V. KUNG, KYRKA OCH UPPRORSMÄN
Vi har nu i två kapitel studerat hur Olaus historieskrivning förhåller sig till de kristna och till de humanistiska idéerna; vi har med andra ord betraktat Svensk Krönika i dess intellektuella kontext. I detta kapitel skall krönikan placeras i en social kontext: den skall analyseras i ljuset av de samtida händelserna i Sverige.
Olaus kom i sin reformatoriska verksamhet i konflikt med två viktiga aktörer i det svenska samhället: kung Gustav Vasa och den katolska kyrkan. Vi skall nu undersöka om det i Svensk Krönika finns spår av dessa konflikter och om krönikan till och med kan ses som ett inlägg i den pågående kampen. Har Gunnar T. Westin rätt när han påstår att Olaus använder historieskrivningen som ett andligt vapen? Och i så fall: vem är det som vapnet i första hand riktas mot? Är det mot kungen eller mot katolska kyrkan?
Gustav Vasa
Kung Gustav ogillade i högsta grad Svensk Krönika. Den fick inte tryckas, och när Olaus hade dött försökte kungen lägga beslag på alla avskrifter. Att reformatorn hade skrivit en krönika som inte var kungen till behag framkom också vid den förvirrade rättegången på Örebro slott 1539-40, då en upprörd Gustav Vasa bland annat anklagade Olaus för att ha skrivit krönikan utan kunglig tillåtelse. Kungen menade dessutom att Olaus genom sin historieskrivning hade manat undersåtarna till olydnad, och för att belägga denna anklagelse refererade han några passager ur krönikan. Av dessa referat framgår emellertid att kung Gustav gjort en närmast paranoid tolkning av Olaus text.
I det första stycket som åberopas resonerar Olaus om fablers och dikters värde som källmaterial. Han menar att de skall tolkas rent allegoriskt och att historikern därför inte kan använda dem som källor. Olaus ger också några exempel på hur fabler kan tolkas på detta allegoriska vis: jättar och troll representerar tyranner, medan dvärgar symboliserar människor som med list och illfundighet utför onda gärningar. Detta källkritiska resonemang har dock Gustav Vasa tolkat som ett angrepp och som en uppmaning till uppror. Enligt anklagelseakten mot Olaus kan texten nämligen inte förstås på annat vis än att det är rikets överhet och adel som liknas vid dvärgar medan upproriska landsförrädare kallas jättar.
Det andra stycket ur Svensk Krönika som refereras i anklagelseakten handlar om Magnus Ladulås. Enligt Olaus fick denne kung namnet Ladulås på grund av att han ville att bönderna skulle sätta lås för ladorna så att ingen obehörig skulle kunna gå in. Olaus berömmer kung Magnus för dessa åtgärder: "i thet stycket bewiste han sich som en rethsinnog konung, ty thet är öffuerheetennes embete at hon skal förswara sina vndersåter för öffwerwold och orätt". Olaus påstår att det var en större heder för kungen att kallas Ladulås än det hade varit att kallas romersk kejsare. Och så tillägger han: "Ja the finnas icke monge i werldenne som kunna kallas Ladhulåås, Ladhubrott haffuer altijdh warit i werldenne mera almänt".
Gustav Vasa hävdar i sin anklagelse mot Olaus att detta sista tillägg var en "räfwestiertt, som föge duger och vttrycker vppenbarligen, att thett man på then tijdh kallede ladufridh eller ladelås, thett må nu wäl opå thenne tijdh kalles ladubrott". Kungen försäkrar sedan att det under hans regeringen inte har skett några ladubrott som inte har blivit tillbörligt bestraffade. Olaus ospecificerade konstaterande att det i världen alltid har varit vanligare med ladubrott än ladufrid blir i Gustav Vasas referat således ändrat till att det under den nuvarande svenske regenten (det vill säga kung Gustav själv) har blivit vanligt med ladubrott.
De kungliga tolkningarna av Olaus text framstår som överdrivna, och de måste ses i sitt sammanhang. Vid rättegången 1539-40 staplades den ena anklagelsen på den andra, det hela verkar först och främst ha gått ut på att få Olaus och Laurentius Andreae fällda. Vad som var sant eller inte var säkerligen mindre viktigt. Den brittiske historikern Michael Roberts har med rätta beskrivit anklagelseakten som "en kaotisk blandning av allvarliga anklagelser och trivialiteter, som nödtorftigt hölls samman av bedrövliga invektiv och bibelcitat".
Men även om det så vore att Gustav Vasa verkligen ansåg att Svensk Krönika skulle tolkas på detta vis (som en anklagelse mot honom och som en maning till olydnad), betyder det inte att Olaus avsåg att krönikeläsaren skulle dra dessa slutsatser. Det är troligare att det inte var hans avsikt. Gunnar T. Westin skriver i sin avhandling om Svensk Krönika att Olaus kritiska resonemang om fabler alldeles tydligt är föranlett av historikern Saxo Grammaticus uttalanden om sitt källmaterial; det är med andra ord de källkritiska frågorna som är det primära för Olaus. Kungens tolkning av vad dvärgar och jättar representerar är dessutom både ologisk och långsökt. Även beträffande stycket om Magnus Ladulås har Gustav Vasa tyckt sig se sådant som faktiskt inte alls står i texten, och det finns därför ingen anledning att anta att Olaus har haft det syfte med sin utläggning som kungen påstår i anklagelseskriften.
Finns det andra avsnitt i krönikan som Gustav Vasa kan ha känt sig träffad av, förutom dem som kungen själv nämner i sina skrifter? Kurt Johannesson påstår i Den svenska litteraturen att Olaus i sin krönika gick "till en bister uppgörelse med vildsvinet på tronen" och att detta skedde i form av "en arg vidräkning med Sveriges fordomtida tyranner, som alla visar betänkliga likheter med herr Gösta." Johannesson menar att dessa likheter bland annat består i att de onda härskarna i Olaus historieskrivning hade fördärvat rikets mynt, delat ut provinser som hertigdömen till sina söner samt inkallat tyskar som hunsade det svenska folket - allt detta i likhet med kung Gustav.
Det stämmer att Olaus i sin krönika omtalar dessa historiska företeelser i kritiska ordalag. Om myntvärdet skriver han att det förr i tiden var ett ganska gott mynt i Sverige men "medh tijdhen är thet så förswaghat wordet, at thet förderffuat haffuer bådhe Land och städher". Angående hertigdömen skriver han att sådana avskaffades i Sverige eftersom "ther kom offta obestond, twist och twedreght vthaff". Och beträffande de tyskar som under medeltiden utövade inflytande i det svenska samhället hävdar han att främmande folk för med sig främmande seder, "ther landzens inbyggiare warda förtryckte och vnderkuffuadhe med".
Det är också riktigt att dessa företeelser inte enbart var historiska utan även hade en dagsaktuell prägel. Det hade verkligen skett en penningvärdeförsämring under Gustav Vasas tid på tronen, och kungen hade, i likhet med vissa tidigare regenter, gjort sina söner till hertigar samt inkallat tyskar till sitt kansli. Det är därför fullt sannolikt att Olaus indirekt attackerar kung Gustavs politik när han klandrar tidigare regenters politik.
Det är däremot knappast riktigt att (som Kurt Johannesson) påstå att det var "fordomtida tyranner" som genomförde dessa åtgärder. Den kung som delade ut hertigdömen till sina söner var Magnus Ladulås - och han beskrivs inte som någon tyrann av Olaus. Tvärtom så får han en hel del beröm: han beskrivs som "en skickelig förste" och "en rethsinnog konung", som "hade kommet landet i godh skickelse". Att han gjorde sina söner till hertigar, och därmed sådde frön till splittring och kiv, beskriver Olaus närmast som ett misstag.
Beträffande de tyska styresmännen så är Olaus främsta ärende att påpeka att kungen inte bör vara utlänning, och på den punkten kan knappast Gustav Vasa ha känt sig träffad. Visserligen klandrar Olaus även bruket att använda utländska tjänare i statsförvaltningen, men denna kritik drabbar bland annat Magnus Ladulås, som ju inte är någon tyrann i Olaus ögon. Och vad gäller myntförsämringen så anger inte Olaus någon speciell härskare som skyldig. Man kan således inte på grund av de nämnda likheterna mellan Gustav Vasa och andra regenter dra slutsatsen att Olaus i Svensk Krönika liknar Gustav Vasa vid en tyrann.
Däremot finns det passager i krönikan som kan vara menade som varningar till kung Gustav. Ett exempel är när Olaus räknar upp kungar som har fått tillnamn av det svenska folket (Emund Slemme, Erik Segersäll, Olof Skötkonung, Anund Kolbränna, Magnus Ladulås, Magnus Smek... ) och sedan påpekar att undersåtarna är fria att tala om sina herrars leverne efter deras död, "Ty at så frije som herranar haffua warit till giöra huad them tecktes, så frijtt bliffuer och folkit at tala ther om". Detta påpekande är tillagt i en senare redaktion av krönikan, det vill säga efter rättegången 1539-40. Men även i den första versionen av krönikan, som skrevs under andra hälften av 1530-talet, påminner Olaus regenterna om att de kan bestraffas med ett ett dåligt rykte eller belönas med ett gott rykte efter sin död.
Den katolska kyrkan
Vid sidan av konflikterna med Gustav Vasa var reformatorn Olaus naturligtvis involverad i en ständig kamp mot den katolska kyrkan. När han skrev sin krönika under 1530- och 1540-talen hade reformatorerna haft framgång i denna strid och lyckats genomdriva flera viktiga förändringar i den svenska kyrkan. Man hade vigt biskopar utan att invänta påvlig bekräftelse, och den nye ärkebiskopen Laurentius Petri hade öppet deklarerat sin anslutning till den lutherska läran. Den traditionella biskopliga makten hade, i enlighet med Luthers anvisningar, kraftigt skurits ned: biskoparna satt inte längre i rikets råd, ty de skulle inte ha inflytande i de världsliga frågorna.
Även kyrkans materiella egendom hade minskats rejält, enligt besluten vid riksdagen i Västerås 1527, som stadgade att biskoparnas, kyrkornas och klostrens "överflödiga" inkomster skulle dras in till kronan. Biskoparna blev av med sina borgar, och kyrkorna plundrades på silver, mässkrudar (som syddes om till kläder åt kungabarnen), helgonbilder, klockor och krucifix. Alla kloster utom Vadstena stängdes, och många av dem revs - av stenarna byggde man Vasaborgar.
Också beträffande gudstjänstlivet hade de reformatoriska nyordningarna införts, och det var Olaus som hade angivit riktlinjerna genom att 1529 utge en handbok. Mässan skulle firas helt på svenska, och den måste alltid innehålla en lång predikan. Prästerna (som för övrigt inte längre behövde leva i celibat) fick predikohandledningar - också de författade av Olaus, och en rad andra reformatoriska skrifter, främst från Olaus skrivpulpet, spreds över landet. 1544 bestämdes att själamässa skulle avskaffas, och man förbjöd gillen, helgondyrkan, vallfärder och krucifix vid vägarna.
Det dröjde visserligen till Uppsala möte 1593 innan det slutgiltigt fastslogs att Sverige var ett lutherskt land, men det är ändå tydligt att många av reformatorernas önskemål förverkligades under 1530- och 1540-talen. Sådan var alltså situationen när Olaus, efter att 1533 ha dragit sig tillbaka från tjänsten som kungens kansler, satte sig ned och började skriva sin historiska krönika. Vad har han där att säga om den katolska kyrkan, som han under många år ägnat sina krafter åt att bekämpa?
Olaus har anledning att många gånger i sin krönika omnämna den katolska kyrkan; denna organisation genomsyrade ju hela det medeltida samhälle som han skildrar. Men eftersom det inte fanns någon annan kyrka i Sverige än den katolska under denna tid, är det ibland inte just den katolska - till skillnad mot den lutherska - kyrkan som Olaus har i åtanke när han berättar om kyrklig verksamhet. Ett sådant fall är till exempel beskrivningen av de första missionärerna. De var naturligtvis katoliker, men i Olaus ögon var de snarare föregångare till honom själv än till det samtida katolska prästerskapet. Därför går det knappast att dra några slutsatser beträffande hans syn på på katolicismen utifrån det som han skriver om dessa missionärer.
Olaus redogörelse för Sveriges första århundraden som kristet land innehåller emellertid några punkter där det är specifikt katolska företeelser som omtalas, företeelser som reformatorerna vände sig emot. Det gäller peterspenningen, kanoniska lagen, prästcelibat, avlat, påveämbetet samt kloster. Det märkliga är att Olaus, som i andra skrifter hårt kritiserar dessa katolska traditioner, i Svensk Krönika omtalar dem fullständigt neutralt.
Katolska bestämmelser
Peterspenning är en avgift som en lokalkyrka betalar till påvestolen. Den infördes i mitten av 1100-talet i Sverige men avskaffades naturligtvis när den svenska kyrkan vid reformationen bröt med Rom. Olaus skriver några rader om denna avgift i Svensk Krönika, och han anger då att Olof Skötkonung ("Skottkonung") fick sitt namn på grund av att han införde skatten till Rom ("Roomskott"). Men reformatorn uttrycker i sin krönika ingen som helst kritik mot denna åtgärd.
Inte heller klandrar han kung Sverker för att denne i början av 1200-talet införde den katolska kyrkans bestämmelser om prästerlig immunitet, som innebar att prästerna vid misstanke om brott inte skulle ställas inför vanliga domstolar utan inför sina biskopar. Olaus blott konstaterar att Sverker gav prästerskapet den friheten. Denna kyrkliga procedur för rättskipning var annars något som reformatorerna skarpt kritiserade. De ansåg det överhuvudtaget vara förkastligt att katolska kyrkan höll sig med en egen lag, den kanoniska lagen. Det ankommer inte på kyrkans män att stifta lagar - det är världsliga herrars sak, menade de.
Olaus har i ett antal andra skrifter riktat kritik mot den kanoniska rätten. Dessa texter skrevs i reformationens inledningsskede på 1520-talet, då kampen mot den katolska kyrkans ordningar var central för reformatorerna. När Olaus utarbetade sin krönika i slutet av 1530-talet och under 1540-talet hade den svenska kyrkan brutit med påvestolen och man följde inte längre lagar som stiftats i Rom. I det läget fanns det således inte någon påträngande anledning att attackera den kanoniska lagen. Men det är ändå anmärkningsvärt att Olaus i krönikan inte med ett ord markerar sitt ogillande av detta katolska lagstiftningssystem.
Samma sak gäller beträffande den katolska kyrkans bestämmelser om prästcelibat. Olaus berättar att celibatkravet infördes i Sverige i mitten av 1200-talet efter att ett påvligt sändebud kommit till landet för att genomdriva förändringar. Men han fäller inga kritiska omdömen om celibat, trots att han i andra skrifter har uttryckt en mycket stor tveksamhet till denna livsform och bestämt hävdat att det är fel att prästerna inte får gifta sig .
Avlatshandeln var en annan katolsk verksamhet som irriterade reformatorerna. Inte minst Luther själv var upprörd; de berömda 95 teserna som han 1517 spikade upp på kyrkporten i Wittenberg rörde just avlat. Och naturligtvis vände sig även den svenske reformatorn Olaus mot den katolska kyrkans botpraxis när han kämpade för att införa den lutherska läran i Sverige. I den polemiska skriften Svar på ett okristligt sändebrev (1527) hävdar han att "thet Romare aflat som Påwen haffuer vtsent" är "en gräselighen wilfarilse" och att avlatshandeln har inneburit att "enfoldiga folck haffuer meent wilia köpa sich syndernes förlatilse och himmelrikit til".
Men när Olaus i sin historiska krönika omtalar avlaten, så sker det utan negativa värderingar. Han berättar bara kort och gott att en påvlig legat i slutet av 1400-talet var i Sverige med avlatsbrev: "Widh then tijdhen war åter påwans legat her i landet, med Romare afflat, och han heet Anthonius Mast". Där sätter Olaus punkt och börjar i stället redogöra för andra saker. Och lite längre fram i krönikan, när han har berättat om Sten Stures och Gustav Trolles strider, så nämner han återigen att ett påvligt sändebud var i Sverige och handlade med avlat: "Och tå thetta altt skedde, war Påwans legat Johannes angelus Arcimboldus med Romare afflat her i riket". Även denna gång rapporterar Olaus om händelsen utan att kommentera den.
Påvedöme och klosterväsende
Påven omnämns av Olaus i diverse olika sammanhang i krönikan, men inte heller då används formuleringar som visar att det är en reformator som skriver historia. Olaus beskriver vad som har hänt utan att tillfoga några omdömen om påveämbetets berättigande eller om påvarnas andlighet eller moral. Till exempel så berättar han, utan egna kommentarer, hur påven 1488 bannlyste Sten Sture den äldre. Han redogör också helt sakligt för hur påven Leo skrev ett brev till ärkebiskop Gustav Trolle och manade honom att söka fred och hur samme påve några år senare - på grund av att Sten Sture d. y. hade fängslat ärkebiskopen - satte hela Sverige under interdikt. Beträffande den sistnämnda påvliga åtgärden tillägger Olaus: "Men the Suenske achtadhe sådana ban och Interdict intet". Denna utsaga innehåller dock ingen värdering av påvens handlande, den innebär bara ett konstaterande att svenskarna inte brydde sig om interdiktet.
Här framträder återigen en skillnad mellan Svensk Krönika och andra av Olaus texter. Den svenske reformatorn ger visserligen sällan uttryck för någon hätsk påvefientlighet; han är avsevärt mycket stillsammare än Luther på den punkten. Men åtminstone i de polemiska skrifter som utgavs på 1520-talet angriper Olaus klart och tydligt det påvliga väldet. I stridsskriften Svar på ett okristligt sändebrev (1527) hävdar han att påven "haffuer sich vphäffuet for en konung bärandes ena tredobbel krone offuer alla herrer och förster", och vidare fastslår han att "Påwen medh sina munkar och prester är then samme som haffuer j mong hundrade åår förwillat werldena medh sin falska lagh och lärdom". Och i Svar på tolv spörsmål (1528) påstår han om påvedömet att "sådana herradöme är emoot Christum, ja antichristelighit är thet".
Men även i en skrift som avfattades i slutet av 1530-talet, alltså samtidigt som Svensk Krönika, vänder sig Olaus mot den påvliga verksamheten. Det är i Predikan mot de gruvliga ederna, som trycktes 1539 och ursprungligen är en predikan som antagligen hölls 1538. Där hävdar Olaus att kristenheten "vnder påuans regemente" har blivit förd in i "monga handa wilfarelse" och kommit i "gudz försmädilse".
En annan katolsk tradition som utsattes för reformatorernas attacker var klosterväsendet. Olaus utgav 1528 skriften Om klosterleverne, i vilken det "foregiffwes hwadh skadha och forderff sådana leffuerne haffuer giordt j Christenheetenne". Olaus vill där berätta om "thet bedrägerij och falscheet som j closterliffuerne haffuer j mong hundradhe åår wordhet bedriffuen", och han ägnar några sidor åt en historisk redogörelse för hur klosterväsendet ("thetta ogudhachtiga wäsende") utvecklats genom århundradena. Skriften är full av kritiska omdömen: klosterlöften är emot Guds vilja, klosterfolket inbillar sig att de är bättre än andra, det råder tvedräkt mellan olika ordnar - det visar att djävulen är där. Och munkarna och nunnorna lever inte i den kyskhet som de lovat: "näpligha noghorstedes finnes så stoor och grooff oreenliffnat och okyscheet" som bland klosterfolk, påstår Olaus. Särskilt negativ är han till tiggarordnarna; enligt reformatorn är det djävulen som har uppväckt dessa rörelser.
Detta kraftiga klander av klosterlivet finns det dock inte ett spår av i Svensk Krönika. Olaus omnämner kloster vid några tillfällen, bland annat berättar han att Magnus Ladulås var en flitig klostergrundare, som stiftade Sankta Klara kloster på Norrmalm, (där han placerade sin dotter) och gråbrödrakloster i Stockholm, Arboga och Linköping. Olaus meddelar dessa fakta och avslutar: "och mykit annat stichtade han och giorde, ther han epter som hans sinne war, wille gierna föröka gudz tienist med". Här uttrycks således inte alls några negativa omdömen om klosterväsendet, utan tvärtom förklarar Olaus att Magnus Ladulås ansåg sig gynna gudstjänsten genom att grunda kloster.
Därpå följer en utläggning om goda furstar i det förgångna, som beflitat sig om att Gud skulle tjänas och därför skänkt pengar till fromma ändamål. Olaus hävdar att Gud har belönat dem för detta: ju mer de har givit bort, desto mer har deras tillgångar förökats. Men, påstår Olaus, de som olovligt roffar åt sig, de blir inte rika därav - det ser Gud till.
Gunnar T. Westin menar att denna utläggning gäller klosterdonationer och är "direkt riktad mot Gustav Vasas återkrävande av dem". Olaus skriver emellertid inte att det är klosterdonationer som han avser. Antagligen anser han att regenten skall understödja olika slags kyrklig verksamhet, dock knappast kloster, eftersom dessa enligt den reformatoriska synen inte bör ingå bland de kyrkliga institutionerna. Det kan således inte vara Gustav Vasas klosternedläggningar som han vänder sig emot; han var ju själv en av dem som drev fram ödeläggelsen.
Att Olaus i sin krönika inte riktar kritik mot klostren betyder med andra ord inte att han skulle ha ändrat sig beträffande klosterlivets sundhet. Det hade han säkerligen inte gjort. Men när krönikan skrevs fanns det nästan inga kloster kvar i Sverige att attackera, eftersom de hade lagts ned.
Menar Olaus kanske att de tillgångar som fanns i klostren inte borde tillfalla kungen utan kyrkan? Även på den punkten hade reformatorn själv varit med och drivit igenom förändringarna. Det var besluten vid riksdagen i Västerås 1527 som ledde till att kyrkans materiella resurser kraftigt skars ned och att kronan övertog förvaltningen av kyrkans och klostrens egendomar. Med anledning av dessa åtgärder skrev den danske karmelitmunken Paulus Helie ett brev till Gustav Vasa, innehållande skarp kritik av kungens kyrkopolitik. Olaus författade då ett svarsbrev, Ett fögo sändebrev, och i den skriften försvarar han Västeråsbesluten. Det som har skett i riket "är skeedt aff jtt wel betenkt rådh, for thet menige bätzste", hävdar Olaus, och han deklarerar att svenskarna minsann inte är några "kyrkioröffuare".
Det är möjligt att Olaus tio-femton år senare hade ändrat uppfattning beträffande det kloka i att kungen fick rätt att dra in kyrklig egendom. Att reformatorn till en början försvarade Gustav Vasas politik hade säkerligen sin grund i att han behövde kungens hjälp i kampen mot den katolska kyrkan. Men efter hand blev monarkens maktsträvanden ett allt större problem för Olaus.
Skillnaden mellan Svensk Krönika och Olaus övriga skrifter beträffande peterspenning, kanonisk rätt, prästcelibat, avlat, påvedöme och klosterväsen beror troligen till stor del på denna förändrade situationen. På 1520-talet, då flera av de polemiska skrifter tillkom, kämpade Olaus först och främst för att införa de lutherska nyordningarna i Sverige, och därför attackerade han den katolska kyrkan, som var den organisation som stod i vägen för reformationen. I slutet av 1530-talet och under 1540-talet, då Svensk Krönika nedtecknades, hade reformatorerna i huvudsak besegrat de katolska motståndarna, och därmed blev det mindre angeläget för Olaus att klandra dem i sina skrifter. Vid den tiden var reformatorn antagligen mer tyngd av Gustav Vasas kyrkopolitik än av katolska kyrkans verksamhet.
Det finns en annan möjlig förklaring till varför Olaus i Svensk Krönika är så återhållsam med kritik mot katolska kyrkan: kanske ansåg han att en historiker, till skillnad mot en predikant, skulle vara neutral och objektiv. Mot denna förklaring talar dock det faktum att han många gånger inte alls är opartisk eller neutral i sin krönika. Han utdelar beröm och kritik mot olika aktörer, han formulerar moraliska regler och han påpekar för läsaren att det är (kristendomens) Gud som styr hela historien. Han avslutar krönikan med att lovprisa Herren för att tyrannen Kristian II hade fördrivits: "loffuat ware Gudh i euigheet, som haffuer kasta thetta rijszet i eelden".
Annorlunda uttryckt: Olaus skriver inte historia på det vis som vi i våra dagar skulle kalla objektivt; det gjorde man inte på 1500-talet. Därför är det rimligare att tolka hans tystnad beträffande de katolska traditionernas värde som ett ställningstagande - inte för den katolska kyrkan, men mot kung Gustav. Hur detta hänger ihop kommer att framgå tydligare när vi nu skall studera hur Olaus beskriver förhållandet mellan regenten och de medeltida katolska biskoparna, det katolska episkopatet.
Episkopatet
Under medeltiden var flertalet svenska biskopar medlemmar i rikets råd, och de hade därmed inflytande i det världsliga styret - många gånger ett stort inflytande. I och med reformationen förlorade de dock sina rådsplatser, eftersom reformatorerna ansåg att denna sorts maktutövning inte ingick i det andliga kallet.
Den reformatoriska ståndpunkten grundades på Luthers lära om de två rikena eller regementena, det andliga och det världsliga. Tanken är att Gud regerar mänskligheten på två vis: i ett andligt regemente, där han verkar genom Ordet och sakramenten, och i ett världsligt regemente, där han härskar genom de tillsatta överhetspersonerna (kungar, furstar och andra världsliga styresmän). Prästens uppgift är att verka på det andliga området, han skall predika och förvalta sakramenten. Han är dock ingen makthavare, ty Gud är den ende regenten i det andliga riket.
Olaus ansluter sig helt och hållet till Luthers regementslära. I de polemiska skrifterna från 1520-talet och i den predikan som han fick äran att hålla vid Gustav Vasas kröning 1528 uttrycker reformatorn ett flertal gånger den lutherska uppfattningen om hur arbetet skall fördelas mellan de världsliga härskarna och prästerskapet. I Kröningspredikan ger han en god sammanfattning av sin syn: "Konungen beholle regementet, ty thet är honom befalet, biscopar och prester predike gudz oord, ty så tilkräffuer theres embete".
Olaus kritiserar i dessa skrifter - direkt och indirekt - det katolska episkopatet, eftersom det enligt hans mening har överskridit sina andliga befogenheter. Han hävdar att biskoparnas makt och herradöme har lett till skada och fördärv i alla länder "besynnerliga här j Swerige". Han försvarar Västeråsriksdagens beslut att kraftigt skära ned biskoparnas världsliga inflytande med argumentet att påvar, biskopar och präster skall predika Guds ord "och icke ridha medh monga högha hestar, och regera slott och städer som werldzligha förstar tilhörer".
I Svensk Krönika har Olaus emellertid knappast något att förtälja om det fördärv som biskoparnas maktutövning skulle ha ställt till med. Visserligen klandrar han ärkebiskop Jöns Bengtsson för att denne grep till det världsliga svärdet i sitt uppror mot kung Karl Knutsson. Ärkebiskopen borde, enligt Olaus, blott ha använt ord som vapen mot kungen, inte jordiska svärd: "Honom war gudz ordh befalet, ther skulle han haffua straffat konungen med, thå han orett giorde, Swerdit war honom inthit befalet, thet toogh han sich sielffuom, och monge andra til skada och förderff". Det Olaus påtalar här är dock inte främst att biskopen lade sig i den världsliga politiken, utan att han gjorde uppror (vi skall längre fram återkomma till Olaus syn på uppror).
Att reformatorns huvudsakliga ärende inte är att kritisera biskop Jöns för inblandning i politiken framgår av att han i krönikan inte i övriga fall klandrar biskoparna för att de har ägnat sig åt världsliga sysslor. Det hade annars funnits många tillfällen för Olaus att uttrycka sådan kritik. Det medeltida episkopatet var ständigt involverat i den politiska maktkampen, och många gånger var biskoparna påtagligt inflytelserika. Men Olaus blott rapporterar vad som har skett. Han skildrar olika rådsmöten, ibland räknar han upp vilka som var närvarande, och han nämner då utan kommentar namnen på ett antal biskopar. Han berättar att ärkebiskop Olov ("en snäll och förståndigh man") tillsammans med många andra i riksrådet strävade efter att återinsätta Erik av Pommern. Han meddelar att när Karl Knutsson hade fördrivits 1465 blev biskoparna Kettil Karlsson och Jöns Bengtsson riksföreståndare. Beträffande Jöns Bengtsson har, som nyss nämnts, Olaus en hel del klander att framföra, men det är inte själva omständigheten att en biskop utsågs till riksföreståndare som han kritiserar.
Jakob Ulfsson var ärkebiskop under en lång period, 1469 - 1514. Han tog, liksom sina företrädare, mycket aktiv del i de politiska förvecklingarna, och han blev i riksrådet den ledande motståndaren mot Sturarna. Olaus har dock i Svensk Krönika inget att anmärka beträffande ärkebiskopens sätt att utöva sitt ämbete. Det är tvärtom så att biskop Jakob framställs i god dager: han presenteras som en fredsmäklare i tvisterna mellan unionskungen Hans och Sten Sture d. ä., och det anges att han strävade efter en fredlig relation mellan riksrådet och riksföreståndaren. "Erchebispen bödh jw altijdh thet til at her Steen och rikesens rådh skulle komma tilhopa i wenskap och kerleek", hävdar Olaus. Sten Sture d. ä. beskrivs däremot som oförsonlig och styvnackad.
Jakob Ulfsson efterträddes av Gustav Trolle, men honom har Olaus inget gott att säga om. "Erchebiscop Göstaff war en stijff och eensinnat man, och han wille ingens mandz rådh lydha, vtan wille alt göra effter sitt eghit sinne, och thet war bådhe hans och menigha rikesens förderff", fastslår Olaus. Trolles biskopskollegor skildras dock som fredslängtande: Olaus berättar att de skrev till Trolle och bad att han skulle försona sig med Sten Sture d. y. Det finns emellertid inte några så pass hätska angrepp på Trolle i Svensk Krönika som man kan finna i senare krönikor, till exempel i den som uppges vara skriven av Olaus bror Laurentius Petri. Där får Trolle epitetet "Riksens vitterligha förrädare och förderfvare".
I Svensk Krönika läggs inte skulden för Stockholms blodbad på Gustav Trolle. Olaus berättar att ärkebiskopen beklagade sig inför kung Kristian II och begärde skadestånd för den orätt han lidit (när han fängslades av Sten Sture och hans borg förstördes). Det var vad hans klagomål gick ut på, skriver Olaus, men kungen "hadhe annat i sinnet, til at driffua med samma klaghomål, än Erchebispen besinna kunde". Olaus anger klart och tydligt att biskop Trolle inte önskade sina motståndares död: "effter thet Erchebispen icke stodh så alffwarligha effter theres lijff, som han klaghade vppå, bleff konungen mislynt på honom". Enligt skildringen i Svensk Krönika utnyttjade alltså Kristian II ärkebiskopens klagomål som en förevändning att sätta igång massakern, det var inte Trolle som manade kungen till detta.
Olaus framställning av medeltidens konflikter mellan regent och episkopat skiljer sig markant från den version som Gustav Vasa ville ha utspridd. Kungen, som eftersträvade att få makt över kyrkan, försökte rättfärdiga sin bryska kyrkopolitik genom en propaganda där de medeltida biskoparna utmålades som maktmissbrukare och landsförrädare. Enligt den kungliga historieskrivningen hade episkopatet med sin politiska verksamhet strävat efter att dra in främmande herrar i Sverige, till rikets stora fördärv. I synnerhet utpekades Jöns Bengtsson, Jakob Ulfsson och Gustav Trolle som skyldiga.
Gustav Vasa blev därför mycket irriterad över att Olaus i Svensk Krönika tecknade en annorlunda bild av de medeltida biskoparna och deras förhållande till riksföreståndaren. Kungens ogillande framgår bland annat i ett brev skrivet i augusti 1541, där han ber reformatorn att författa en ny krönika, en som skulle behandla kung Gustavs egna bragder och som skulle vara till mycket större nytta än den tidigare krönikan. Kungen påpekar (helt korrekt) att många uppgifter i Svensk Krönika är hämtade från Ericus Olais Chronica regni Gothorum. Och denne doktor Erik, som var kanik och teolog, var ju mycket vänligare inställd till biskoparna än till rikets kungar, herrar och adel, hävdar Gustav Vasa. Själv anser kungen att dessa "gamble Biscoper mest altiid haffua giordt Riigesens förstar och Herrar merckelig skada och nachdell, med theris Vlydna och Vproriska handlingar, partij och selskap". Vad kung Gustav menar är att Olaus borde ha beskrivit biskoparna som Sveriges fiender och inte ha tagit efter Ericus Olais historieskrivning.
Olaus skrev aldrig den beställda krönikan om Gustav Vasas stordåd. Och när han omarbetade Svensk Krönika gjorde han inga ändringar enligt de kungliga önskemålen. Tvärtom så lade han till ännu mer som bidrog till bilden av ärkebiskop Jakob Ulfsson som fridstiftare.
Olaus krönika fortsatte således att misshaga kung Gustav, och i två brev till sönerna Erik och Johan, skrivna 1554 (alltså efter reformatorns död) ger han uttryck för sin förbittring och deklarerar hur han anser att en krönikör borde skildra det medeltida episkopatet. Han hävdar där att Olaus dels ger en oriktig bild av Sturarna, ("the christelige herrer och förster") och dels skriver alldeles för litet om de medeltida biskoparnas "förrädelige handlinger". En krönikör måste berätta om denna uppstudsiga prästerliga verksamhet, menar kungen, ty det var den som var den främsta orsaken till att Sverige kom i skada och fördärv. Men i stället lägger Olaus skulden på riksföreståndarna som, enligt kung Gustav, med stor möda verkat för rikets bästa. Dessa kunde dock inte åstadkomma mer än de gjorde "för bispernes falske practiker skuldh".
Vid samma tidpunkt skrev Gustav Vasa också ett brev till Olaus bror Laurentius Petri. Kungen meddelar där att Olaus har skrivit en krönika som "icke myckitt duger" och att "vij henne ingelunde gille eller approbere kunne". Han upprepar det han påtalar i breven till sina söner: i Svensk Krönika ges en falsk bild av de "christelige" riksföreståndarna och det skrivs för lite om "huru förrädeligen the biskoper och andre sådane emott theres rätte öfverheet stemplat och prachticeret hafve."
Olaus framställning av episkopatet är således mycket positivare än den kungliga versionen. Men även jämfört med andra av Olaus texter är krönikans beskrivning av de katolska biskoparna välvilligare. Enligt Gustav Vasa tyder detta på att Olaus inte är trogen sina forna ideal: det finns mycket i Svensk Krönika som "är emott hans egne tractatus, hvilcke han sielff giorde och samtyckte, then tijdt han begynthe predike och reformere evangelij lärdom här i rijkett", skriver kungen både till sina söner och till Laurentius Petri. Och därför måste man, påstår kungen, dra slutsatsen att Sveriges reformator har förlorat sin lutherska glöd: "Vij kunne och inthet annedt förmerckie, när vij samme cronicke medt flijtt öffverläse, än att han haffver mere hafft en papistisk andhe och conscientz än en rätt evangelisk andhe."
Olaus hade dock inte avfallit från den lutherska läran. Samtidigt som han i Svensk Krönika med neutrala ord omtalar papisterna, påstår han i Predikan mot de gruvliga ederna (1538-1539) med reformatorisk glöd att kristenheten har blivit förd vilse under påven. Och även om han i sin krönika inte kritiserar påvar, kloster, avlat, kanonisk lag och biskopar som bedriver världslig politik, så försvarar han inte heller dessa företeelser.
Men varför är då Olaus i sin historieskrivning så mild mot det katolska episkopatet? Förklaringen är troligen den att han betraktade Gustav Vasas attacker mot de medeltida biskoparna som riktade inte bara mot katolska biskopar utan mot kyrkan överhuvudtaget. Kungen försökte göra sig till kyrkans herre, och hans kyrkokritik var ett led i dessa maktsträvanden. Olaus försökte värja kyrkan, och ett sätt att bemöta den kungliga propagandan var att måla upp en annan bild av medeltidens konflikter mellan regenter och episkopat.
I kampen mellan de medeltida världsliga härskarna och kyrkomännen kunde reformatorn se den samtida situationen speglad (historien är såsom en spegel, som han själv skriver). För Olaus låg det antagligen närmare till hands att i dessa strider identifiera sig med kyrkans tjänare, även om dessa var katoliker, än med kungar och riksföreståndare.
Uppror
Episkopatet undkommer dock inte helt och hållet klander i Svensk Krönika. Ärkebiskoparna Gustav Trolle och Jöns Bengtsson omtalas, som nämnts ovan, i negativa ordalag, och av dessa två är det biskop Jöns som får kraftigast kritik. Han har nämligen gjort sig skyldig till uppror mot överheten, vilket är ett agerande som Olaus kraftigt fördömer.
Liksom i alla andra skrifter där han berör frågan om uppror, uttrycker Olaus i sin krönika klart och bestämt att folket inte får störta sina härskare: "vndersåterne är förbudhit at göra vpror". Olaus medger visserligen att regenterna ibland beter sig så oklokt att de närmast provocerar fram en resning - så var fallet med Magnus Ladulås, som satte utländska män över svenskarna, och med Erik av Pommern, under vars regering Engelbrektsfejden bröt ut. Men reformatorn hävdar, helt i enlighet med Luther, att uppror alltid är otillåtet, till och med om regenten är en tyrann, ty "Onda förstar äre landz plåghor ther gudh straffar sitt folk med". Att göra uppror mot överheten är därför att motsätta sig Guds ordning.
Ärkebiskop Jöns Bengtsson ledde på 1400-talet oppositionen mot kung Karl Knutsson, och under de perioder då kungen var fördriven innehade biskopen tidvis posten som riksföreståndare. Olaus berättar om dessa maktstrider, och han klandrar otvetydigt Jöns, som "war en hätzk man och hårdsinnat" och som "sich vpsatte emoot sina retta öffuerheet". Enligt Olaus fick biskopen sitt rättmätiga straff i det att han först fängslades och sedan dog som "en älende man" på Öland.
Olaus är inte unik i sin kritik av Jöns Bengtsson; även den katolske teologiprofessorn Ericus Olai tar i 1400-talskrönikan Chronica regni Gothorum avstånd från ärkebiskopens uppror. Men medan Ericus Olai tecknar Jöns som danske kung Kristians handgångne man, beskriver Olaus ärkebiskopens politik som självständig. För Olaus består det förkastliga i Jöns beteende inte i att han gick den danske kungens ärenden (om han nu gjorde det) utan i att han satte sig upp mot överheten.
Också beträffande Engelbrekts uppror mot unionskungen Erik av Pommern gör 1400-talskrönikören Ericus Olai och reformatorn Olaus olika bedömningar. Ericus Olai hyllar Engelbrekt som en frihetskämpe, "denne allra tappraste, modigaste och mot Sverige trognaste man, som alltid var beredd att dö för rikets invånare", och i detta sällar sig teologiprofessorn till sin samtids uppfattning om upprorsmannen. Engelbrekt blev glorifierad strax efter sin död av biskop Thomas av Strängnäs i den politiska dikt som avslutas med Frihetsvisan ("Frihet är det bästa ting..."). Och i Engelbrektskrönikan, som skrevs på 1400-talet och utgör en del av Karlskrönikan, presenteras Engelbrekt som en hjälte som "opte för riket lifuet waget" och som dör som en martyr.
Men Olaus instämmer inte i lovprisningen. Visserligen skriver han att Engelbrekt var "snäll och dristigh", och han använder inga nedsättande uttryck om upprorsledaren, förutom just det att han var "en vprorisk Man". Situation i Sverige under kung Eriks styre beskrivs dessutom som så svår att resningen framställs som näst intill berättigad: Olaus skriver att "the Swenske woro i stoor betryckelse" på grund av den hårda beskattningen och att kungens fogdar "plåghade böndrena vthan barmhertigheet". Men reformatorn håller troget fast vid den lutherska läran att uppror mot överheten aldrig är försvarbart, och han ger därför aldrig resningens ledare något beröm för hans handlande. Jämfört med de klandrande orden om ärkebiskop Jöns Bengtssons upproriska aktivitet är Olaus emellertid mycket mild i sin bedömning av Engelbrekts kamp.
Mild är Olaus dock inte mot svensk medeltids mest framträdande person, den heliga Birgitta, som till skillnad mot Engelbrekt hade blivit helgonförklarad av påven. Birgittas inflytande i Sverige hade inte minskats efter hennes död 1373: hennes uppenbarelser hade utgivits på latin, svenska och andra språk, hennes klosterorden hade spritts över Europa och det hade utvecklats en kult kring henne, med kyrkliga hymner, målningar, skulpturer och Birgittaaltare.
Birgitta riktade under sin livstid kritik mot både kyrkliga och världsliga herrar. En av dem som hon vände sig emot var den svenske kungen Magnus Eriksson, som hon menade misskötte sitt ämbete på olika vis. Birgitta stödde sig på de uppenbarelser som hon hävdade att hon hade fått, i vilka Kristus och jungfru Maria hade visat sig för henne och bland annat talat om kungens skörlevnad. I en av dessa nedtecknade uppenbarelser ger Maria anvisningar till Sveriges stormän om hur de skall agera mot kung Magnus, och den heliga jungfrun uppmuntrar då faktiskt till olydnad mot överheten: hon manar stormännen att avsätta kungen om han inte bättrar sitt leverne.
Olaus ställer sig helt avvisande till Birgittas utsagor. Han är överhuvudtaget negativ till utombibliska uppenbarelser - sådana kan lika gärna vara djävulens verk, påpekar han - och att Birgitta skulle vara ett Guds språkrör menar han vara uteslutet. Hennes revelationer innehåller nämligen sådant som enligt reformatorn inte är den rena läran. En av dessa icke-lutherska punkter är just maningen till uppror mot kungen; en sådan order kan aldrig komma från Gud, anser Olaus. Han drar därför slutsatsen att det inte kan ha varit jungfru Maria som Birgitta talade med: "thet är nogh befructandes at then Jungfru Maria som S: Birgitta haffuer skuttit vppå, haffuer icke warit then sanskylligha, effter thet hon wille vpueckia tuist och tuedregt", skriver han i Svensk Krönika.
Olaus är faktiskt så pass negativt inställd till Birgitta att han frångår den saklighet som han annars uppvisar så mycket av i krönikan. Han försöker visa att den birgittinska kritiken av Magnus Eriksson var orättvis, och han anger då att Birgitta själv bekänner att kungen gärna bevistade mässan, fastade och idkade avhållsamhet. Det finns dock inte något sådant erkännande av kungens fromhet i Birgittas uppenbarelser. Olaus har således antingen missförstått hennes text eller medvetet förvridit betydelsen.
Den misstro som Olaus i Svensk Krönika uppvisar mot de birgittinska revelationerna är helt i konsekvens med vad han tidigare skrivit. I de polemiska breven till den danske munken Paulus Helie, som författades på 1520-talet, ger han också uttryck för sin åsikt att Birgittas uppenbarelser inte är från Gud utan från djävulen. Katoliken Helie, däremot, uppvisar en starkt tilltro till den svenska profetissan och hänvisar i sina skrifter ofta till hennes uttalanden. Även Olaus föregångare i svensk historieskrivning, den katolske 1400-talsteologen Ericus Olai, visar i sin krönika sympatier för sin trossyster Birgitta. Den negativa bild av kung Magnus Eriksson som han tecknar i Chronica regni Gothorum bygger till stor del på hennes revelationer.
Olaus ger inte ofta uttryck för sin reformatoriska uppfattning i Svensk Krönika, men just i utsagorna om Birgitta blir det tydligt att det är en reformator som skriver historia. Hans åsikt att Guds moder aldrig skulle kunna mana till uppror mot överheten är typiskt luthersk. Och att påstå att en person som kanoniserats av påven inte alls var något Guds redskap, det skulle knappast en katolsk historieskrivare ha gjort.
|
|
|
|