V. OLYDNAD OCH UPPROR

Svärdet tillhör överheten

Dessa ord ur Romarbrevets trettonde kapitel är centrala i Olaus Petris politiska tänkande. Tidigare i uppsatsen konstaterades det att han hänvisar till dem när han vill understryka att överheten är tillsatt av Gud. Men det som egentligen är det viktiga är att han ofta refererar till dem när han resonerar om undersåtarnas plikter. Ty aposteln Paulus ord tycks säga att det aldrig är rätt att göra motstånd mot överheten, inte ens om den är tyrannisk.

Och det är på det sättet som Olaus tolkar texten. I Kröningspredikan framgår det tydligt. Efter det att Olaus i sin predikan har gått igenom de krav som ställs på kungen, utlägger han hur undersåtarna å sin sida skall förhålla sig till sin regent. Med utgångspunkt i Romarbrevet och i Första Petrusbrevet förklarar han att eftersom all överhet är av Gud måste man underordna sig: man måste "wara herrar och förstar vnderdånig och halla thet the påbiwdha". Om man motsätter sig överheten, så motsätter man sig Gud, och då går det en illa, menar Olaus: "hoo sich vpsätter emoot welligheten, han vpsätter sich emoot gudz skickelse, men the som sich vpsättia the skole få fördömelse".

Men detta betyder inte att Olaus förespråkar blind lydnad. Det finns nämligen en annan bibeltext som understryker människans eget ansvar och hennes rättighet att vägra lyda. Det är i Apostlagärningarna, där det berättas om hur de judiska översteprästerna förbjuder apostlarna att predika om Jesus. Petrus och apostlarna svarar då: "Man måste lyda Gud mer än människor". Olaus hänvisar också till den texten i Kröningspredikan. Han säger att lydnadsplikten skall förstås på så vis att den inte gäller om överheten befaller något som går emot Guds bud: "thå skulle wij jntit achta theres bodh, vtan wara gudhi mera lydhige än menniskior, som Petrus och sagt haffuer".

Samma uppmaningar upprepar Olaus två år senare i sin postilla. Man måste underordna sig all överhet eftersom den är skickad av Gud, och den som motsätter sig överheten blir fördömd, skriver han. Men man får aldrig göra något som går emot Guds bud, även om överheten befaller så: "om the wilia trugha och twinga oss til at göra noghot som är emoot gudz bodh, thå skole wij heller läta lijff och godz til, än at wij skulle göra emoot gudz bodh".

Det är således skillnad mellan att vägra lyda och att motsätta sig. Vägra lyda får man göra, ja, det till och med måste man göra under vissa omständigheter, anser Olaus. Men motsätta sig får man aldrig göra. Vad är då skillnaden? Enligt Olaus är den uppenbarligen denna: till skillnad mot ohörsamhet är "att motsätta sig" samma sak som att göra aktivt motstånd. Det är det som han menar är förbjudet. Enligt hans uppfattning får en kristen aldrig göra uppror. Han skriver i postillan att även om överheten börjar missbruka sitt ämbete, "vnderdånane til skadha och forderff", så får undersåtarna inte göra uppror. De får inte "häffua sich vp emoot offuerheetenne", de måste i stället härda ut och be till Gud: de skall "lijdha och omgella och bidhia".

Som framgick i kapitel III så betraktar Olaus även en tyrann som Guds skickelse. Han menar att Gud ger folket en tyrann för deras synders skull men att Gud också kan ta bort tyrannen. Det är därför som folket skall bedja till Gud "som seer woro nödh och twång". Ytterst är det säkerligen en tro på Guds allmakt - och på det berättigade i att bli straffad - som ligger till grund för Olaus uppfattning att man inte skall ta till vapen mot tyranner. Det är Gud som skall ta bort tyrannen, när tiden är inne, menar Olaus.

Olaus är konsekvent i sitt ställningstagande. Också i En svensk krönika, som blev färdig på 1540-talet, framför han uppfattningen att det alltid är fel att resa sig mot överheten. Han är helt tydlig: "vndersåterne är förbudhit at göra vpror". Han skriver att det är överheten som skall föra svärdet: "Offuerheetenne är swerdhet befalat". Undersåtarna får inte taga det utan befallning: "vndersåterne är forbudhit gripa til swerdh". Onda furstar är en plåga som Guds straffar folket med, skriver Olaus, och därför är bön och syndabekännelse det bästa vapnet: "Ther fore strijdha vndersåterne aldrig better emoot them, än med ene san bekennelse [ath the haffua sådana förtient,] och en innerliga bön in för gudh". Ty Gud kan ta bort tyrannen och ge folket en god kung i stället.

Såvitt jag kan bedöma är alltså Olaus klar och tydlig på denna punkt även i En svensk krönika. Det har dock framförts förslag att han inte skulle vara så entydig. Gunnar T. Westin menar i sin avhandling Historieskrivaren Olaus Petri att Olaus i sin berättelse om Engelbrekt kanske antyder att det kan finnas en rätt att göra uppror. Westin skriver:

Det stycke Westin syftar på berättar om hur Engelbrekt försökte få rikets råd att bryta med kung Erik. Olaus skriver att rådet då sade nej eftersom de menade att det inte var lovligt att sätta sig upp mot sin herre och kung. Men rådet ansåg tydligen inte att det fanns ett absolut förbud att gå emot kungen utan bara att det inte ännu fanns tillräckliga skäl att göra det. Olaus skriver:

Det är detta stycke som Westin tolkar som en antydan från Olaus sida att utvecklingen kan gå så långt att det till slut blir berättigat med ett uppror. Men kan man verkligen tillskriva Olaus den åsikten? Är det inte enbart ett referat av riksrådets resonemang? Ståndpunkten är knappast förenlig med Olaus klara och rikligt förekommande fördömanden av sådant motstånd. Eller skulle det inte betraktas som motstånd mot överheten om rikets råd satte sig emot kungen? Skulle kanske rådet vara på samma nivå som kungen? Det finns ingenting som tyder på att Olaus tänker sig saken på så vis, och det är inte heller något som Westin hävdar att han gör. Det är därför inte ett övertygande påstående att Olaus i detta fall glider i sina åsikter. Jag menar att Gardemeister gör en riktigare bedömning när han skriver att Olaus alltid betraktar uppror mot överheten som ett brott mot Guds bud och att de upproriska personerna därför, i Olaus ögon, inte handlar rätt under några förhållanden.

En annan sak som är av intresse i Olaus framställning av Engelbrekt är hur han presenterar denne upprorsman från 1400-talet. Engelbrekt hade i Sverige betraktats som en frihetshjälte. Som sådan hyllades han till exempel i biskop Thomas frihetsvisa och i den historiska krönika som skrevs av Ericus Olai på 1460-talet. Olaus Petri har använt sig av Ericus Olais krönika i sin historieskrivning, men han förhåller sig ofta annorlunda till händelserna, bland annat till Engelbrektsfejden. Hos Ericus Olai framställs Engelbrekt som ett gudasänt helgon, som mördas likt lammet som överfalls av vargen. Olaus Petri, däremot, presenterar Engelbrekt som en upprorsman, som dör en upprorsmans (välförtjänta) död. Så menar i alla fall Westin att saken beskrivs. Han skriver emellertid att Olaus inte intar någon absolut klar ståndpunkt. Curt Rohtlieb, däremot, skriver att Olaus sympatier tydligen är hos Engelbrekt, medan Karl Nordlund menar att Olaus är kluven i sin inställning. Nordlund skriver:

Jag nöjer mig tills vidare med att referera andras åsikter om Olaus syn på Engelbrektsfejden, eftersom jag inte anser mig vara kompetent att bedöma framställningen av denna historia innan jag har studerat En svensk krönika mer ingående. (För att kunna avgöra vad Olaus har för inställning till Engelbrekt bör man helst jämföra presentationen av denne kämpe med andra framställningar i krönikan).

Frågan om rätten till uppror mot överheten hade sin aktualitet även under Olaus levnad. Det förekom flera uppror mot Gustav Vasa, som dock lyckades slå ned dem alla. Samtidigt med det första av dessa uppror, dalaupproret 1524-25, pågick ett stort bondeuppror i Tyskland. De tyska bönderna, som var missnöjda med de rådande samhällsförhållandena, hade bland annat inspirerats av Luthers tal om "den kristna människans frihet". De lade in en politisk innebörd i orden - helt mot Luthers intention (vilket vi återkommer till). Luthers motståndare var snara att peka på de farliga konsekvenserna av hans lära. Så gjorde (troligen) den danske munken Paulus Helie i det brev som Olaus sedan besvarade i Svar på ett okristligt sändebrev 1527. (Som nämnts tidigare har detta brev från Paulus Helie gått förlorat, och uppgifterna om dess innehåll kommer från Olaus Petris svarsbrev).

Olaus hade all anledning att bemöta påståendet att den lutherska läran manade till uppror. Om Gustav Vasa skulle tro något sådant, så skulle det kunna sätta stopp för samarbetet mellan honom och reformatorerna. Och kungen kunde ha skäl att vara misstänksam. Det var inte bara de katolska dalkarlarna som vållade honom bekymmer. I Stockholm hade även svärmiska protestanter orsakat oroligheter genom apokalyptiska predikningar om världens snara undergång - sådana föreställningar kan ju verka upplösande på den sociala ordningen. Olaus Petri tog dock avstånd från denna radikala form av protestantism.

Men hur var då Olaus inställning till de uppror som leddes av motståndare till den lutherska läran? Det förekom ju flera resningar som hade klart religiös prägel; det klagades över tömda kyrkor och torftiga mässor. Man kan förstås tänka sig att Olaus skulle ha ett intresse av att i dessa fall predika upprorsförbud för att hålla den upprörda allmogen i schack. Jag finner dock ingen anledning att tillskriva Olaus sådana motiv. Det är minst lika troligt att han hade en genuin tro på att det alltid är fel att ta till svärdet mot överheten.

Lag och olag

Motstånd är alltså förbjudet, enligt Olaus. Men att inte lyda anser han vara tillåtet i vissa fall, och som framgick ovan så anger han att det är när överheten befaller något som går emot Guds bud. Eftersom överhetens befallningar bland annat tar sig uttryck i lagar, så menar Olaus med andra ord att det kan tänkas att de världsliga härskarna stiftar lagar som inte är i enlighet med Guds lag. Hans tydliga ståndpunkt är att sådana lagar inte skall följas.

Olaus utlägger sin syn på lagar och lagstiftning främst i några juridiska skrifter, varav den mest kända är Domareregler. I den skriften uttrycker han tydligt uppfattningen att inte all stiftad lag automatiskt skall räknas som verklig lag. Han skriver att en lag måste vara för "thet menigha besta skuld" och att "tå laghen bliffuer skadelighen så är thet icke mera lagh, vthan olagh". Angående kungens lagstiftningsmakt skriver han att det kungen "medh skälom" vill räknas för lag. Kungen kan således inte stifta lagar godtyckligt, enligt Olaus - en oskälig lag är en olag.

I Kommentar till Stadslagen, som är en förklaring och kommentar till Magnus Erikssons stadslag, utvecklar Olaus sin syn på överhetens lagstiftningsmakt. Han skriver att innan det fanns någon skriven lag så hade man ingen annan lag än det som regenten ville. Men överheten har stor möjlighet att missbruka sin makt, påpekar Olaus: "Öffuerhetenne giffs stoort tilfelle til at göra mykit öffuerwold vtöffuer them som hon rådher". Dessutom kanske regenten inte är lämpad för ämbetet: "stundom hender then komma til Regementet som oförsåndigh är, at han icke weet huru han skal skicka sigh och stå Regementit före". Det är därför man har nedtecknat en lag, menar Olaus, som sålunda understryker att både överheten och undersåtarna skall rätta sig efter lagen: "man haffuer gått til och giordt sigh een lagh, ther bådhe öffuerheten och vnderdånerna skola retta sigh effter". Regenten står under lagen, inte över den, enligt Olaus uppfattning.

Också i En liten ingång i lagboken resonerar Olaus kort om hur det var innan det fanns en skriven lag. Men i denna text säger han inte att det var regentens vilja som då var lag, utan det han vill lyfta fram är den naturliga lagen. Han anger att från världens begynnelse och under två tusen år fanns det ingen skriven lag, men eftersom orättvisan växte för mycket så var Gud tvungen att ge Mose lagen skriven på tavlor. Människorna blev sedan ännu värre, berättar Olaus, och därför måste varje kungarike, furstendöme och stor stad ha en egen skriven lag, "doch alla grundade vthi Gudz lagh och then naturliga lagen".

Olaus använder inte begreppen Guds lag och den naturliga lagen som synonymer. Den naturliga lagen beskrivs snarare som det som människan förstår av Guds lag utan att hon har fått det skrivet med bokstäver. Olaus anger att man i "the romerskas historier" finner att de som inte liksom judarna hade fått Guds lag skriven på budtavlor ändå hade den naturliga lagen att rätta sig efter:

Olaus menar således att det som den naturliga lagen säger är att man skall handla mot sin nästa såsom man själv vill bli behandlad. Med andra ord så är den naturliga lagen samma sak som den så kallade gyllene regeln, det vill säga Jesu uppmaning: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem".

Medeltida teorier: naturrätt och tyrannmord

Att resonera om naturrätt var mycket vanligt under medeltiden. Alla trodde att det fanns en naturlig lag, det vill säga en lag som var universell och oföränderlig och som därför gällde alltid och överallt, oavsett vad den positiva lagen (den stiftade lagen) stadgade. Denna naturliga lag betraktades som flödande från Gud, källan till all lag och rätt, och man ansåg att all lagstiftning måste vara i enlighet med den naturliga lagen för att äga giltighet.

Hur man sedan exakt angav förhållandet mellan den naturliga lagen och Guds lag varierade lite. I Dectretum, den sammanställning av den kanoniska rätten som gjordes av munken Gratian på 1100-talet, verkar den naturliga lagen snarast likställas med innehållet i den heliga Skrift: "Den naturliga lagen är det som Gamla och Nya testamentet innehåller". I Dectretum finns faktiskt precis den beskrivning som Olaus senare upprepar: den naturliga lagen (och Gamla och Nya testamentet) befaller varje människa att handla mot sin nästa såsom hon själv vill bli behandlad. Därefter citeras Jesu ord om detta i Matteusevangeliet.

Till skillnad mot många av de kanoniska juristerna ville på 1200-talet Thomas av Aquino - som den skolastiker han var - göra en noggrann uppdelning mellan naturlig lag och Guds lag. Enligt Thomas är den naturliga lagen människans delaktighet i Guds förnuft, en delaktighet som gör henne kapabel att med sitt förstånd urskilja vad som är rätt och fel - utan hjälp av uppenbarelse eller Bibelns ord. Men den naturliga lagen är inte nog för att leda människan till hennes yttersta mål, det vill säga himlen, och därför har Gud också givit henne den gudomliga lagen, som finns uppenbarad i Bibeln, menade Thomas.

Det betyder emellertid inte att Thomas påstod att det som står i bibeln inte kan räknas som naturlig lag. Enligt honom ger Bibelns ord inte bara information om sådant som människan annars vore oförmögen att veta; de bekräftar också sådant som människan kan förstå med sitt blotta förnuft, utan någon gudomlig uppenbarelse. De tio budorden i Gamla testamentet är det främsta uttrycket för detta: de finns skrivna i Bibeln, men människan kan också med sitt förstånd inse deras giltighet.

Olaus sällar sig alltså till en lång tradition när han resonerar om den naturliga lagen. Därför är det en smula besynnerligt att påstå att Olaus rättsfilosofi är inspirerad av Melanchthon, såsom Jan Eric Almquist gör i Lychnos 1937. Almquist tycks tro att det var Philipp Melanchthon, Luthers närmaste medarbetare, som utarbetade naturrättsfilosofin. Och därför tror han att när Olaus skriver om den naturliga lagen, så beror det på att den svenske reformatorn har "ingående studerat Melanchthons skrifter". Olaus kan väl lika gärna ha hämtat sina teorier från Thomas av Aquino - eller varför inte från Gratians definition i den kanoniska lagen? Olaus har med största sannolikhet studerat dessa.

Sven Kjöllerström presenterar saken på ett liknande sätt i Guds och Sveriges lag under reformationstiden. Det framstår som om Melanchthon var den förste som resonerade om sambandet mellan naturrätt och de tio budorden, och Kjöllerströms slutsats blir att Olaus Petri och de andra svenska reformatorerna hämtade sin rättsfilosofi från Melanchthon och möjligtvis även från andra protestanter (Zwingli, Bucer, Osiander). Enligt min uppfattning bör man placera in Olaus tänkande i en tradition som har mycket djupare rötter än så.

Åter till medeltida teori. Naturrättstänkandet innebar att man betraktade lagar som stred mot den naturliga lagen som ogiltiga. En befallning skulle bara åtlydas om den var riktig; att man skulle lyda Gud mer än människor var självklart. Därmed kunde en undersåte enligt medeltida tänkande aldrig stå i ett absolut lydnadsförhållande till överheten. Men frågan var om man enbart hade rätt till passivt motstånd genom ohörsamhet eller om man även hade rätt till aktivt motstånd. På den punkten var inte alla medeltida tänkare lika övertygade som Olaus om att väpnat motstånd var fel. Det tycks snarare ha varit tvärtom: i medeltida teorier betraktades ofta motstånd som riktigt.

Det betyder inte att man inte tog Romarbrevets trettonde kapitel på lika stort allvar som Olaus. Men bibeln kan som bekant tolkas på många olika sätt. Ingen kristen tvivlade på att överheten på något vis var förordnad av Gud - men det innebar inte att man trodde att varje överhetsperson var ovillkorligen insatt i sitt ämbete. Kungen ansågs i medeltida politisk teori stå under lagen, och om han inte rättade sig efter vad lagen föreskrev så uppfyllde han inte sina plikter. Då hade undersåtarna, enligt det medeltida tänkandet, en moralisk och juridisk rätt att göra motstånd. Detta betraktades inte som ett brott mot den kristnes plikt att underordna sig överheten. Att göra motstånd mot en tyrann ansågs faktiskt av flera tänkare inte bara vara undersåtarnas rättighet utan till och med deras plikt. Så formulerade till exempel Thomas av Aquino saken.

Denna motståndsrätt/plikt kunde i medeltida doktriner sträcka sig så långt att man betraktade till och med tyrannmord som berättigat. Det mest kända exemplet är Johannes av Salisburys Policraticus från 1100-talet, där författaren uttryckligen förespråkar tyrannmord. Thomas av Aquino delade dock inte hans åsikter på den punkten.

Tanken att en ond härskare var Guds straff fanns också under medeltiden; den kunde stödjas på Gamla testamentets berättelser om hur Gud straffar sitt avfälliga folk och den återfinns hos Augustinus. Men man kunde i det medeltida tänkandet tydligen kombinera en sådan uppfattning med teorier om undersåtarnas rätt och plikt till motstånd. Man såg sig alltså inte nödgad att dra samma slutsats som Olaus: att eftersom tyrannen är Guds sätt att straffa folket för deras synder, så skulle man enbart be, lida och göra bot, tills Gud skulle ta bort straffet. Antagligen tänkte man sig snarare att Gud behövde människors aktiva bistånd i avlägsnandet av plågoriset. Även sådana tankar kan stödjas på många bibeltexter - Gamla testamentet är ju fullt av berättelser om hur Guds utvalda folk krigar mot sina fiender.

Vilka idéer som fanns i medeltidens Sverige beträffande frågan om lydnad och uppror kan man få en viss aning om genom att studera de olika lagarna. I Konungabalken i Magnus Erikssons landslag, som låg färdig vid mitten av 1300-talet, beskrivs bland annat hur allmogen skall förhålla sig till kungen, och där står: "vi skola visa honom rätt lydnad och fullgöra hans bud i allt det som är försvarligt både för Gud och människor". Här uttrycks just den tanke som var så typisk för medeltida teori och som även Olaus Petri formulerar: undersåtarnas lydnad är inte ovillkorlig, den gäller endast det som inte är emot Guds bud.

Naturligtvis står det ingenting i lagen om upprorsrätt, men det tycks som om det i Sverige under medeltiden rådde den uppfattningen att man hade rätt att göra uppror mot överheten. Det förekom ju sådana resningar, till exempel den nyss nämnda Engelbrektsfejden. Och denna upprorstradition fortsatte under Gustav Vasa (som själv hade kommit till makten efter en resning mot kung Kristian II), med Dackefejden som kulmination. Även kyrkans män kunde deltaga i uppror mot kungen. På 1400-talet kan det exemplifieras med ärkebiskop Jöns Bengtssons opposition mot Karl Knutsson, och under Gustav Vasas tid så leddes till exempel det första dalaupproret 1524-25 av två biskopar.

Uppfattningen att folket har rätt att förkasta en ond regent uttrycks även i Konungastyrelsen, furstespegeln från 1330-talet. Där står att om kungen försmår "Gud och Guds budord och gudomlig rätt" så blir han själv försmådd av sina undersåtar och all hans makt och ära går om intet. Både Karl Nordlund och Curt Rohtlieb anger också att det var en gammal svensk rättstradition att undersåtarna hade rätt att avsätta en lagbrytande härskare. Det betyder att Olaus åsikt - att uppror alltid är otillåtet - inte följer tidigare svensk tradition och inte heller medeltida tradition överhuvudtaget.

En som däremot är fast rotad i den medeltida traditionen, det är den katolske munken Paulus Helie. I sina skrifter försvarar han oförblommerat den danska adelns uppror mot kung Kristian II. Det var en uppenbar nödsituation, menar Helie: "Thet weed Gudt ath hwes wij haffue gjort modt konning Christiern, haffue wij icke giord aff kæde, eller nogen løssactighedt, men aff obenbare nød". Ståndpunkten att uppror är berättigat kan dock Helie kombinera med uppfattningen att det är Gud som ger folket dess härskare. Helie skriver att Gud tillsätter onda härskare på grund av folkets synder; härskaren är då "rijss oc straff". Men trots att Helie anser att människor mycket väl kan behöva detta ris och straff, så hindrar det honom alltså inte från att förespråka motstånd mot tyrannen - och därmed förenar han sig i sina åsikter med en stor del av sina samtida.

Som framgick i kapitel III så är dock även Olaus benägen att tycka att upproret mot Kristian II var bra. Trots att Olaus alltid fördömer uppror, så verkar han i detta fall vara nöjd med resultatet av det hela - vilket kanske är en smula motsägelsefullt.

Luther: bondeuppror och kamp mot kejsaren

Olaus uppfattning skiljer sig således från den traditionella medeltida synen - men den uppvisar stora likheter med Luthers idéer. Den tyske reformatorn var, åtminstone i början, mycket bestämd på denna punkt; uppror ansåg han vara helt förbjudet. Men lika lite som Olaus förespråkade han blind lydnad. Han anslöt sig helt naturligt till den 1500-åriga kristna tradition som sade att man aldrig fick göra något som var emot Guds bud; man måste lyda Gud mer än människor, såsom det står i Apostlagärningarna. Med andra ord kunde Luther, precis som Olaus, godkänna olydnad men inte aktivt motstånd mot överheten.

När de tyska bönderna gjorde uppror 1524 fick de därför inte alls Luther med sig, vilket de kanske hade trott att de skulle få, eftersom de hade inspirerats av hans lära. Luther manade först bönderna och deras herrar till försoning, men det fick inget resultat. Han fördömde då böndernas resning, med mycket kraftiga ord, i skriften Mot de mördande och rövande bondehoparna. Upproret slogs ned med stor brutalitet 1525. Bönderna kände sig svikna och Luther förlorade en hel del popularitet. Men han hade varit konsekvent; han hade aldrig manat till uppror. Tvärtom, han hade understrukit att man inte fick göra motstånd ens mot en ond härskare. Han hänvisade till Romarbrevets trettonde kapitel: all överhet är förordnad av Gud och den som motsätter sig överheten gör motstånd mot Guds ordning.

Böndernas radikala och revolutionära tolkning av kristendomen upplevdes naturligtvis som hotfull av de tyska furstarna. Vissa av dem såg i Luther en person som kunde leda den religiösa rörelsen längs en mer stillsam väg, och detta bidrog till att de slöt upp kring honom. Men Luther hade en motståndare i den katolske kejsaren Karl V. Ett tag såg det faktiskt ut som om hela reformationen skulle misslyckas, eftersom kejsaren lyckades driva igenom beslut om att återställa den gamla ordningen. De tyska protestantiska furstarna slöt sig därför 1530 samman i ett försvarsförbund, det schmalkaldiska förbundet.

I samband med det uppstod frågan om en furste kan ha rätt att sätta sig upp mot kejsaren. På den frågan hade Luther tidigare svarat nej, men 1530 bytte han ståndpunkt. Det kunde han göra tack vare att jurister pekade på vissa bestämmelser i den tyska lagen som stadgade att ett sådant motstånd var tillåtet. Det var inte fråga om att Luther därmed rättfärdigade något folkligt uppror; det gällde enbart dessa furstars rätt. De var ju även de härskare och var därför, enligt Luthers uppfattning, överhetspersoner insatta av Gud. De var dock kejsarens undersåtar, så en viss inkonsekvens i Luthers lära måste man nog säga att det fanns. Professor Sabine skriver:

Den tyska situationen var olik den svenska, eftersom det i Sverige inte fanns motsvarande förhållande mellan en kejsare och olika furstar. Dessutom hade Olaus Petri i Sverige inte att kämpa mot en högste härskare som var katolik; han hade i stället en kung som var religiöst ointresserad men som var behjälplig i krossandet av den katolska kyrkan. Luthers resonemang beträffande rätten till motstånd mot kejsaren var därmed inte något som Olaus hade anledning att ta efter, vilket han inte heller gjorde. När Olaus själv kom i konflikt med Gustav Vasa, hade han för den skull knappast skäl att önska att kungen störtades - för vad skulle alternativet ha blivit? Han hade ju inte, som Luther, ett antal furstar vid sin sida. (Därmed inte sagt att Olaus skulle ha försvarat motstånd om hans situation hade varit annorlunda.)

Beträffande den naturrättsliga argumentationen kan man säga att Luther knappast gjorde sig känd för sådant tänkande. Men helt renons på det var han inte, bland annat på grund av att det finns stöd för det i bibeln. Aposteln Paulus skriver i Romarbrevet om hedningarna som inte har den mosaiska lagen men som ändå fullgör lagens krav: "Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig." Paulus menar här att människan har en förmåga att inse vad som är rätt och fel utan att hon får det skrivet med bokstäver - och det är precis vad det naturrättsliga tänkandet säger. Luthers hängivenhet för Bibeln gjorde naturligtvis att han tog till sig detta tänkesätt. Jämfört med den katolska traditionen intog emellertid naturrättsfilosofin en mycket underordnad plats i Luthers politiska teori.

Men detta gäller även för Olaus Petri. Naturrättstänkandet är inte speciellt framträdande hos honom; det är bara i ett fåtal skrifter som han nämner ordet naturlig lag, och han ägnar faktiskt inget större utrymme åt att utreda vad begreppet innebär. Olaus var, liksom Luther, mer predikant än filosof.

HEM	INNEHÅLL	NÄSTA