IV. ANDLIGT OCH VÄRLDSLIGT

När Jesus fick frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren eller inte, svarade han: "Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud." Sedan dess har kristna tänkare begrundat och diskuterat hur Jesu ord konkret skall tillämpas. Det frågan gäller är förhållandet mellan det andliga och det världsliga, mellan Gud och kejsare.

Ämnet har två aspekter. Det handlar dels om förhållandet mellan kyrka och statsmakt. Men det handlar lika mycket om förhållandet mellan det inre och det yttre, mellan det andliga livet inom människan och den yttre, jordiska tillvaron. Som det kommer att framgå har även den senare distinktionen betydelse för det politiska tänkandet.

Kritik mot katolska kyrkan

Först några ord om situationen vid 1500-talets början. Kyrkan i Sverige var rik i förhållande till övriga grupper i samhället. Den ägde en femtedel av jorden, lika mycket som adeln. Denna egendom var undandragen skatt, eftersom kyrkan och adeln var frälse, det vill säga skattebefriade. (Bönderna och borgarna var ofrälse, alltså skattepliktiga.) Biskoparna hade egna län med slott, och de red med väpnade följen. Enligt kanonisk rätt (kyrklig rätt) kunde prästerna inte ställas inför vanliga domstolar utan enbart inför kyrkliga domstolar. I Sverige efterlevdes dock inte denna kyrkliga lag helt och hållet på grund av att landskapslagarna föreskrev annorlunda. Men i många andra länder gällde den kanoniska rättens stadganden.

Olaus Petri är i sina skrifter kritisk mot dessa ekonomiska och juridiska förhållanden, både beträffande situationen i Sverige och beträffande företeelser i den påvligt ledda världskyrkan. Det han menar vara felaktigt kan sammanfattas i två huvudpunkter: för det första att kyrkan inte lyder under samma lagar som det övriga samhället, och för det andra att kyrkans män har världslig makt. Det är huvudsakligen i de polemiska skrifterna som denna kritik kommer till uttryck, alltså i de två brev som riktas mot karmelitmunken Paulus Helie och i Svar på tolv spörsmål, där Olaus och den katolske teologen Peder Galle svarar på Gustav Vasas tolv frågor.

Den första polemiska skriften, Svar på ett okristligt sändebrev, utkom 1527 som ett bemötande av Paulus Helies angrepp på Luther. Efter ett kort försvar av den tyske reformatorn ägnar sig Olaus i stället åt att angripa påven och det katolska prästerskapet, som han kritiserar för att de är undandragna skatt. Olaus pekar på olika bibelställen som, enligt hans tolkning, säger att även kyrkans män skall betala skatt. Kristus själv betalade skatt, argumenterar Olaus: "Christus (hwes stadhallare påwen berömer sich wara) badh giffua keysaren thet keyseren tilhörer, såå giorde han och sielff, gaff skatt, Petrus gaff och keyseren skatt." Olaus tolkar sålunda Jesu ord om att ge kejsaren det som tillhör kejsaren som bland annat en uppmaning till alla, även kyrkan, att betala skatt. Och det stöder han på ett annat bibelställe där det står att Jesus och Petrus betalade tempelskatt.

Nästa sak som Olaus kritiserar det katolska prästerskapet för är att de enligt kanonisk rätt inte kan dömas i världsliga domstolar. Även i detta fall hänvisar Olaus till ett exempel ur Nya testamentet som tyder på att det borde vara annorlunda: aposteln Paulus bad att få ställas inför kejsarens domstol när han anklagades, och han höll försvarstal inför kung Agrippa. Olaus menar att de världsliga myndigheterna måste ha rätt att döma även kyrkans män; även de måste underordna sig, eftersom till och med Kristus gjorde det: "Christus sielff war thet werldzligha herskapet vnderdånigh". Likaså var apostlarna och deras efterföljare underdåniga de världsliga härskarna i många hundra år, skriver Olaus, till dess att "påwen fick tilfelle til ath sätia sich offuer keyseren och alla förster".

Här framträder den andra huvudpunkten i Olaus kritik. Inte nog med att katolska kyrkans präster inte underordnar sig den världsliga makten - i det att de inte betalar skatt eller låter sig dömas i vanliga domstolar - kyrkans högsta ledare vill, enligt Olaus, själv vara kung. Påven har, skriver Olaus "sich vphäffuet for en konung bärandes ena tredobbel krone offuer alla herrer och förster".

En månad före riksdagen i Västerås 1527 utgav Olaus skriften Svar på tolv spörsmål. Det var Gustav Vasa som hade låtit ställa frågorna och bett om svar från både katolska kyrkans representanter och från reformatorerna. Skriften är en sammanställning av svaren från Olaus och den katolske teologiprofessorn Peder Galle. Först presenteras Galles svar, därefter Olaus svar, och sedan tillfogar dessutom Olaus en vederläggning av Galles svar. På så vis får Olaus sista ordet - och störst antal ord, eftersom Olaus text upptar avsevärt mycket mer utrymme än Galles. Därför är det lite svårt att jämföra dem; det är i synnerhet svårt att få fram den katolska ståndpunkten ur Galles kortfattade svar.

De flesta av spörsmålen är rent teologiska, men två av dem ger de svarande anledning att diskutera vad som tillhör Gud och vad som tillhör kejsaren. I det andra spörsmålet frågas det om Kristus har befallt påvar, biskopar eller präster något herradöme över människorna annat än det att de skall förkunna Guds ord. Och i det femte spörsmålet frågas det "Om thet herradöme som nw vpkommet är medh påuan och hans hoop, är moot eller medh Christo".

I svaren på spörsmål nummer två blir debatten lite märklig, eftersom Galle och Olaus inte riktigt besvarar samma fråga. Galle svarar att prästerna har fått "andeligh mackt" att tillrättavisa dem som bryter mot Guds bud. Han hänvisar till ett stycke i Matteusevangeliet där Jesus säger åt lärjungarna att gå till rätta med dem som felar, och han pekar på bibelställen där Paulus använder den myndigheten och även uppmanar andra kyrkoledare att göra det. Det "herradöme" som Galle syftar på är alltså prästernas uppdrag att undervisa och förmana.

När Olaus svarar på samma fråga, så tar han upp andra aspekter. Han skriver att Galle inte har svarat på det som spörsmålet gäller, nämligen prästernas världsliga makt. Det Olaus är angelägen om att framhäva är att präster inte skall vara världsliga herrar: de skall "jngalunde haffua noghot werldzlighit herradöme". Att prästerna skall tillrättavisa dem som felar förnekar han inte; detta kallar han, liksom Galle, "then andeliga machtena". Men denna makt skall inte medföra "noghot werldzligit stååt och pråål", skriver Olaus. Det han syftar på är med all säkerhet biskoparnas län och borgar och stora krigarföljen. Om dessa fenomen skriver Galle ingenting. (Men det står faktiskt inte heller uttryckligen i frågan att det är detta som skall besvaras).

Olaus skriver också att den andliga makten inte medför någon rätt att "göra noghor nyy lagh, som thet j en long tijdh haffuer wordet brukat". Det han här avser är den kanoniska lagen, den katolska kyrkans egen lag, som var gällande vid sidan om de civila lagarna. Enligt Olaus har biskopar ingen rätt att stifta lagar. Han menar att det är att göra sig till herre i stället för att vara tjänare.

Det femte spörsmålet i Svar på tolv spörsmål gäller påvedömet. Peder Galle hävdar att Kristus inte har förbjudit apostlarna och deras efterföljare allt herradöme och därför är påvedömet inte emot hans bud. Olaus hävdar det motsatta: Kristus har förbjudit kyrkans män att vara furstar. Tjänare skall de vara, inte herrar, upprepar Olaus som en refräng i sina svar. Påvedömet är "antichristelighit".

Olaus påpekar på ett ställe att det spörsmålet gäller är det herradöme som nu har uppkommit. (Så är mycket riktigt spörsmålet formulerat). Han har ingenting att invända mot en tidigare påve, Gregorius, som han tvärtom berömmer. Enligt Olaus försökte denne påve inte vara en herre utan kallade sig "gudz tjänares tjänare". Det han kritiserar är det han menar vara en för stark påvlig makt.Inte minst anser han det vara felaktigt att påven har inflytande i det politiska livet, att han har makt över de världsliga furstarna. Han skriver att påven har satt sig över kejsare och furstar så att de "moste falla til och kyssa hans föter".

Att kritisera påven och biskoparna var inte någon ovanlig handling; det kunde också lojala katoliker göra. I den svenska historien är den heliga Birgitta det främsta exemplet: hon riktade på 1300-talet skarpa ord mot både påve och prästerskap. Men en sådan intern kyrklig kritik gällde främst klerkernas moraliska leverne och inte deras auktoritet. Olaus, däremot, kritiserar det han anser vara en otillåten maktutövning, ett överskridande av befogenheter. Han menar att biskoparna har gjort sig själva till världsliga härskare och att Kristus aldrig har givit dem den rätten..

Den tredje och sista av Olaus polemiska skrifter, Ett fögo sändebrev, utkom 1528. Återigen är det ett brev från den danske munken Paulus Helie som är orsaken till Olaus skrift. Helies brev innehåller kritik mot Gustav Vasa, främst med anledning av riksdagen i Västerås 1527, där kungen hade skaffat sig rätten att dra in egendom från kyrkor och kloster och överhuvudtaget kuva de katolska biskoparna, prästerna och klosterfolket. Olaus försvarar i sitt brev riksdagsbeslutet: biskoparna och prästerna har "fördt så stoort pråål och herradöme" och därför har man "medh godh skääl noghot forminskat theres rento". Prästernas uppgift är att predika Gud ord, skriver Olaus, och inte att "ridha medh monga högha hestar, och regera slott och städer". Här får alltså Gustav Vasas åtgärder mot kyrkan stöd av reformatorn.

Olaus upprepar också sin kritik mot påvens maktanspråk. Han skriver att man i Sverige en lång tid har haft den tron att påven med rätta skulle vara en herre över alla kejsare, konungar och furstar, men nu har svenskarna lämnat den tron. Det var enligt Olaus "een falsk troo, ther wåre föräldrar medh oss j en long tijdh haffua bedraghne wordhet".

En sammanfattning av Olaus kritik mot de rådande förhållandena mellan kyrka och statsmakt kan formuleras så här: han anser att det katolska prästerskapet inte ger kejsaren det som tillhör kejsaren - och dessutom vill de själva vara kejsare.

Det är naturligt att det främst är i debatten med katolikerna Paulus Helie och Peder Galle som Olaus formulerar sitt missnöje mot den katolska kyrkan. Men det är också värt att notera att dessa skrifter kom till under åren 1527-1528, och att det därefter inte finns mycket sådan polemik i Olaus skrifter. Kanske beror det på att det inte fanns något större behov av det längre. Gustav Vasa hade i hög grad lyckats knäcka den katolska kyrkans makt i Sverige, både ekonomiskt och politiskt. Brytningen med påvestolen skedde genom att man inte inväntade påvlig bekräftelse innan man vigde biskopar. Den svenska kyrkan blev en statskyrka med kungen som överhuvud.

Kanske ansåg Olaus att kritik mot den katolska kyrkan inte fyllde någon funktion, kanske ansåg han att sådant klander till och med kunde vara mer till skada än till nytta. Han skriver själv i förordet till En nyttig postilla att det för de "swagha" inte är tjänligt att läsa om de "många misbrukningar" som har uppkommit i kristenheten. En nyttig postilla är en påbörjad översättning av Luthers kyrkopostilla. Olaus avbröt dock arbetet och skrev i stället en egen postilla. Ett av skälen till det kan ha varit att han ansåg att Luthers aggressiva attacker mot den katolska kyrkan inte passade i Sverige. Germanisten Birgit Stolt skriver angående detta att de "hätska angrepp mot prästvälde, klosterväsendet och framför allt påven som genomsyrar så många av Luthers skrifter" inte har sin motsvarighet i Olaus skrifter. Stolt menar att påven och Rom kändes långt borta för svenskarna och att därför kritik mot påvedömet inte hade lika stor relevans i Sverige som på kontinenten.

Ett rike inte av denna världen

Hur anser då Olaus att förhållandet mellan Gud och kejsare skall se ut? För att förstå det måste man flytta sig till den andra aspekten av denna relation, alltså lägga tyngdpunkten på skillnaden mellan det inre och det yttre. Olaus förklarar att eftersom människan består av kropp och själ, så har Gud satt ett dubbelt regemente över henne: "jtt werldzligit och jtt andeligit". Gud själv är herren i bägge regementena. I det världsliga regementet har han tillsatt den världsliga överheten som sina tjänstemän, men i det andliga regementet är Gud den enda överheten. Människan skall där ledas enbart av hans ord.

En synonym till det världsliga regementet är "thet vthwertes regementit" (det utvärtes regementet). Den senare termen säger ganska mycket om vad de två regementena innebär: det ena regementet är inom människan, det andra är utanför henne. Det är inte frågan om två olika yttre ordningar som människan skall underordna sig, en kyrklig och en statlig, utan det är frågan om att i sitt inre vara underordnad Gud och i det yttre vara underordnad de världsliga härskarna.

Olaus förlägger sålunda det andliga styret till människans inre, och där är det endast Guds ord som skall styra: "j thet andeliga regementit som ståår emellen gudh och wora siel [...] ther skole gudz ordh allena haffua regementit". Och Guds ord, det är för Olaus Bibelns ord. Den heliga Skrift är den enda ofelbara auktoriteten. Däremot kan man, enligt Olaus, förkasta vad kyrkokoncilier har beslutat om det "icke warder stadhgat epter gudz ordh". (Vem som skall avgöra vad som är i enlighet med Guds ord framgår dock inte. Olaus verkar inte se det som en svårighet).

Den katolska kyrkans dogmer har ingen plats i detta synsätt, och inte heller har dess hierarki det. Kyrkan betraktas först och främst som en andlig gemenskap av troende människor, inte en yttre, synlig organisation. Olaus hänvisar till att Kristus sade att "hans rike icke war aff tesse werldenne", och han menar att den katolska kyrkan mot Kristi vilja har gjort detta andliga rike till ett "werldzligit pråål och herradöme".

Olaus kyrkouppfattning får konsekvenser för hans politiska tänkande. Om kyrkan inte har någon auktoritet alls i det som rör "denna världen", kan den inte ha någon rättighet att lagstifta eller straffa. Prästernas uppgift är att predika Guds ord, upprepar Olaus om och om igen. Det är Guds ord som i sig själv straffar syndare, menar han. Kyrkan har inte rätt att stifta lagar eller använda maktmedel mot dem som felar; sådana åtgärder tillkommer enbart den världsliga makten. Det yttre, det jordiska, hör till det världsliga regementet, och i detta skall inte prästerna styra.

Därmed ger Olaus statsmakten en starkare ställning i förhållande till kyrkan än vad den tidigare haft. Kyrkans uppgift är enbart att förkunna Guds ord, och prästerskapet måste underordna sig statsmakten på samma sätt som alla andra. De skall betala skatt och dömas i vanliga domstolar, och de har ingen rätt att bestämma över människor genom kyrklig lagstiftning.

I Kröningspredikan sammanfattar Olaus sin syn med orden: "Konungen beholle regementet, ty thet är honom befalet, biscopar och prester predike gudz oord, ty så tilkräffuer theres embete och befalning, och ware medh oss andra, konungenom wnderdånige lydige och hörige som oss allom befalet är".

Olaus menar naturligtvis inte att kungen skall lägga sig i det andliga regementet - där är det enbart Guds ord som skall styra. Men han anser att kyrkan inte har rätt att försöka skydda sin autonomi gentemot statsmakten såsom den dittills gjort, alltså genom ett påvedöme och egen lagstiftning. Därmed lämnar han fältet öppet för kungar och andra världsliga furstar att i det yttre behärska kyrkan.

Den förändrade balansen mellan kyrka och statsmakt kom till stånd i Sverige under Gustav Vasa, som naturligtvis kunde dra nytta av reformatorns lära i sin önskan att göra sig till ensam herre i landet. Olaus avsikt var att reformera kyrkan, och när han angrep det katolska episkopatet var det säkerligen för att han ansåg att de inte var de Guds tjänare som de borde vara. Men idéerna som han förde fram gav Gustav Vasa behändiga argument i bekämpandet av kyrkans makt.

I Kröningspredikan framgår det tydligt hur den nya läran kunde tjäna kungens intressen. Olaus beskriver där kungens uppgifter. För det första skall han bevara freden i land och stad och se till att inget övervåld begås. Men förutom att skydda undersåtarna mot kroppslig skada skall kungen skydda deras själar. Enligt Olaus tillkommer det nämligen kungen att övervaka religionen; det är hans uppgift att se till att Guds ord "redeliga predikat warda j hans land". Liksom kungen straffar fogdar och ämbetsmän som missköter sig, skall han bestraffa försumliga biskopar och präster. Ja, så mycket mer bör han straffa dem, eftersom de dräper själen: "och är han större straff wärdh som sielena dräper än then kroppen dräper".

Att Olaus anger det som en kunglig uppgift att bestraffa präster som inte predikar Guds ord på ett riktigt sätt bör bör betraktas med den rådande situationen i åtanke. Kröningspredikan hölls 1528, alltså när den reformatoriska verksamheten ganska nyligen hade inletts. Sveriges prästerskap hade inte över en natt plötsligt anammat den nya läran, reformatorerna måste bekämpa ett motstånd. De "forsumelige" prästerna som inte "forkunna gudz ordh som them borde" syftar naturligtvis på dem som höll fast vid den katolska tron. Det är rimligt att anta att reformatorerna hade ett intresse av att få kungens stöd i sin kamp, och Olaus definition av kungliga befogenheter är nog orsakad av detta intresse. Vem som egentligen skall avgöra vad som är rätt lära - och därmed kunna bedöma om prästerna är försumliga eller ej - det säger han ingenting om.

Detta mycket starka stöd för kungens rättigheter gentemot prästerskapet var kanske en ytterlighet. Olaus tar visserligen inte tillbaka uppfattningen att prästerna skall predika och inte vara "herrar" som stiftar lagar, men han verkar mindre angelägen om att i senare skrifter betona kungens fullmakter. I En predikan emot de gruvliga ederna, som utkom i tryck 1539, är tyngdpunkten förskjuten. Det är en ren straffpredikan: Olaus är våldsamt upprörd över bruket av svordomar och säger att de som svär "moste wara besatte med dieffuulen och höra honom til". I denna predikan är det knappast kungens befogenheter mot prästerna som understryks utan tvärtom prästernas befogenheter mot kungen (Olaus kritik drabbade ju Gustav Vasa): predikanterna måste "straffa och förmana, höga och lågha, j tijd och otijd, vtan återwendo".

Men detta innebär inte på något vis en förändring av Olaus principiella inställning i frågan om andlig och världslig makt. Att prästerna skall predika är just vad han hela tiden har sagt. I En svensk krönika uttrycker han ånyo sin uppfattning att det andliga och det världsliga måste hållas isär. När han där skriver om ärkebiskop Jöns Bengtsson, som på 1400-talet gjorde väpnat uppror mot kung Karl Knutsson, påpekar han att biskopen inte hade rätt att gripa till världsliga vapen: "Honom war gudz ordh befalet, ther skulle han haffua straffat konungen med, thå han orett giorde, Swerdit war honom inthit befalet, thet toogh han sich sielffuom". Guds ord är det enda vapen som Olaus vill se prästen bruka.

Medeltida teori: de två svärden

Förutom begreppet "thet andeliga regementet" använder Olaus också uttrycken "then andeliga machten" och "thet andeliga swerdhet". Det andliga svärdet är Guds ord, som straffar syndaren. När Olaus använder den metaforen ansluter han sig till en lång tradition, som har sin början i Bibeln. Aposteln Paulus skriver till exempel i Efesierbrevet att Guds ord är "Andens svärd". Även den världsliga överhetens befogenheter betecknas av Olaus ibland som "svärd", och det är väl ganska naturligt - där kan ju fysiska svärd komma till användning. Men även det uttrycket kan spåras tillbaka till Bibeln, bland annat till det bekanta Romarbrevets trettonde kapitel, där det står att "överheten bär sitt svärd [...] för att vreden skall drabba den som gör det onda".

Det finns alltså enligt detta synsätt två svärd: ett världsligt och ett andligt. Det ena skall tränga in människans kropp om hon felar, det andra skall tränga in i hennes själ med sanningens ord. Att det är just två svärd kan dessutom stödjas på ett stycke i Lukasevangeliet. Där berättas hur Jesus mot slutet av sitt jordeliv säger åt lärjungarnas att skaffa svärd. De visar honom då två svärd som de har köpt, och han svarar: "Det är bra".

Under kyrkans första århundraden växte det fram en teori om dessa två svärd. Den formulerades bland annat av påven Gelasius I på 400-talet och blev accepterad tradition under tidig medeltid. Teorins utgångspunkt är att människan består av kropp och själ och att hon både lever en tid på jorden och har ett mål som är bortom det jordiska, det vill säga himlen. Därför tänkte man sig att det mänskliga samhället måste ha en dubbel organisation, en andlig och en världslig, med var sitt styre. De två svärden symboliserar det dubbla styret: det finns andlig makt och världslig makt.

Under medeltiden fram till 1300-talet var det knappast någon i den västliga kristenheten som ifrågasatte att samhället hade detta dubbla styre: det kyrkliga och det världsliga, påve och kejsare, präster och furstar. Men det fanns olika uppfattningar om hur gränserna skulle dras mellan de två hierarkierna. Gelasius I hade understrukit att de två svärden aldrig skulle vara i samma hand. Men andra påvar betraktade saken lite annorlunda. Påven Gregorius VII, exempelvis, gick på 1000-talet mycket långt i sina anspråk på inflytande i världsliga frågor. Det var under den s. k. investiturstriden mellan påven och kejsar Henrik IV. Konflikten gällde rätten att tillsätta biskopar och abbotar, och den ledde till att Gregorius bannlyste kejsaren. Samtidigt löste han kejsarens vasaller från deras feodala löften, eftersom han menade att en bannlyst kejsare inte kunde behålla sina undersåtars lydnad. Påvens rätt att bannlysa skulle enligt denna syn sålunda föra med sig rätten att avsätta kejsare och kungar.

Kulmen på påvliga anspråk nåddes på 1300-talet, då påven Bonifatius VIII hävdade att kyrkan var den egentliga innehavaren av bägge svärden. Hans uppfattning var att kyrkan delegerade det ena svärdet till de världsliga furstarna och att dessa endast kunde härska med kyrkans tillåtelse. Påven såg sig som ledare för hela det legala systemet.

Kampen mellan kyrkans hierarki och de världsliga makthavarna var ett påtagligt fenomen under hela medeltiden. Även om de kyrkliga representanterna kunde inta något varierande ståndpunkter, bland annat beträffande påvens befogenheter, så var de ense om att kyrkan måste ha egen jurisdiktion, den kanoniska rätten. Denna kyrkliga lagstiftning hade utvecklats genom århundradena, med början i de första kyrkokoncilierna och biskopssynoderna. På 1100-talet hade reglerna sammanställts av munken Gratian - "den kanoniska rättens fader" - i Dectretum.. I början av 1500-talet kompletterades Gratians sammanställning och utgavs under namnet Corpus Iuris Canonici, som alltså var den lagsamling som gällde när reformatorerna inledde sin verksamhet.

Den katolska kyrkan ansåg att den måste ha egen jurisdiktion för att kunna reglera sin verksamhet utan inblandning från de världsliga makthavarna. Det gällde alltså att bevara sin självständighet gentemot kejsaren i skötseln av de angelägenheter som inte tillhörde honom utan Gud. Den kyrkliga lagstiftningen fick dock konsekvenser långt in i det civila samhället. En bannlysning, till exempel, fick även civilrättsliga följder (vilket kan illustreras med fallet Luther: när han bannlystes av påven 1521, blev han också förklarad fredlös av kejsaren.) I praktiken var det omöjligt att dra en klar gräns mellan det andliga och det världsliga.

Skillnaden mellan Olaus uppfattning om andlig och världslig makt och den syn som dominerade under medeltiden kan summeras på följande vis. Enligt den medeltida katolska uppfattningen var kyrkan en synlig organisation, den var konkret gestaltad i den institution som leddes av påven. De katolska biskoparna betraktades som apostlarnas efterföljare och därför som innehavare av andlig auktoritet. Det andliga svärdet placerades således bestämt i de kyrkliga ämbetsbärarnas händer. Deras auktoritet ansågs gälla allt som hade med kyrkans liv att göra, och till detta hörde även vissa juridiska och ekonomiska frågor.

Härifrån avviker Olaus. För honom är det inte den katolska kyrkan med påven i spetsen som är bärare av det andliga svärdet; han sätter ingen tilltro till att biskoparna skulle ha fått någon speciell myndighet att uttolka Guds ord. Han menar också att det inte är tillåtet för kyrkans ämbetsbärare att stifta lagar, sådant tillkommer endast de världsliga härskarna. De påvliga bannlysningarna förkastar han följaktligen: de "trengia oss frå wår rätt medh theres sielffdichtadhe ban", skriver han till Paulus Helie, den katolska ståndpunktens företrädare. Och Gregorius VII:s agerande omnämner han med ogillande. Enligt Olaus är det möjligt - och nödvändigt - att skilja det andliga och det världsliga åt.

Luthers regementslära

Olaus använder hellre begreppen "andligt och världsligt regemente" än "andligt och världsligt svärd". Och skälet till det är att han har gått i undervisning hos Luther. Det var den tyske reformatorn som utarbetade teorin om de två regementena, delvis i opposition mot teorin om de två svärden. Han ansåg att den katolska kyrkan hade sammanblandat världslig och andlig makt, och han menade att det andliga styret alls inte låg i händerna på kyrkans hierarki. Olaus uppfattning är som synes direkt hämtad från Luther.

Luthers regementslära finns framför allt uttryckt i skriften Von weltlicher Obrigkeit, som utkom 1523. Men den finns även kortfattat formulerad i andra av hans skrifter, till exempel i den kyrkopostilla som han utgav 1526. Luthers postilla är en bok som man med säkerhet vet att Olaus Petri har läst, eftersom han ägnade sig åt att översätta delar av den. Översättningen utgavs 1528 med titeln En nyttig postilla, och den innehåller bland annat ett avsnitt om de två regementena.

Precis som Olaus är Luther angelägen om att göra en skarp åtskillnad mellan det andliga och det världsliga regementet. Den världsliga överheten skall sköta det yttre regementet, det som rör det lekamliga, men de har ingenting att göra med det som pågår i människans själ; där är det Gud ensam som styr. Prästerna skall predika Guds ord och inte lägga sig i det världsliga styret eller sätta sig över detta.

Men Luther skriver dessutom i postillan att den världsliga överheten skall ha tillsyn över den andliga, så att den inte sträcker sig för långt och skadar själarna. På den punkten är det knappast åtskillnaden mellan det andliga och det världsliga som betonas. Snarare är det statsmakten som får vidsträckta befogenheter över kyrkan.

Angående denna lutherska uppfattning skriver George H. Sabine i A History of Political Theory: "Nothing certainly was farther from his intention than to make government the judge of heresy, but in effect the power that enforces also defines." Professor Sabine menar således att även om det inte var Luthers avsikt att ge statsmakten inflytande över kyrkans liv och lära, så medförde hans teorier det i praktiken. Även den brittiske idéhistorikern Quentin Skinner understryker hur den lutherska läran sanktionerade ökad statsmakt. Han skriver i The Foundations of Modern Political Thought:

Luthers utökande av den världsliga maktens befogenheter har sin motsvarighet hos Olaus. Bägge reformatorerna avvisar den kanoniska rätten och menar att all lagstiftning och all tvångsmakt enbart tillkommer de världsliga härskarna. Båda två anger det också som statsmaktens uppgift att vaka över kyrkan.

Både Luther och Olaus befann sig i situationer där de kunde få stöd av världsliga härskare i kampen för en reformerad kyrka. Olaus Petri fick draghjälp av Gustav Vasa och Luther av tyska furstar. Professor Sabine skriver om Luther: "the practical upshot of his break with Rome was that secular government itself became the agent of reform". Den beskrivningen passar in även på Olaus Petri, åtminstone under reformationens första år, innan Olaus och Gustav Vasa alltmer kom i motsatsställning till varandra.

HEM	INNEHÅLL	NÄSTA