III. GUD I HISTORIEN

Kristen historieskrivning

Den är framför allt den kristna traditionen som Olaus skall placeras i. Inte bara för att han var diakon, sedermera präst, och för att han var så djupt involverad i reformationsarbetet, utan också för att han levde i en miljö där kristendomen - åtminstone i yttre hänseende - genomsyrade hela samhället. Den kristna läran, dess livstolkning, moraluppfattning och historiesyn, präglade mer eller mindre alla som ägnade sig åt krönikeskrivande i Sverige under medeltid och reformationstid.

Den kristna historieuppfattningen har sin grund i Bibeln, och den har sedan utvecklats av ett antal författare. Man kan faktiskt säga att själva det historiska tänkandet tar sin början i Gamla testamentet, som ju bland annat består av berättelser om det judiska folkets öden. Till skillnad mot grekerna, som hade en cyklisk uppfattning om historien (allting upprepar sig ständigt), såg judarna det historiska förloppet som linjärt: det finns en början och ett slut på historien.

Men det som var speciellt utmärkande för den judiska (och den efterföljande kristna) historieskrivningen var tanken på den suveräne Gudens ledning av det historiska förloppet. Gud betraktades med andra ord som en central aktör i det historiska skeendet. Han sågs inte som ett avlägset väsen, likgiltig för människors jordiska tillvaro, utan han antogs var djupt engagerad i händelserna. Han uppenbarade sig för det judiska folket inte så mycket genom att skänka dem mystiska inre erfarenheter som genom att konkret ingripa i deras liv.

Därför betraktades de historiska händelserna som uttryck för Guds vilja, de antogs ingå i hans plan med världen - den plan som senare har kommit att kallas Guds försyn. I Gamla testamentet förekommer till och med vissa formuleringar som tycks tillskriva Gud ansvaret för allt som sker, även människors onda handlingar, såsom till exempel "Herren förstockade Faraos hjärta" eller "jag [Herren] eggade alla människor mot varandra". Men samtidigt betonas människans frihet och ansvar, i synnerhet av profeterna, som varnar folket för att Gud kommer att straffa dem som inte vill omvända sig. Exakt hur denna mänskliga frihet förhåller sig till Guds suveränitet diskuteras inte på ett spekulativt sätt i Gamla testamentet; frågan tycks inte ha utgjort ett problem för israeliterna.

Bibeln inleds med skapelseberättelsen - historiens början - och i Gamla testamentet utvecklas sedan en förväntan om en kommande frälsare, Messias. Kristendomen ser förväntan uppfylld i och med inkarnationen: Gud blir människa i Jesus Kristus. Detta är, enligt den kristna synen, historiens viktigaste händelse, det är den stora vändpunkten. Tidens slut kommer att inträffa när Kristus, såsom han har lovat, återkommer för att döma levande och döda, men exakt när detta kommer att ske vet ingen utom Gud. De första kristna - inte minst aposteln Paulus - trodde att tidpunkten för Kristi återkomst och den yttersta domen var nära förestående.

Men så blev det som bekant inte. Historien fortsatte, och kristna författare fick anledning att meditera över dess förlopp. Under kejsar Nero (54-68 e. Kr.) började de kristna i Rom att utsättas för grymma förföljelser. Detta satte sina spår i Bibelns sista bok, den symbolfyllda och dunkla Uppenbarelseboken, vars huvudtema är kampen mellan de goda (Kristus och hans anhängare) och de onda (Kristi fiender).

Detta tema - historien som en kamp mellan de rättfärdiga och de orättfärdiga - fick senare en storslagen utformning av kyrkofadern Augustinus (354-430). Under hans levnad var det visserligen inte den romerska staten som sågs som det ondas representant, eftersom kristendomen år 313 hade blivit tolererad av kejsar Konstantin och därefter till och med hade blivit rikets statsreligion. De kristna hade börjat att betrakta Romarriket och den kristna kyrkan som sammanlänkade, och Rom tycktes vara ett av Gud instiftat evigt bestående rike. Men den illusionen krossades när goterna år 410 intog och plundrade Rom, och det var detta som gav Augustinus impulsen att skriva De civitate Dei. Hans syfte var bland annat att understryka att kyrkan inte skulle kopplas för nära ihop med någon speciell stat på jorden, ty de världsliga rikena uppstår och går under, endast Guds rike består.

I De civitate Dei beskrivs världshistorien som en kamp mellan Guds rike (Guds stad/Gudsstaten) och djävulens rike. Guds rike består av alla som älskar Gud, och djävulens rike utgörs av Guds fiender. (Medlemmarna i Guds rike kan dock inte identifieras med kyrkans medlemmar, eftersom det bland de senare finns både goda och onda, och djävulens rike kan inte identifieras med någon konkret jordisk stat.) Historiens förlopp är, enligt Augustinus, underkastat Guds försyn: Gud kan genom sin allmakt styra skeendet, så att allt avlöper enligt hans plan, och vid tidens slut kommer Gudsstaten att slutgiltigt ha besegrat djävulens rike. Denna dualistiska historiesyn blev mönsterbildande för många av medeltidens krönikörer - påpekas bör dock att den augustinska historiefilosofin inte är den enda kristna historiefilosofin.

Den medeltida historieskrivningen var präglad av kristendomen. De jordiska händelserna - som visserligen ansågs värda att notera - var inte det primära objektet för historikernas intresse. Den historia som sågs som den centrala var frälsningshistorien, alltså historien om hur Gud räddar mänskligheten genom Kristus. Denna frälsningshistoria betraktades inte som avslutad utan som ständigt pågående, och alla händelser kunde tolkas som delar i den berättelsen. Ofta var det munkar som nedtecknade krönikor om världens historia eller om ett lands historia.

En speciell genre var helgonbiografin, som ibland kunde innehålla en hel del historiska upplysningar. Så är till exempel fallet med Ansgarsvitan, som berättar om missionären Ansgars ansträngningar att kristna Sverige på 800-talet. Den är skriven av munken Rimbert, och syftet är framför allt att visa på hur Ansgar genom sin livsgärning är ett Guds redskap i den fortsatta frälsningshistorien.

Ansgarsvitan är en av de få litterära källor som finns om Sveriges kristnande. Ett annat betydelsefullt verk som behandlar den svenska missionstiden är Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar, som författades av Adam av Bremen i slutet av 1000-talet. Adams skrift ingår i en genre som kan kallas ärkebiskopshistoria, en underavdelning till de kyrkliga institutionernas historieskrivning om sig själva. Det primära syftet med berättelsen är - liksom med Rimberts Ansgarsbiografi - att visa på hur frälsningshistorien fortgår, i detta fall genom Hamburgstiftets verksamhet.

De svenska rimkrönikorna, som tillkom under 1300- och 1400-talen, kan däremot knappast sägas ha som syfte att visa på hur frälsningshistorien fortsätter. I Erikskrönikan - som är starkt präglad av 1300-talets riddarideal - sägs det i inledningen att den är skriven "fore lust at höra fagher ordh / ok skämptan oss, til wy gaa til bordh". Avsikten skulle alltså vara att underhålla läsaren.

Rimkrönikornas författare hade dessutom ofta politiska syften: de tog ställning i strider mellan rivaliserande tronpretendenter. Men oavsett om intentionen med historieskrivningen var att underhålla eller att göra politisk propaganda, så nämns Gud i en och annan vers som aktör i historien - han sågs ju som en självklar del av tillvaron under medeltiden.

Vid sidan av rimkrönikorna tillkom på 1400-talet det främsta av Sveriges medeltida historieverk: den latinska prosakrönikan Chronica regni Gothorum (Götarnas rikes historia), som låg klar i början av 1470-talet. Författare är Ericus Olai (d. 1486), ibland kallad "den svenska historieskrivningens fader", kanik vid Uppsala domkapitel och sedermera teologiprofessor vid Uppsala universitet. Hans krönika kan räknas in i den kristna historieskrivningen: bilder och stildrag är hämtade från Bibeln, periodindelningen är religiöst betingad och där finns moraliska betraktelser som är inspirerade av kyrkolärarnas skrifter.

På 1500-talet tog sig de lutherska reformatorerna an uppgiften att skriva historia. Luther själv kallade historikerna för "de nyttigaste människorna och de bästa lärarna". Hans närmaste medarbetare Melanchthon redigerade ett stort historieverk, Chronicon Carionis, och skrev förord till krönikor, där han utlade sin syn på varför och hur man skall skriva historia. Och den tyske lutheranen Johannes Sleidanus utarbetade en mycket inflytelserik krönika, med en proluthersk tolkning av historieförloppet.

Liksom i tidigare kristen historieskrivning var reformatorernas syfte att visa på Guds verkan i historien och att ge moraliska lärdomar, men i reformationsstridernas hetta blev historieskrivningen också ett av vapnen som användes mot motståndarlägret. Naturligtvis nyttjades det av bägge parterna, katoliker som reformatorer.

Efter denna korta översikt över den kristna historieskrivningen under antiken, medeltiden och reformationstiden skall vi nu se närmare på vår svenske reformator Olaus insats som historiker. I detta kapitel är avsikten att analysera i vilken mån han ansluter sig till övrig kristen historieskrivning, och den första punkten som skall studeras är hur han beskriver Guds roll i historien.

Guds försyn

Olaus inleder Svensk Krönika med ett förord, där han bland annat resonerar om vad det är för mening med att skriva och läsa historia. Historiestudierna får inte bedrivas blott för nöjes skull eller som tidsfördriv, menar Olaus, utan det gäller att lära sig något av händelserna i det förgångna. I krönikorna kan man, enligt Olaus, beskåda världens lopp, fåfänglighet och ostadighet, och likaså kan man se hur djävulen bedriver sitt spel och ställer till skada och fördärv. Men, skriver Olaus, historien visar att Gud ofta avstyr djävulens påfund och "drijffuer sakenne til en bettre ända". Med andra ord - som Olaus dock inte använder just här - visar historien på Guds försyn, det vill säga hans ledning av världsförloppet.

Olaus gör själv en liknelse mellan Bibelns historieskrivning och sin egen. Det är när han argumenterar för att en krönikeförfattare skall skriva om både onda och goda personer, inte blott om de goda. Den eventuella invändning han vill bemöta är den att det kanske vore bättre att glömma de onda människornas synder. Han pekar då på Bibelns berättelser, "som Gudh sielff haffuer scriffua lätit"; dessa handlar ju om både onda och goda. Och så hänvisar han till aposteln Paulus ord om att allt som står i Skriften står där till lärdom för oss. Olaus betraktar alltså Bibeln som en förebild för historieskrivaren: genom berättelser om det historiska skeendet kan man undervisa om Guds handlande.

Olaus uppger emellertid i sitt förord även andra syften med historieskrivningen än att skänka lärdomar om Guds seger över djävulen; det är faktiskt först på sidan 15 som han kommer in på denna teologiska aspekt. På krönikan första sida är det i stället mer praktiska, jordiska lärdomar som omtalas. Olaus anger där att historien kan lära oss vad som leder till bestånd eller obestånd, vad som gynnar städers och länders tillväxt och vad som orsakar strider och krig. Här verkar det alltså vara de konkreta jordiska omständigheterna som Olaus bekymrar sig om och som han hoppas kunna förbättra genom historisk undervisning. Och detta syfte tycks många gånger vara det styrande i Olaus utformning av sin krönika. Det finns långa partier där Gud överhuvudtaget inte nämns, där Olaus ägnar sig åt helt profana redogörelser och inte belyser berättelsen med några teologiska eller filosofiska synpunkter.

Svensk Krönika är således inte genomsyrad av teologi eller fylld av beskrivningar av Guds kamp mot djävulen. Att krönikan har denna tonvikt på de konkreta jordiska händelserna, i synnerhet de politiska striderna, är viktigt att understryka innan vi nu närmare skall se på Olaus beskrivningar av Guds roll i historien. Annars skulle man av det följande kanske förledas att tro att Olaus skrift är mer teologisk än vad den egentligen är.

I Olaus historieskrivning - liksom i hans teologiska skrifter - är det Gud som styr världens gång. Gud är den "som all ting regerar". Och i enlighet med denna övertygelse anger Olaus i sin krönika att det är Gud som tillsätter och avsätter härskare och att det är Gud som sätter överdådiga undersåtar mot högmodiga furstar. Enligt Olaus är det Gud som förnedrar eller upphöjer människor, och det är Gud som ser till att rättvisa skipas. Någon gång sägs det att Gud låter sin välsignelse gå över land och rike, och inte så sällan skriver Olaus att Gud bestraffar syndiga människor.

Olaus uppfattning att det ytterst är Gud som regerar allt är helt i överensstämmelse med kristen tro. Kyrkans medlemmar har genom århundradena bekänt att de tror på en allsmäktig Gud - att tro något annat är således att avvika från den kristna läran. (Den apostoliska trosbekännelsen inleds som bekant med orden: "Jag tror på Gud Fader allsmäktig"). Men man kan inom ramen för kristen tro uppfatta Guds allmakt på olika vis. Hur tungt vilar hans hand över skeendet? Hur stor är människans handlingsfrihet? Vi återkommer till Olaus syn på människans frihet; först skall vi betrakta i vilken mån han ser Gud som aktör i det historiska skeendet.

Det samlade intrycket av Svensk Krönika är att människor i hög grad löper sina egna vägar - men sedan får de ta emot de straff från Gud som de förtjänar för sina gärningar. Guds makt visar sig således bland annat i hans förmåga att bestraffa de onda. Någon gång uttrycker Olaus det dock som om Gud direkt har hindrat en person från att göra något. Så är fallet i redogörelsen för Karl Knutssons stormiga tid som regent. Olaus skriver där att Gud inte tillät ärkebiskop Jöns Bengtsson att ännu en gång sätta sig upp mot kungen: "Han [ärkebiskop Jöns] hade twå resor skildt konungen widh riket, Gudh tilstadde icke, at han skulle giöra thet flere gånger". Ärkebiskopen dog 1467, innan han hann göra ett tredje uppror, och detta betraktar alltså Olaus som ett resultat av Guds önskan att stoppa den krigiske kyrkomannen: "Ther medh bleff Erchebispen dödh", konstaterar han.

Denna sorts tolkning av historien, där människor beskrivs som förhindrade av Gud att genomföra sina önskemål, är emellertid inte vanligt förekommande i Svensk Krönika. I vissa fall har Olaus avvikit från sina förlagor på den punkten. I till exempel Sturekrönikan, som tillkom på 1400-talet (eventuellt i ett Stockholmskloster), talas det bland annat om hur Gud styr skeendet så att Sten Sture d. ä. förhindras att åka till ett möte i Halmstad 1483: "han fiik öghna wärk saa stark / gudh honum ey wille haffua tiil danmark". Olaus ställer sig dock i sin krönika tveksam till Sten Stures ögonsjukdom - han skriver att man inte kan veta om riksföreståndaren verkligen var sjuk eller inte - och något Guds ingripande är det inte tal om.

Detta behöver inte betyda att det föreligger en teologisk skiljaktighet mellan Olaus och författaren till Sturekrönikan beträffande synen på Guds styrning av det historiska skeendet. Skillnaden i beskrivningen av Sten Stures sjukdom kan bero på att Sturekrönikans författare vill visa hur Gud är med den svenske riksföreståndaren i hans tvister med danskarna, medan Olaus däremot målar en kritisk bild av Sten Stures politik. Men Olaus kunde naturligtvis, om han hade velat, även utifrån detta ställningstagande ha angett Gud som aktör i historien. Och han kunde, om han hade velat, ha beskrivit Gud som hjälpande och ingripande i andra situationer i den svenska historien. Han tycks dock inte - med något enstaka undantag (ärkesbiskop Jöns ) - betrakta Gud som en regissör som detaljstyr människors vandel. Som sagt så får de för det mesta agera enligt sin lust och längtan och sedan ta konsekvenserna av sitt handlande.

Ett annat exempel på hur Olaus inte följer sina förlagor i beskrivningen av Guds roll i skeendet kan man finna i framställningen av Engelbrektsfejden. I Engelbrektskrönikan, som ingår i Karlskrönikan, berättas bland annat om hur Gud och jungfru Maria ingriper och vänder vinden så att en eldsvåda i Stockholm inte sprider sig. Vidare skildras hur en motståndare till Engelbrekt drabbas av Guds straff: hans ben bryts plötsligt av. Olaus har dock inget att förtälja om dessa händelser.

Det är sällsynt att Gud i Svensk Krönika visar sin makt genom mirakulösa ingripanden. Som bekant berättas det om många mirakel i Bibeln, både i Gamla och Nya testamentet, men Olaus följer inte den traditionen i sin historieskrivning. Att han medvetet har rensat ut sådana berättelser framgår bland annat av att han i sin användning av helgonlegender som källmaterial inte har återgivit det som berättas om mirakler som har skett under eller efter helgonens levnad. Det finns dock en övernaturlig händelse som Olaus rapporterar om i Svensk Krönika: strax före Nyköpings gästabud skall det ha förekommit olika illavarslande tecken, bland annat ett blodregn. "Anno domini Mcccxvj regnade bloodh widh Ringstadhaholm", uppger Olaus. Han tolkar detta hemska regn som ett järtecken, en Guds varning om kommande straffdomar över människorna om de inte bättrar sitt leverne.

Uppgiften om blodregnet finns också i Ericus Olais Chronica regni Gothorum. Men händelsen kan ha fått en speciell betydelse för Olaus, eftersom ett annat besynnerligt himlafenomen hade synts över Sverige under hans levnad. Det var de så kallade vädersolarna, som visade sig över Stockholm i april 1535. Olaus lät måla en tavla över fenomenet, som han tydligen - i likhet med blodregnet - såg som ett järtecken som förebådade olyckor. Kanske är detta skälet till att Olaus tog med blodregnet i Svensk Krönika, som ju annars är så fattig på övernaturliga händelser. Regnet gav Olaus möjlighet att föra ett för honom aktuellt resonemang om järtecken. Han skriver:

Denna kommentar som Olaus gör till blodregnet 1316 kunde lika gärna ha uttalats med anledning av vädersolarna 1535.

Straff och belöning

Som framgår av ovanstående så har Olaus i Svensk Krönika en hel del att säga om Guds straffdomar. Gud omtalas ofta som en bestraffare av människors synder: "gud pläghar straffa herrar och förstar" och han "pläghar straffa then ena skalken med then andra". För Olaus är det självklart att Gud i sin vrede ibland vill "plågha land och rijke med örlig och krijgh". Digerdöden på 1300-talet betraktar han uppenbarligen som en straffdom från en vredgad Gud: "Sådana plåghor skola lära oss huadh gudz wredhe haffuer innebära". Och kung Magnus Erikssons regim, som enligt Olaus var till föga gagn för Sverige, var likaså "itt openbara gudhz straff". Olaus anser faktiskt att hela folkungaättens historia kan tolkas som en Guds straffdom över ett löftesbrott som Birger Jarl en gång gjorde: "Thet synes gudh hardeligha haffua straffat på hans barn, in til fierde slächte, som han göra pläghar".

Under Kristoffer av Bayern stod det också illa till i Sverige, enligt Olaus, och det tillskrivs kungens okyska leverne, som Gud straffade: "ther före plågade gudh hans land, som opta skee pläghar, at landet wart plågat för konungens misgerning skul". Olaus tillägger dock genast: "Man moste och thet bekenna at then menige man i landet hade aff gudi wel förtient sådana straff". Att Gud plågade det svenska folket på grund av kung Kristoffers synder är en uppfattning som finns även i Olaus förlaga, Ericus Olais Chronica regni Gothorum. Men tillägget att folket var väl förtjänta av detta straff finns endast hos Olaus. Likaså var, enligt Olaus, kung Kristian II en plåga som Gud lade på det svenska folket, "itt rijsz ther Gudh them medh straffa wille". Olaus uppfattning om tyranniska härskare kan sammanfattas med hans egna ord: "Onda förstar äre landz plåghor ther gudh straffar sitt folk med".

Olaus är inte på något vis unik i sin uppfattning att Gud straffar människor för deras synder genom att låta olika slags plågor komma över dem. Detta synsätt är rikligt förekommande i Gamla testamentet, och all medeltida kristen historieskrivning genomsyras av tanken att synd följs av straff. Det behöver dock inte innebära att krönikörerna påstår att alla plågor är orsakade av synd eller att den som lider har syndat mer än andra. Till exempel så skriver Olaus ingenting om att pesten år 1291 var en Guds straffdom över synden. Och det finns, som strax skall framgå, ett antal exempel i krönikan på hur den som har gjort gott råkar illa ut. Men det är möjligt att Olaus anser att ingen människa är utan synd och att därför alla är förtjänta av straff. Han formulerar sig inte så i Svensk Krönika, men i andra skrifter uttrycker han tanken att alla plågor skall ses som Guds straff över det olydiga människosläktet.

Det är inte allmän kristen lära att alla plågor skall tolkas som straff, och även om man som kristen tror att synden på något vis alltid får negativa konsekvenser för syndaren, så kan man formulera detta på olika sätt. Dessutom föreligger det skillnader mellan olika kristna spiritualiteter beträffande hur mycket man betonar frågan om synd och straff. Vid reformationen gick en skiljelinje mellan reformatorernas teologi och den skolastiska teologi som hade utformats under medeltiden. Hos Luther och andra reformatorer intog tanken på den gudomliga vreden en mycket mer betydelsefull roll än i skolastiken, och den tyske reformationsledaren berömde sig av att ha talat starkare om Guds vrede än någon före honom.

Olaus sällar sig till övriga reformatorer: även i hans teologi kan man finns ett framhävande av Guds vrede och straffdomar. Och som vi har sett, så framträder detta tänkesätt även i hans historieskrivning. En fråga som man därmed kan ställa sig är om Olaus anser att Gud skipar rättvisa redan under människornas jordeliv, det vill säga i historien, eller om straff och belöning förläggs främst till tillvaron efter döden.

Av vad som kan utläsas av Svensk Krönika så menar Olaus att människors synder vanligtvis bestraffas redan på jorden. Det finns ett stort antal berättelser i krönikan som har som sensmoral att det går illa för den som gör illa. Tyranner mördas av sina uppretade undersåtar ("tyranner plägha få tyranners dödh"), och likaså går upprorsmän ofta en bråd död till mötes ("Thet warder sellan hördt at vproriske män [...] få en godh enda"). Den som roffar åt sig något på ett oriktigt vis får sällan behålla sitt byte ("Thet illa fååsz, med sorger förgååsz"). Och de härskare som ställer till skada i landet brukar få ett nesligt slut: Magnus Ladulås tre tvistande söner fick alla en skamlig död ("Så fingo nw alle tesse tre brödhrena en skröpelig endalykt, the ther rikit til stoor skadha och förderff warit hade"), och kung Magnus Eriksson avled i en drunkningsolycka ("såsom han hade itt skröpelighit liffuerne, så fick han och ena skröpeliga ändalyckt").

Inte minst är det straffet som består i att få ett dåligt rykte som Olaus varnar för. Redan i krönikans förord påpekar han att den som vill ha ett gott rykte efter sin död skall göra det som är gott, medan däremot den som gör det onda blir straffad med "eth ont ryckte". När han senare i krönikan skriver om kung Emund slemme, så får han anledning att påminna om att en regent efter sin död kan tilldelas ett nidnamn av sina undersåtar. Och i samband med att han utdelar beröm till kung Erik den helige, så kan Olaus också erinra om att en dygdig kung får ett gott eftermäle.

Att efter döden få en dom av de efterlevande är ett helt inomvärldsligt straff, det har ingenting med den eviga saligheten att göra. Men Olaus har också något att säga om den gudomliga dom som människan kommer att drabbas av vid jordelivets slut. Som ofta är fallet i Svensk Krönika är det främst kungar och härskare som Olaus vill varna: de skall en gång stå inför Gud och avlägga räkenskap för hur de har regerat sitt folk, skriver han på ett ställe. Men annars är krönikan nästan renons på beskrivningar av vad som händer efter döden. Bara i samband med Engelbrektsfejden vidrör Olaus saken igen: "the äre nu alle vnder gudz doom", skriver han angående de döda upprorsmännen.

På några ställen konstaterar Olaus att det inte alltid går till så i världen att de onda får sitt straff och de goda sin belöning ("thet går icke alt trådh rett til i werldenne"). Till exempel så blev det ingen större framgång för några av de tidiga missionärerna i Sverige - de blev, enligt Olaus, ihjälslagna. Och ärkebiskop Olov, som Olaus kallar "snäll och förståndigh", uppges ha dött av förgiftad mandelmjölk. Beträffande dem som avrättades vid Stockholms blodbad så uttalar sig Olaus inte om deras godhet eller ondska. Han tycks huvudsakligen vara upprörd över att de avrättades utan föregående rättegång och att de inte fick tillfälle att samtala med en präst före sin död. Han är dock glasklar i sitt fördömande av Kristian II: kungens dåd kallas för "itt gräseligitt mord".

Den som enligt Olaus historieskrivning tycks ha drabbats av störst orättvisa är emellertid marsken Torgils Knutsson, som efter Magnus Ladulås död 1290 ledde en förmyndarregering fram till 1298, då Birger Magnusson blev myndig kung. Torgils liv ändades år 1306 med halshuggning på kung Birgers order, och det betraktar Olaus som ett svek. Han anser att Magnus Ladulås tre söner inte rätt uppskattade marskens insatser: "the förgåto all then fadherlig kerleck som Marsken them bewijst hade". I sin beskrivning av Torgils är Olaus dessutom mån om att framställa honom i en god dager, och i detta avviker han från Ericus Olais Chronica regni Gothorum. Olaus bild av Torgils som den trogne och oegennyttige tjänaren, som helt oförtjänt drabbas av kungens ogunst, är dock helt överensstämmande med det porträtt som återges i Erikskrönikan.

I samband med redogörelsen för Torgils Knutssons öden fastslår Olaus att en härskares tjänare inte alltid får lön efter förtjänst: "thet pläghar gänt så wara med herratiensten, at then som betzst fortient haffuer, han warder wärst lönter". Olaus säger dock inget om att Torgils lön skall komma senare, i himlen. Detta till skillnad från Erikskrönikan, som i berättelsen om Torgils död flera gånger nämner att Gud skall belöna honom med himmelriket: "Tha giffui gud honom hymmerik / for then dödh han tholde a sik". Olaus kommentar är i stället att Birger och hans två bröder senare fick sitt straff - det vill säga en neslig död - för att de hade föraktat marskens välgärningar: "konung Birger och hans brodher betalade thenna otaksameligheet dyyrt noogh". Som synes så lägger Olaus i sin historieskrivning tyngdpunkten på de jordiska straffen.

Djävulens intriger

Olaus anger i sitt förord till Svensk Krönika att man vid studiet av historien kan iaktta djävulens intriger. Han skriver att man kan beskåda "huru dieffulen (som är thenne werldennes förste som Christus säger) haffuer här sitt speel och vpwecker ibland högha och lågha altt obestond, skadha och förderff". Men djävulen är inte någon framträdande aktör i Svensk Krönika, han nämns faktiskt bara ett fåtal gånger. Däremot finns det rikligt med beskrivningar av maktkamp och intriger, eftersom den svenska medeltiden var fylld av strider mellan rivaliserande tronpretendenter. Menar Olaus att det är djävulen som ligger bakom denna missämja? Men varför skriver han i så fall aldrig det i samband med att han redogör för händelserna? Djävulen, som i krönikans inledning tilldelas en central roll, försvinner i krönikans berättande del in i skuggorna. Olaus koncentrerar sig på de konkreta, jordiska händelserna och tillfogar ibland vissa moraliska synpunkter - då och då nämner han också Gud - men någon djävul som bedriver sitt spel syns knappast till.

Olaus är inte originell i sin fokusering på de medeltida tronfejderna; han följer sina föregångare, ibland ordagrant. Framför allt är det Ericus Olais Chronica regni Gothorum från 1400-talet som Olaus har använt som källa och som han också till stora delar efterbildar i uppläggningen av sin krönika. Men även de medeltida rimkrönikorna handlar i mångt och mycket om den politiska maktkampen - till exempel så återfinns den klassiska skildringen av grymheterna vid Nyköpings gästabud i Erikskrönikan. Dessa rimkrönikor utmärker sig dock inte för något teologiskt djup, och någon genomtänkt syn på djävulens roll i historien kan man inte förvänta sig att finna där (han nämns nästan inte alls).

Däremot kan man notera att teologiprofessorn Ericus Olai tycks vara mer benägen än Olaus att ange djävulen som historisk aktör. I Chronica regni Gothorum skriver han till exempel i samband med sin redogörelse för brödrastriderna 1275-1320 att det var djävulen som ingav den danska prinsessan Jutta att fara till Sverige. Där blev hon kung Valdemars älskarinna, och denna erotiska förbindelse kallas även den för djävulens verk. Ericus Olai menar också att det var Satan som omintetgjorde en överenskommelse i Tränonäs och att det var han som uppeggade kung Birger till att fortsätta striderna mot sina bröder. Olaus följer Chronica regni Gothorum mycket nära på dessa punkter - men han nämner inte djävulen.

Att det finns mycket ondska i världen är dock Olaus åsikt. "The godhe äro fåå, och onde monge altijdh i werldenne", skriver han. Ja, "werlden är altijdh full med liwgare ock lackare", menar Olaus och sammanfattar sina insikter i formuleringen: "thet är summa summarum at mykit ondt haffuer här altijdh warit". Men vid ingetdera av dessa uttalanden nämner han något om att djävulen skulle ha med saken att göra. Inte heller beskriver han striderna i Sverige som en kamp mellan goda och onda människor, Guds barn och djävulens barn. I många fall framstår samtliga inblandade som föga fromma.

Man kan således inte beskriva Svensk Krönika som ett typiskt uttryck för vad som kallas augustinsk historiesyn, alltså uppfattningen att historien först och främst skall tolkas som en kamp mellan Guds och djävulens rike. Även om Olaus i krönikans förord introducerar detta tema, i det att han på ett teoretiskt vis resonerar om en kamp mellan Gud och djävulen, så fullföljer han det knappast i praktiken i sitt berättande.

Att Olaus så sällan nämner djävulen i Svensk Krönika beror inte på att han överhuvudtaget skulle vara återhållsam med att omtala detta väsen. I hans övriga skrifter finns det rikligt med utläggningar om hur människan genom syndafallet kom i djävulens fångenskap och hur hon genom Kristus fick en möjlighet till befrielse. Många gånger är Olaus huvudsakliga syfte att förklara att människan har varit i djävulens våld och att hon genom sin tro på Kristus har räddats ur denna belägenhet. Men han målar också upp en bild av en pågående kamp mellan Gud och djävulen. I synnerhet är det i två skrifter som Olaus nämner denna strid: Förmaning till alla evangeliska predikare och Predikan mot de gruvliga ederna. Den första skriften utgavs 1535, och Olaus syfte med den var att stärka modet hos de lutherskt sinnade prästerna. Den andra utkom i tryck 1539 och är en skarp botpredikan, där Olaus med stor upprördhet vänder sig mot det tilltagande missbruket av Guds namn.

När Olaus i sin skrift 1535 försöker mana prästerskapet till uthållighet i det reformatoriska arbetet, beskriver han den rådande situationen som en kamp mellan Guds rike och djävulens rike, eller mellan Evangeliet och djävulen. Det är genom sina predikningar som prästerna skall slå ned djävulens rike och upprätta Guds rike, menar Olaus. Och när han i sin botpredikan vill understryka hur gruvligt det är att använda Guds namn i svordomar, så hävdar han att djävulen regerar mer än någonsin i världen genom dessa eder - det är djävulen själv som talar genom munnen på dem som svär. Som synes är Olaus inte rädd för att använda ett dramatiskt språk, och djävulen är en i högsta grad levande realitet för honom. Men i Svensk Krönika väljer han ett annat framställningssätt.

Frihet eller trälbundenhet?

Uppfattningen att det pågår en kamp mellan Gud och djävulen behöver inte innebära ett förnekande av Guds allmakt. Man kan hysa tron att Gud tillåter djävulens verksamhet, att han har gett detta onda väsen frihet att sabotera (liksom han har gett människan den friheten). Man kan emellertid inom kristen teologi i olika hög grad betona denna Guds allmakt, och detta får i sin tur konsekvenser för hur man betraktar människans frihet. Enkelt uttryckt: ju mer man understryker Guds suveräna kontroll över skeendet, desto mindre frihet tillskriver man människan. I extremfall reduceras hon till en marionett i Guds händer, oförmögen att själv styra sitt liv.

Vid reformationen blev frågan om människans frihet uppmärksammad genom en mycket berömd debatt mellan Martin Luther och Erasmus av Rotterdam. För Luther var det centralt att betona att allt beror på Guds nåd och att människan inte själv kan välja att göra det goda; detta var hjärtpunkten i hans teologi. Humanisten Erasmus kunde inte acceptera detta förnekande av människans fria vilja, och han utgav därför 1524 stridsskriften De libero arbitrio diatribe (Avhandling om den fria viljan). Luther svarade med att nästa år utge De servo arbitrio (Om den trälbundna viljan), där han med hetta argumenterade för sin uppfattning att människan inte äger någon fri vilja.

Även i Norden blossade det upp en skriftlig strid mellan en katolsk humanist och en luthersk reformator angående människans fria vilja. Reformatorn var Olaus, och hans motståndare var den danske karmelitmunken Paulus Helie. I skriften Svar på ett okristligt sändebrev, som utkom 1527, försvarar Olaus den lutherska uppfattningen att människans vilja är trälbunden. Helie å sin sida intar, liksom Erasmus, i sina skrifter den katolska ståndpunkten att människan har en fri vilja.

De olika uppfattningarna angående människans frihet innebar att åsikterna gick isär beträffande predestination. Enligt katolsk uppfattning äger Gud ett förutvetande - han vet vad som kommer att hända - men det innebär inte att han i förväg har bestämt (predestinerat) att vissa människor skall göra gott och att andra skall göra ont. Gud kan, enligt katolsk uppfattning, aldrig vara orsak till det onda; han blott tillåter det, eftersom han respekterar sin skapelses frihet. Enligt Luthers (och Calvins) uppfattning, däremot, innebär Guds försyn att han har förutbestämt vilka som skall komma till himlen och vilka som skall hamna i helvetet. Gud ses som orsak till allt som sker.

Det är också vad Olaus hävdar med emfas. Han skriver i brevet till Helie att Gud verkar i allt och att även syndiga gärningar måste betraktas som Guds verk. Han förfäktar i sina teologiska skrifter tydligt och klart en predestinationslära: Gud har utvalt vissa till himlen. Det innebär att han har en deterministisk syn på tillvaron: allt sker av nödvändighet, allt blir som Gud har beslutat. Det är, enligt vad Olaus anger in sin skrift Domareregler, till och med Gud som uppväcker strider och krig.

Men kommer denna deterministiska syn till uttryck i Svensk Krönika? Nej, det är åtminstone inte något framträdande drag i krönikan. Liksom sina föregångare berättar Olaus om människors upptåg, ibland tillfogar han moraliserande kommentarer (särskilt i första halvan av krönikan), då och då påpekar han att Gud straffar synden. Men att människor skulle vara predestinerade till sitt handlande är inget som understryks. Någon formulering skulle kunna tolkas så, men om man jämför Olaus skrift med de tidigare krönikor som han har haft som förlagor, så framstår inte hans historiesyn som mer deterministisk än deras.

Som exempel på formuleringar i tidigare historieverk kan vi ta Adam av Bremen (1070-talet), som när han skriver om Ansgarsmissionen utbrister:

Adam citerar här ur Romarbrevet, så egentligen skall dessa tankegångar ledas tillbaka till Bibeln. Och i denna för Olaus så grundläggande skrift kan man finna en hel del berättelser och formuleringar som utrycker hur Gud styr allt efter sin vilja. Om man jämför Svensk Krönika med Bibeln, med andra krönikor och med Olaus övriga skrifter, så måste slutsatsen således bli att krönikan inte utmärks av idéer om determinism och predestination.

Det kan bero på att Olaus (till skillnad mot till exempel Adam av Bremen) i sin krönika inte skriver frälsningshistoria; temat är inte hur Gud genom Kristus frälser mänskligheten. Gud är inte den centrala aktören i berättelsen; det är de jordiska händelserna som beskrivs, ibland ganska detaljerat. Men tvisten mellan katoliker och reformatorer om människans frihet handlade i första hand den eviga saligheten, himmelen. Frågan gällde om människan själv kunde bidra till sin frälsning, om hon i frihet kunde säga ja eller nej till Gud. Huruvida människor kunde agera efter eget huvud i det jordiska livets alla omständigheter, det var en fråga av underordnad betydelse.

Sic transit gloria mundi

Ett populärt motiv i medeltida konst och litteratur var lyckohjulet eller livshjulet. Fyra personer på ett snurrande hjul fick symbolisera livets ostadighet: ena stunden är man på väg upp, sedan sitter man en kort tid på toppen och regerar med makt och ära, men i nästa stund är man på väg ned och till sist har man ramlat av och ligger utslagen under hjulet. Ibland tillfogades under bilden sentensen "sic transit gloria mundi" (så förgår världens härlighet). Syftet med att måla upp denna bild var naturligtvis att hos människor inpränta eftertanke inför tidens snabba lopp och det fåfängliga i att fästa sig vid jordisk framgång.

Olaus använder sig också av denna symbol i sin krönika. I förordet har han en liten utläggning om "werldennes ostadigheet", och han skriver då att "lyckohiwlet" snurrar i världen: en ringa man kan strax bli upphöjd och en högt uppsatt man kan hastigt bli tillintetgjord. "Ja thet är så werldennes lopp, at somblige nidh och somblige vpp", konstaterar Olaus. Senare i krönikan tillämpar han bilden på Karl Knutsson, som var regent i flera omgångar och flera gånger avsattes. Olaus kommenterar kungens död med omdömet att hela hans regemente hade varit föga annat än orolighet och inbördes tvedräkt och att kung Karl "meer än nogh försökt werldennes ostadigheet, och lyckohiulet".

Lyckohjulet nämns sedan inte mer i krönikan, men det som bilden är menad att uttrycka - att man ena stunden kan vara på toppen för att i nästa stund störtas ned - är just vad som gestaltas i krönikans alla skildringar av maktstrider i det medeltida Sverige. Olaus kan genom sitt blotta berättande påminna läsaren om jordelivets ostadighet.

HEM	INNEHÅLL	NÄSTA