VI. SAMMANFATTNING

Olaus Petris politiska idéer kan i korthet beskrivas på följande vis. Han betraktar all överhet som förordnad av Gud; de styrande är Guds tjänstemän, tillsatta för att avvärja det onda. Han anser att undersåtarna måste lyda överheten i allt, såvida den inte befaller något som går emot Guds bud - i så fall gäller Apostlagärningarnas ord om att man måste lyda Gud mer än människor. Enligt Olaus medför dock inte rätten (och plikten) till olydnad någon rätt till att göra aktivt motstånd mot härskarna. Folket får aldrig gripa svärdet och göra uppror, inte ens mot en tyrann, menar Olaus, ty det vore att göra uppror mot Gud som har insatt överheten. Denna uppfattning grundar han främst på utsagorna i Romarbrevets trettonde kapitel.

Olaus skiljer mellan det andliga och det världsliga regementet. I det andliga regementet är Gud den ende härskaren. Prästerna är blott tjänare och deras främsta uppgift är att predika. De får, enligt Olaus, absolut inte lägga sig i det världsliga regementet; där är det i stället de av Gud tillsatta världsliga härskarna som skall styra. Olaus understryker kraftigt att även kyrkans män måste underordna sig statsmakten och att de inte själva skall försöka vara världsliga härskare - de får inte bära något annat svärd än Guds ord.

All lagstiftning och tvångsmakt hör till det världsliga regementet, menar Olaus, som därför avvisar kyrklig jurisdiktion. Med andra ord förkastar han hela den kanoniska rätten (katolska kyrkans lag). Han tilldelar i stället desto större makt åt de världsliga härskarna. De har, enligt Olaus, till och med skyldighet att vaka över att prästerna predikar Guds ord på det rätta sättet. Det sistnämnda var åtminstone vad han uttryckte i sin predikan vid Gustav Vasas kröning 1528.

Det finns en viss svårighet när man vill kartlägga Olaus politiska idéer, i synnerhet när man försöker se om det har skett en förändring över tiden. Hans skrifter från slutet av 1530-talet och framåt är nämligen av en annan karaktär än de som utgavs på 1520-talet. Det kan bland annat ha orsakats av den förändrade situationen. Efterhand som Olaus förhållande till Gustav Vasa försämrades, minskade reformatorns möjlighet att framföra sina åsikter öppet i skrift.

I de polemiska skrifterna mot Paulus Helie 1527-1528 och i Kröningspredikan 1528 är Olaus tämligen tydlig. Hans främsta fiende är den katolska kyrkans representanter, och han har ingen kritik att framföra mot Gustav Vasa. Det finns dock även i dessa skrifter en mycket stark betoning av kungens plikter: han är Guds tjänsteman, han måste se till folkets bästa och inte till sin egen vinning, annars har han urartat till tyranni.

I En predikan emot de gruvliga ederna, som utkom 1539, finns det däremot konkret kritik riktad mot kungen: han missbrukar Herrens namn. Men det betyder inte att det har skett någon förändring i Olaus principiella inställning till kungamakten. Att kungen kan missköta sig stod klart för Olaus från början; han hade nog aldrig någon idealiserad syn på den världsliga överheten.

Genom att skriva en historisk krönika, En svensk krönika, kunde Olaus uttrycka sina uppfattningar om det politiska livet genom att beskriva och kommentera historiska händelser. (Gustav Vasa ansåg att det var just vad Olaus gjorde och förbjöd därför tryckning av krönikan.) Det är dock inte helt lätt att utläsa exakt vilka politiska idéer som framförs i krönikan - för att lyckas med det krävs ett noggrant studium.

Beträffande förhållandet mellan Olaus idéer och de medeltida idéerna kan man säga att Olaus i vissa avseenden fortsatte den medeltida traditionen men i vissa avseenden bröt med den. Att betrakta överheten som på något sätt insatt av Gud var det normala synsättet under medeltiden. Likaså var det den rådande uppfattningen att en kristen måste lyda de världsliga härskarna så länge de inte befallde något som var emot Guds bud. Lydnadsplikten var alltså i det medeltida tänkandet villkorlig, precis som hos Olaus.

Man kan dock med fog säga att undersåtarnas lydnadsplikt var ännu mer villkorlig i medeltida teori, eftersom det naturrättsliga tänkandet spelade en stor roll där. Om härskaren inte uppfyllde de plikter som man ansåg att han hade, då var han att betrakta som en tyrann. Enligt många medeltida teorier upphävdes då undersåtarnas förpliktelser gentemot härskaren och folket hade rätt att störta honom. Att man ansåg att överheten var förordnad av Gud - såsom det anges i Romarbrevet - behövde inte innebära att man uppfattade varje enskild härskare som Guds tjänsteman. Man kunde tolka Romarbrevets text mer principiellt: Gud vill ha överhet, det skall finnas härskare och undersåtar, men en härskare kan ha gripit makten utan att för den skull vara Guds utvalde. Dessutom kunde man förena tanken att härskaren var insatt av Gud med uppfattningen att man hade rätt - till och med plikt - att störta en tyrann. Olaus kompletta fördömande av uppror var således inte en typiskt medeltida åsikt. Den föreställningen var snarare utmärkande för Luthers tänkande.

En annan ståndpunkt som förenade Olaus och Luther var deras uppfattning om förhållandet mellan det andliga styret och det världsliga. Också på den punkten skilde de sig från det synsätt som hade dominerat under medeltiden. Olaus hämtade sina tankegångar om andligt och världsligt regemente direkt från Luther, som hade utarbetat denna lära i opposition mot den katolska kyrkans uppfattning om relationen mellan kyrka och stat. Den katolska kyrkan såg kyrka och världsligt styre som två olika hierarkier med var sitt huvud: påve och kejsare. De två storheterna skulle visserligen sköta var sin sfär av människans tillvaro, den andliga och den jordiska, men det drogs ingen absolut gräns såtillvida att kyrkan inte skulle ha något att säga till om beträffande jordiska angelägenheter; det ansågs tvärtom nödvändigt för kyrkans autonomi att den hade egen jurisdiktion och att det fanns ett påvedöme.

Luthers regementslära förflyttade det andliga styret helt till människans inre; den katolska kyrkans hierarki, dogmer och jurisdiktion avvisades. När detta dessutom kombinerades med att den världsliga makten tilldelades större befogenheter i det lutherska politiska tänkandet, blev resultatet en förändrad maktbalans mellan stat och kyrka. I de lutherska samfunden runt om i Europa blev kungar och furstar kyrkans överhuvuden. Detta skedde även i Sverige.

Gustav Vasa kunde sålunda i Olaus Petris politiska idéer få stöd för sina maktanspråk. Att kungen och reformatorn senare kom i konflikt med varandra ändrade inte detta. Olaus principiella inställning till förhållandet mellan kyrka och världslig makt och till relationen mellan överhet och undersåtar tycks inte ha förändrats, och det var denna principiella inställning som medgav den ökade kungamakten. I Olaus Petris politiska teori sätts alla jordiska svärd i statsmaktens händer.

HEM	INNEHÅLL	NÄSTA