest över hur den fallna människan skulle kunna finna nåd inför Gud, och därför intog inte tankarna om lag och nåd den främsta platsen i Olaus förkunnelse. Det centrala för honom var i stället den lutherska så kallade skriftprincipen ("Sola Scriptura") - den princip som säger att endast det som står i Bibeln är ofelbart. Olaus var sålunda angelägen om att göra en skarp åtskillnad mellan Guds ord i Bibeln och (katolska) kyrkans läror och påbud. De senare är, enligt Olaus, mänskliga påfund, som därför i princip kan förkastas.

Även om ingen officiell brytning med påvestolen hade proklamerats, så skedde i realiteten en sådan genom att man 1528 vigde biskopar utan att invänta påvligt tillstånd. Det förelåg dessutom sedan några år en konflikt mellan Sverige och Rom angående ärkebiskopsstolen, eftersom Gustav Vasa 1523 hade utsett Johannes Magnus till ämbetet men påven inte ville godkänna detta val. Johannes Magnus lämnade Sverige efter några år, och när en ny ärkebiskop skulle utses hade reformatorerna vunnit så stort inflytande att påvens åsikt inte längre betraktades som relevant. Det blev Laurentius Petri, bror till Olaus, som 1531 vigdes till ärkebiskop. Trohetseden till påven uteslöts ur riten, och Laurentius anslöt sig öppet till den lutherska läran.

Av central betydelse för reformatorernas möjligheter att verka var Gustav Vasa. Reformationen i Sverige var ju inte alls någon folklig rörelse; den genomfördes snarast mot folkets vilja. Reformatorerna hade god hjälp av kung Gustav, som tidigt insåg att den lutherska läran innehöll komponenter som han kunde dra nytta av. För det första legitimerade Luthers politiska teorier en ökad makt åt den världslige härskaren, både i förhållande till kyrkan och till folket. För det andra kunde reformatorernas kritik av klosterväsendet och av kyrkans stora materiella tillgångar användas som förevändning för en regent att plundra kloster och kyrkor - något som Gustav Vasa med stor iver ägnade sig åt.

Olaus och kungens relation präglades till en början av den ömsesidiga nytta som de hade av varandra. Att reformatorn stod i kunglig gunst manifesterades vid Gustav Vasas kröning 1528, då Olaus fick äran att predika, och likaså tre år senare när han blev utnämnd till kansler hos kungen. Men samarbetet med Gustav Vasa var inte utan svårigheter, och Olaus slutade sin tjänst efter bara två år. Kungen gav honom inte goda vitsord utan yttrade senare att mäster Olof var lika lite duglig till kanslerämbetet som en ko var att spinna silke eller en åsna var som lutslagare.

Gustav Vasa hämtade i stället in tyska rådgivare: Conrad von Pyhy blev kungens kansler, och Georg Norman blev så kallad superintendent över kyrkan. Norman utarbetade, i enlighet med kungens önskan, en ny kyrkoordning, där den tyska furstestyrda kyrkan var förebilden, och han använde hårda nypor i sitt arbete med att genomföra reformationens nyordningar. Hans knektar reste runt och tog mängder av silver från kyrkorna, och församlingsbor som ville hålla kvar vid gamla traditioner (till exempel seden att under påskhelgen krypa till ett krucifix) förelades höga böter. Under denna period, som kallas den tyska perioden (1538-1543), utbröt det största bondeupproret i Sveriges historia, Dackefejden 1542-43. Det var det sista och allvarligaste i raden av uppror mot Gustav Vasa, men liksom kungen hade lyckats kuva de tidigare upprorsmännen, lyckades han slå ned även denna resning.

Under den tyska perioden försämrades förhållandet mellan Olaus och Gustav Vasa alltmer, vilket bland annat yttrade sig i att Olaus - mer eller mindre tydligt - riktade kritik mot kungen i sina predikningar. Exakt i vilken grad detta skedde vet man dock inte, eftersom endast en av dessa mästrande predikningar finns bevarade, Predikan mot de gruvliga ederna, som trycktes 1539. I denna botpredikan vänder sig Olaus med hetta mot det utbredda bruket att använda Guds namn i olika eder. Han påpekar att det är överhetens plikt att stävja missbruket men att den inte gör det utan tvärtom själv uttalar dessa gruvliga eder. Gustav Vasa uppfattade predikan som ett angrepp och förbjöd all vidare tryckning av texten.

Konflikten mellan kungen och reformatorn kulminerade vid årsskiftet 1539-1540, då Olaus ställdes inför rätta tillsammans med Laurentius Andreae, som vid sidan av Olaus hade varit en av de ledande männen i reformationens inledningsskede. Olaus anklagades bland annat för att ha känt till en sammansvärjning mot kungen men förtigit den, och han påstods också ha manat till uppror mot överheten. En av de centrala anklagelsepunkterna i den makabra rättegången var att Olaus hade dristat sig till att skriva en krönika, "hemmeligen och vten Hans Kon. M:ttz wilie och samptycke". Gustav Vasa var mäkta missnöjd med Olaus sätt att skildra den svenska historien, och dessutom ansåg kungen att krönikan innehöll kritik mot honom själv. Rättegången avslutades med att de anklagade dömdes till döden. Bägge blev dock snart benådade - mot dryga böter - och Olaus fick efter några år en viss upprättelse av Gustav Vasa, som 1543 utsåg honom till kyrkoherde i Storkyrkan. Där verkade Olaus fram till sin död 1552.

Under dessa sina sista år fortsatte han sin skriftliga verksamhet, vilket bland annat resulterade i Tobie Comedia, ett bibeldrama på vers som utkom 1550. Dessutom ägnade han sig åt att omarbeta och utvidga sin historiska krönika, Svensk Krönika.

Svensk Krönika

Olaus påbörjade arbetet med Svensk Krönika efter att han 1533 hade avgått från posten som Gustav Vasas kansler. Exakt när han satte igång vet man dock inte, och inte heller kan man med säkerhet fastställa när krönikan låg färdig. Liksom är fallet med de flesta av Olaus skrifter finns inte originalmanuskriptet kvar, utan krönikan har förmedlats genom de avskrifter som finns bevarade. Dessa uppvisar stora variationer i textomfånget, och genom att analysera dem har forskare kommit fram till att krönikan har utarbetats etappvis och att det finns två huvudversioner, en äldre och en yngre.

Den äldre versionen utarbetades antagligen under 1530-talets andra hälft, och det var troligen denna version som Gustav Vasa syftade på i sina upprörda anklagelser vid rättegången 1539-1540. Efter dödsdomen och benådningen fortsatte Olaus under 1540-talet arbetet med krönikan, och så tillkom den andra, yngre och längre versionen. Den bör ha varit i stort sett färdig senast 1545; endast några smärre tillägg har gjorts därefter. Bägge versionerna omfattar Sveriges forntid och medeltid, men medan den första versionen slutar 1512, sträcker sig den andra fram till 1520. I den senare versionen har Olaus också gjort en rad smärre tillägg och ändringar, och dessutom har han gjort en grundlig omarbetning och utökning av perioderna 1463-1471 och 1494-1497.

Krönikeskrivandet var en syssla som Olaus tvingades sköta i det tysta, eftersom det skedde utan Gustav Vasas tillåtelse. Kungen, som uppenbarligen hyste aktning för reformatorns förmåga att skriva en läsvärd historia, hade visserligen 1541 vänt sig till Olaus och bett honom skriva en krönika - men det skulle naturligtvis vara en krönika som var i enlighet med kungens syn på historien. Olaus åtog sig emellertid inte att vara lejd skribent; det blev i stället Peder Swart, biskop i Västerås, som skrev en krönika där Gustav Vasa framställdes som hjälte. Olaus krönika var däremot ständigt kungen till misshag, även om den inte direkt eller formellt sett handlade om Gustavs regeringstid.

Eftersom det rådde kunglig censur - inget fick utges utan kungens tillåtelse - var någon tryckning av krönikan inte möjlig. Men den spreds genom avskrifter, och detta vållade kungen oro. Ett par år efter Olaus död försökte Gustav Vasa sätta punkt för reformatorns inflytande på undersåtarnas historieuppfattning genom att beordra konfiskation av hans krönika och av allt material som han hade använt vid utarbetandet av den. Husrannsakningar följde och skrifter beslagtogs. Kungen lyckades dock inte stoppa spridningen av krönikan; över hundra handskrifter finns bevarade till våra dagar. Däremot finns inte Olaus papper kvar, varken hans manuskript eller det källmaterial som låg till grund för hans arbete.

Frågan om vilket källor som Olaus har använt har studerats grundligt av historikern Gunnar T. Westin, som i sin doktorsavhandling Historieskrivaren Olaus Petri (1946) har kunnat kartlägga detta genom att analysera krönikans text och jämföra den med andra texter. Westins undersökning visar att Olaus har haft tillgång till ett mycket omfattande material. Den viktigaste källan är den krönika om Sveriges historia som avfattades på latin av Ericus Olai på 1400-talet, Chronica regni Gothorum. Men också andra svenska krönikor har utnyttjats, såsom de medeltida rimkrönikorna, till exempel Erikskrönikan från 1300-talet. Även danska och tyska krönikor har använts och tillika några antika historieverk. Olaus har också hämtat uppgifter från annaler, kungalängder och biskopslängder, och dessutom har han utnyttjat brevsamlingar, stridsskrifter, lagsamlingar, mynt, runinskrifter, fornminnesmärken och muntlig tradition.

Olaus har gått till väga på så vis att han i sin krönika har gjort ett sammandrag av vad han har kunnat utläsa ur de andra krönikorna, och det övriga källmaterialet har han använt för att vidga och fördjupa sin framställning. Han återger ibland brev, han gör då och då utvikningar där han resonerar om till exempel lagstiftning och myntväsen, men i huvudsak redogör han i strikt kronologisk ordning för de olika händelserna. Såsom namnet Svensk Krönika anger, så är det enbart den svenska historien som skildras; sin syn på världshistorien uttrycker Olaus kortfattat i några andra skrifter.

Krönikan inleds med ett förord, i vilket Olaus redovisar sin syn på historieskrivning - vad han skriver där skall vi återkomma till senare. Därefter följer ett av krönikan mest kända avsnitt, där Olaus uttrycker sin stora tveksamhet till föreställningen om att goterna i forntiden skulle ha utvandrat från Sverige, vilket var en uppfattning som var mycket utbredd i hans samtid. Överhuvudtaget är han misstänksam mot skildringar av vad som påstås ha hänt i Sverige före landets kristnande. Om det kan man inte veta mycket, eftersom det inte finns några skriftliga urkunder bevarade, menar Olaus. Han fördjupar sig därför inte i vad som hände under den perioden utan avverkar den tämligen snabbt.

Tyngdpunkten i krönikan ligger i stället i skildringen av den svenska medeltiden, det vill säga tiden från Sveriges kristnande på 1000-talet fram till Stockholms blodbad 1520. Olaus redogör i mångt och mycket för de politiska striderna: maktkampen mellan kungar och deras fiender, mellan riksföreståndare och riksråd, mellan unionsanhängare och unionsmotståndare. De sista sidorna ägnas åt skeendet 1520, när den danske monarken Kristian II intog Stockholm, lät sig krönas till svensk kung och strax därefter satte igång blodbadet. Olaus detaljerade sätt att skildra dessa händelser tyder på att han själv var ögonvittne.

HEM	INNEHÅLL	NÄSTA