I. INLEDNING

Reformatorn som historieskrivare

Olaus Petri har gått till historien som Sveriges reformator. Han framstår för eftervärlden som den kraftfullaste agitatorn för Luthers sak i Sverige under reformationens inledningsskede på 1520- och 1530-talen, då han predikade i Storkyrkan, gav ut en mängd reformatoriska skrifter och var en av de ansvariga för översättningen och utgivningen av bibeln på svenska. Men Olaus var inte bara predikant och teolog utan ägnade sig också åt mer profana sysslor: han forskade i runskrift, han skrev regler för domare och han gav ut en kommentar till stadslagen. Och inte minst viktigt: han skrev en krönika om Sveriges historia.

Olaus historiska krönika, Svensk Krönika, retade Gustav Vasa till den grad att den förbjöds. Den koleriske kungens tolkning av krönikan var kanske överdrivet paranoid (den frågan kommer att diskuteras längre fram i uppsatsen), men att Olaus text innehåller passager med udden riktad mot Gustav Vasa är en slutsats som även många andra har dragit, både i samtiden och senare.

Svensk Krönika är anmärkningsvärd också i andra avseenden. För det första var Olaus kritisk mot de götiska myterna, det vill säga den allmänt utbredda uppfattningen att Sverige var de ärorika goternas hemland. Olaus tvivlade på uppgifternas riktighet, och han hyste för övrigt ändå ingen beundran för goternas krigiska bedrifter. I den bedömningen skilde sig Olaus från både tidigare och samtida svenska krönikörer. För det andra genomsyras inte Svensk Krönika av något danskhat, såsom flertalet medeltida svenska krönikor; Olaus framstår som ovanligt neutral.

Somliga historiker - särskilt i slutet av 1800-talet - har angett att just källkritik och opartiskhet är det utmärkande och originella för Olaus historieskrivning. Så kan professorn i historia Ludvig Stavenow 1898 skriva: "Hans objektivitet och källkritik i förening utgöra hans storhet, och han kan därigenom i viss mening sägas hafva inledt den kritiska historieforskningen och historieskrifningen i Sverige." Kyrkohistorikern Knut B. Westman ger uttryck för en liknande syn i den inledning som han skrev till Olaus Petris Samlade Skrifter när de gavs ut i början av 1900-talet. Om Svensk Krönika sägs det där att detta arbete är "buret af en märklig opartiskhet och frånvaro af tendens".

Men bedömningen att Olaus är utan tendens i sina skildringar har senare ifrågasatts, i synnerhet av en ledande forskare på området, historikern Gunnar T. Westin. Han argumenterar i sin avhandling om Svensk Krönika för en snarast motsatt tolkning: krönikan är ett inlägg i den samtida politiska debatten, Olaus använder den som ett andligt vapen mot Gustav Vasa. Och lärdomshistorikern Sten Lindroth ansluter sig till den uppfattningen: han skriver 1975 i Svensk lärdomshistoria att Olaus krönika ofta är partisk och "ingalunda så objektiv, som man länge menat".

Förutom de delade meningarna angående Olaus partiskhet eller opartiskhet, så finns det en annan punkt där bedömningarna av hans historieskrivning inte är entydiga: i vilken mån är Olaus influerad av renässanshumanismen? Och innebär en sådan influens ett brott med den medeltida historiesynen? Den framträdande litteraturhistorikern Henrik Schück, som uppenbarligen hyste en stor beundran både för Olaus och för renässansen, påstår i sin biografi om reformatorn att denne "brutit med medeltidens världsåskådning i allmänhet". Och i sin svenska litteraturhistoria skriver Schück att Olaus historieverk vittnar om "renässancemannens fördomsfria, kritiska blick".

Andra historiker använder kanske inte gärna begreppet renässans, men de kallar ofta Olaus humanist, ja, till och med "den store humanisten". Inte minst är det Olaus historieskrivning som man ser som ett uttryck för hans humanistiska bildning. En som dock knappast är benägen att utropa Olaus till en lysande företrädare för humanismen är professorn i retorik Kurt Johannesson, som i sin studie av Johannes och Olaus Magnus lyfter fram dessa två bröder som de verkliga humanisterna. Olaus krönika kallar han "protestantisk furstespegel", och han menar att Olaus tolkar den svenska historien "från den lutherske Stockholmsborgarens horisont".

Även Ludvig Stavenow, som dock placerar Olaus bland humanisterna, finner att Olaus ibland saknar de stora vyerna och i stället hemfaller åt "ett synnerligen snusförnuftigt och kälkborgerligt räsonnemang". Och Gunnar T. Westin anser att Olaus - om än inspirerad av humanismen - i första hand ser historieskrivandet som ett led i förkunnelsen och därmed som något som ingår i hans uppgift som luthersk reformator.

Till detta kan dock tillfogas att Gustav Vasa ansåg att Olaus i sin historieskrivning snarare visade katolska sympatier än lutherska: "han haffver mere hafft en papistisk andhe och conscientz än en rätt evangelisk andhe".

Syfte och uppläggning

Olaus insats som historieskrivare har således bedömts något olika. Vissa betraktar honom närmast som en föredömlig historiker, det vill säga objektiv och kritisk (Stavenow). Andra anser att Svensk Krönika präglas av en klar tendens - men åsikterna går isär om skriften genomsyras av lutherska sympatier (Johannesson) eller av papistiska (Gustav Vasa). Det kan därför finnas anledning att göra en speciell studie av Svensk Krönika och på så vis bidra till en något större klarhet beträffande Olaus som historieskrivare.

Min egen utgångspunkt är följande: jag finner det inte troligt att en man som Olaus, som så energiskt ägnade sig åt reformatorisk verksamhet under 1520- och 1530-talen, skulle sätta sig ned och skriva en krönika uteslutande av historiskt intresse. Det är rimligare att anta att han använde krönikeskrivandet som ett medel i kampen för sina ideal, att han - med Gunnar T. Westins ord - såg historieskrivningen som ett andligt vapen.

Syftet med föreliggande uppsats är att utröna i vilken mån Svensk Krönika kan ses som en del av Olaus reformatoriska verksamhet. Syns det att det är en reformator som skriver historia? Är Olaus historieskrivning präglad av den samtida situationen i Sverige? Kan krönikan betraktas som ett inlägg i de aktuella politiska och religiösa konflikterna?

Olaus reformatoriska arbete kan sägas ha försiggått på olika plan. För det första fanns det en teologisk/filosofisk aspekt: reformatorerna vände sig mot vissa punkter i den katolska läran, och i predikningar och skrifter hävdade de sina avvikande uppfattningar. För det andra fanns det en kyrkopolitisk aspekt: det gällde att bekämpa den katolska kyrkans makt och att ersätta de påvetrogna biskoparna och prästerna med reformationsanhängare. I den kampen hade reformatorerna god hjälp av kungar och furstar, och därför är den kyrkopolitiska aspekten av reformationen helt sammankopplad med det övriga politiska skeendet - det som vi kan kalla världslig politik. I Sverige var det Gustav Vasa som genomförde reformationen; utan hans stöd hade reformatorerna inte lyckats.

För att besvara frågan om Olaus krönika kan ses som en reformatorisk skrift måste man alltså studera dels de teologiska och filosofiska idéer som där framförs, dels vad som - mer eller mindre klart - sägs om den katolska kyrkan och om de världsliga härskarna. De teologiska och filosofiska tankar som kommer till uttryck i Olaus historieskrivning behandlas främst i kapitel III (Gud i historien) och IV (Olaus och humanismen), och Olaus syn på katoliker och på det världsliga styret analyseras i kapitel V (Kung, kyrka och upprorsmän).

Men en immanent analys av Svensk Krönika är naturligtvis inte nog för att kunna bedöma huruvida den är ett inlägg i samtidens konflikter. För att avgöra innebörden i det som uttrycks i texten måste den sättas in i sitt sammanhang; man måste göra en kontextuell analys. Man kan då skilja mellan två typer av kontext: intellektuell kontext och social kontext. Den intellektuella kontexten utgörs av idéer, åskådningar, traditioner, såsom till exempel den kristna läran, Luthers tankegångar, de humanistiska idealen och det medeltida krönikeskrivandet. Även Olaus övriga skrifter är en del av den intellektuella kontext som Svensk krönika bör placeras i. Den sociala kontexten utgörs av den samtida samhällssituationen, av händelser, strukturer, relationer - i detta fall gäller det således huvudsakligen det svenska samhället under Gustav Vasa. Inte minst hör förhållandet mellan olika aktörer, till exempel mellan Olaus och kung Gustav, till den sociala kontexten.

Resonemang om den intellektuella kontexten dominerar i de två första analyskapitlen (III och IV), där Olaus krönika relateras till den kristna och den humanistiska historieskrivningen. Men även i det följande analyskapitlet (V), som fokuserar på Olaus beskrivning av katolska kyrkan och de världsliga styresmännen, blir den intellektuella kontexten ett hjälpmedel för att förstå vad Olaus vill uttrycka. Ett konkret exempel skall här få klargöra hur detta kan ske. När Olaus i Svensk Krönika ger sin syn på Engelbrektsfejden uttrycker han samtidigt - implicit - sin syn på huruvida det är rätt eller orätt att göra uppror mot överheten; han uttalar sig alltså om den samtida politiken. Men för att kunna dra riktiga slutsatser utifrån en analys av Olaus framställningssätt och ordval, bör man också studera hur Engelbrekt har beskrivits av andra än Olaus, till exempel i de medeltida krönikorna. Dessutom måste man beakta vad Olaus och övriga reformatorer i andra sammanhang har sagt om uppror. Först när formuleringarna i Svensk Krönika på så vis har placerats i en intellektuell kontext, blir det möjligt att göra en riktig bedömning av dem.

I det analyskapitel som handlar om den katolska kyrkan och den världsliga makten (V) kommer dock den sociala kontexten mer i förgrunden än i de två föregående kapitlen. Eller kanske är det riktigare att säga att den sociala kontexten är själva utgångspunkten för detta kapitel (liksom den intellektuella kontexten är utgångspunkten i de två kapitlen om kristen historieskrivning och humanismen). Jag utgår från situationen i reformationstidens Sverige - reformatorernas konflikter med katolska kyrkan och med Gustav Vasa - och lyfter fram vissa stycken ur Svensk Krönika som kan vara kommentarer till de samtida händelserna (om Olaus verkligen har avsett att hans text skulle tolkas på det viset kommer naturligtvis också att diskuteras).

För att kunna avgöra om Olaus historieskrivning bär spår av hans engagemang i reformationsverket måste man ringa in vad som kan klassificeras som reformatoriskt. Man kan för det första peka på det som är reformatoriskt i betydelsen religiöst - i motsats till det som är profant. Visserligen fanns det knappast någon historieskrivare i 1500-talets Europa som inte räknade med Gud (av de enstaka undantagen är Machiavelli det mest beryktade), men med renässanshumanismen skedde ändå en viss förskjutning av tyngdpunkten, vilket kommer att framgå i kapitel IV. Förhållandet mellan reformation och humanism är dock komplext; det finns både oförenligheter och beröringspunkter mellan dessa strömningar. Därför skall Olaus eventuella humanistiska läggning analyseras, och i synnerhet skall de aspekter av hans historieskrivande studeras där det kan tänkas att det föreligger en skillnad mellan den kristna uppfattningen och den humanistiska.

Det är emellertid inte främst motsatsparet kristet - profant som utmärker vad som är reformatoriskt eller inte, utan den viktiga skiljelinjen går naturligtvis mellan det som är reformatoriskt och det som är katolskt. Det som utmärker den reformatoriska ståndpunkten är då likheten med Luther och andra ledande reformatorer i deras avståndstagande från katolska uppfattningar.

I stället för termen reformatorisk skulle man kunna använda någon av termerna luthersk eller protestantisk, och ytterligare en variant är termen evangelisk. Skälet till att jag har valt termen reformatorisk i stället för luthersk är att Luther inte var den ende kontinentale reformator som inspirerade de svenska reformatorerna. I synnerhet hade hans medarbetare Philipp Melanchthon stort inflytande i Sverige, och dessutom påverkades Olaus av andra så kallade humanistreformatorer, till exempel ansbacherteologerna och Martin Bucer. Men Olaus kan ändå kalla luthersk reformator - med detta uttryck betonar man att han sympatiserade med Luther och att han inte var anhängare av kalvinismen eller anabaptismen, som var två andra samtida reformrörelser som bröt med påvestolen.

Skälet till att jag inte vill använda termen protestantisk är att reformatorerna inte själva kallade sig så, och att bruka den därför närmast vore jämförbart med att kalla katolikerna för papister. Och skälet till att jag inte använder termen evangelisk, en beteckning som reformatorerna gärna själva begagnade, är att den innehåller en antydan om att motståndssidan, det vill säga katolikerna, inte skulle ta evangeliet på lika stort allvar som reformatorerna - vilket naturligtvis är mer propaganda än verklighetsbeskrivning.

För att läsaren lättare skall kunna följa med i resonemangen om idéer och skeenden under reformationstiden kommer de tre analyskapitlen (III-V) att föregås av ett bakgrundskapitel (II), där Olaus liv och verksamhet presenteras och de viktigaste händelserna under den svenska reformationen rekapituleras. Och för att underlätta förståelsen av innehållet i Svensk Krönika finns i slutet av uppsatsen ett appendix med en kortfattad översikt över den svenska medeltidshistorien.

Till sist några ord om vad uppsatsen inte har som syfte. Eftersom den är skriven inom ämnet idéhistoria är det Olaus idéer som står i fokus, det vill säga hans uppfattning om de historiska händelser som han beskriver i sin krönika och hans synpunkter på den samtida situationen i reformationstidens Sverige. Däremot är det inte idéhistorikerns uppgift att göra en källkritisk analys av Svensk Krönika; det är historikerns sak. Jag kommer således inte att diskutera huruvida Olaus beskrivning av den svenska historien är riktig eller inte.

Inte heller kommer jag att göra en egenhändig analys av vilket källmaterial som Olaus har använt sig av eller hur han har handskats med detta. På den punkten har historikern Gunnar T. Westin gjort en ingående studie, och jag kommer i stort sett att förlita mig på hans forskningsresultat. Som idéhistoriker anser jag mig inte heller vara kallad att göra en litterär analys av Svensk Krönika. Jag kommer därför inte att föra några kvalificerade resonemang om kompositionen, språket och stilen.

I och med dessa begränsningar kommer jag inte att fullständigt kunna besvara frågan om Olaus kan räknas till humanisternas skara. För att kunna avgöra det måste man nämligen beakta inte enbart hans idéer utan även hans arbetsmetod vid historieskrivningen - bland annat hans källkritik - och hans litterära framställningssätt.

Inte heller kommer Olaus uppfattning om medeltidens politiska händelser att få en fullständig behandling. En sådan analys ingår inte i uppsatsens syfte, som ju är att.studera i vilken mån Svensk Krönika kan ses som en reformatorisk skrift. Olaus politiska idéer kommer därför endast att behandlas i den mån som de kan kopplas till det specifikt lutherska politiska tänkandet. Det som främst är av intresse är hans syn på förhållandet mellan andlig och världslig makt och hans åsikt om uppror - på dessa punkter föreligger det nämligen en tydlig skillnad mellan katolsk och luthersk lära. Det innebär att jag i stort sett kommer att förbigå Olaus uppfattning om den nordiska unionen; jag kan nämligen inte se att han i sin beskrivning av detta problemfyllda förbund uttrycker några synpunkter som har med hans verksamhet som reformator att göra.

Källor, litteratur och tidigare forskning

Svensk Krönika finns inte bevarad i originalhandskrift utan endast i avskrifter; cirka 130 stycken är kända. Den finns tryckt i Olavus Petri Samlade Skrifter, som utgavs i början av detta sekel, och det är den utgåvan av krönikan som jag kommer att använda, eftersom det är den senaste.

Den intellektuella kontexten kan man studera i en rad källskrifter. För det första skall tankegångarna i Svensk krönika jämföras med det som Olaus uttrycker i sina övriga skrifter. Förutom de texter som återfinns i Samlade Skrifter har några ytterligare små skrifter av Olaus utgivits senare. Tillsammans utgör detta drygt två tusen sidor tryckt text. Vissa av Olaus skrifter är dock av mindre intresse, eftersom de är översättningar av tysk litteratur. Andra har föga relevans för uppsatsens frågeställning, såsom till exempel instruktioner om hur mässan skall firas. Av de återstående texterna har jag koncentrerat mig på dem som jag har bedömt kunna tillföra något vid min analys, och det urvalet grundas till en viss del på vilka av Olaus skrifter som andra forskare har referat till i sina analyser men också på ett eget studium.

Vid min analys av Olaus historiesyn har jag tagit hjälp av ett antal tidigare avhandlingar och uppsatser. Det finns dock förvånansvärt få avhandlingar om Olaus, och enbart en om hans historieskrivning. Det är Gunnar T. Westins doktorsavhandling från 1946, Historieskrivaren Olaus Petri: Svenska Krönikans källor och krönikeförfattarens metod. Såsom undertiteln anger undersöker Westin vilka källor och vilken metod som Olaus har använt vid utarbetandet av sin krönika. I detta gedigna och mycket imponerande arbete hade Westin dock inte möjlighet att närmare gå in på Olaus allmänna världs- och historiesyn, vilket han också påpekar i förordet. Westin anger att en av orsakerna till att han har avstått från en sådan analys är avsaknaden av en modern vetenskaplig undersökning av Olaus teologi - någon sådan förelåg nämligen inte vid tiden för Westins avhandlingsarbete.

Sedan dess har det skrivits två teologiska avhandlingar om Olaus. Den första, som utkom 1964, är Sven Ingebrands Olavus Petris reformatoriska åskådning. Ingebrand gör en bred analys av Olaus teologi och jämför denna med de tyska reformatorernas. Den andra teologiska avhandlingen, som utkom 1989, är Christer Gardemeisters Den suveräne Guden. Det är en studie i Olaus gudsbild, och Gardemeister vill där visa hur central tanken på Guds suveränitet är för Olaus. I ett kapitel studeras utifrån detta perspektiv Olaus historiesyn.

Gardemeister är därvid den ende av de tre ovannämnda avhandlingsförfattarna som kombinerar en teologisk analys med en studie av Svensk Krönika. Ingebrand utelämnar krönikan helt, eftersom han enbart studerar Olaus teologiska skrifter, och Westin gör ingen teologisk eller filosofisk analys av krönikan. Gardemeisters analys är dock tämligen ensidigt inriktad på Olaus tankar om den suveräne Gudens handlande, och enligt min uppfattning blir hans bild av Olaus historiesyn därför något missvisande. Hos Gardemeister finns inte heller något nämnvärt försök att placera in Olaus historieskrivning i en historiografisk kontext.

Förutom dessa avhandlingar föreligger det ett antal mindre studier av Olaus tänkande, varav en del behandlar Olaus historiesyn. Bland de viktigare av dessa är den uppsats som historikern Ludvig Stavenow skrev i slutet av 1800-talet, Olaus Petri som historieskrifvare, samt lärdomshistorikern Henrik Sandblads avhandling från 1942, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation, där bland annat Olaus föreställningar är föremål för analys. Nämnas kan också en mindre studie som professorn i missionshistoria Carl F. Hallencreutz publicerades 1983, "Reformatorn Olaus Petri som missionshistoriker", som handlar om hur Olaus i sin krönika redogör för Sveriges kristnande.

Själv har jag i en tidigare uppsats, Mäster Olof och överhetens svärd, studerat Olaus politiska idéer. I det arbetet fick inte Svensk Krönika någon ingående behandling, eftersom jag ansåg att jag då inte hade tillräckliga kunskaper för att självständigt analysera denna text. Jag nöjde mig därför med att huvudsakligen referera andra forskares analyser av krönikan. Det är dock angeläget att ta hänsyn till de idéer som framkommer i Olaus historieskrivning om man skall få en riktig bild av hans politiska tänkande.

Vid sidan av Olaus samlade skrifter så är det en rad andra skrifter som ingår i den intellektuella kontext som hans historieskrivning kan placeras in i. Där finns hela den kristna traditionen, från Bibeln och framåt, där finns de medeltida krönikorna, och där finns samtida skrifter - både historieverk och andra typer av texter. Det är inte heller enbart svenska skrifter som är relevanta; inte minst är tysk reformatorisk litteratur viktig att studera. För att bilda mig en uppfattning om denna textmassa har jag till stor del använt mig av sekundärlitteratur, såsom litteratur om historiografi, om de medeltida svenska krönikorna, om humanismen och om reformationen. Men jag har också själv studerat vissa källtexter, till exempel några av de svenska krönikorna och ett litet antal av Luthers och Melanchthons texter.

Beträffande den sociala kontexten, som främst utgörs av skeendet i Sverige under Gustav Vasa, har jag även där huvudsakligen utnyttjat sekundärlitteratur. Några källtexter har jag emellertid direkt studerat: ett antal brev av Gustav Vasa, där han uttalar sitt missnöje med Svensk Krönika, samt handlingarna från rättegången mot Olaus Petri och Laurentius Andreae 1539-40, där bland annat Olaus krönikeskrivande anförs som en av anklagelsepunkterna.

De förklaringar av vissa ord i medeltidssvenskan som anges i fotnoterna är hämtade från Söderwalls Ordbok öfver svenska medeltids-språket samt från Gunnar T. Westins ordlista i Olaus Petri: Skrifter i urval.

HEM	INNEHÅLL	NÄSTA