HÅLLET AV DEN FÖRTRÄFFLIGE THOMAS MORE NEDTECKNAT AV DEN FÖGA FREJDADE ELISABETH LUNDQVIST DOKTORAND PÅ DEN BERÖMDA INSTITUTIONEN FÖR IDÉHISTORIA I STOCKHOLM   Då Sveriges obetvinglige expert på Thomas More, professor X, den åttonde med detta namn, detta lysande föredöme i alla vetenskapliga dygder, nyligen tvistade med professor Y, rektor i Cambridge, om några angelägenheter av synnerlig vikt, sändes jag som förhandlare till London för att dryfta och bilägga dessa skiljaktigheter. Frågan gällde hur man skulle tolka Mores märkliga skrift Utopia. Professor X ansåg att författaren först och främst givit uttryck för den nordliga humanismens ideal, medan professor Y bestämt hävdade att More ville föra samhället tillbaka till medeltida förhållanden. En dag när jag bevistat gudstjänsten i den sköna och välbesökta kyrkan Chelsea Old Church fick jag av en händelse efter mässan syn på en staty utanför. Den föreställde en sittande man med knäppta händer. Jag gick närmare och såg att mannen var Thomas More. Bekymrad som jag var av professorernas stridigheter och av hur jag skulle kunna bidra till en lösning av dem, bestämde jag mig för att rådfråga den ädle mannen. Han såg ut att ha gott om tid, där han satt utanför kyrkan, så jag trodde mig inte störa. - God förmiddag, sir Thomas, hälsade jag vänligt. Ni har verkligen fått en vacker plats att stå staty på. Eller sitta staty, kanske man skall säga. - God förmiddag, fröken, svarade More. Ja, här vid kyrkan trivs jag. - Har ni suttit här länge, sir? - Sic et non. Första gången jag slog mig ned här var väl 1520, då jag flyttade hit till Chelsea. Mitt hus låg helt nära den här kyrkan, och jag och min familj gick ofta hit. Men som staty har jag bara suttit här sedan 1969. Jag erinrade mig att jag hade sett en minnestavla över sir More inne i kyrkan, och jag frågade därför: - Det är inte möjligtvis så att ni också ligger inne i kyrkan? I en grav, menar jag. Jag har för mig att jag såg ett epitafium där inne. - Nej, nej. Mitt skelett är inte här. Det mesta av det har tyvärr kommit bort. Som fröken säkert känner till, så blev jag inte särskilt vördnadsfullt behandlad efter att jag hade avrättats. Mitt huvud lät de hänga på London Bridge i en månad, och sedan skulle det slängas i vattnet. Som tur var lyckades min älskade dotter Margaret muta mannen som skulle utföra uppdraget, så att han gav huvudet till henne i stället, och hon lät begrava det i Canterbury. Men min kropp är försvunnen. Själv minns jag inte riktigt var de lade den, jag var ju ganska omtöcknad vid tillfället, med huvudet avhugget och så. Men jag tror att den grävdes ned någonstans i Towern. Men visst finns det ett epitafium här i kyrkan i Chelsea. Det är förresten jag som har författat det. Jag skrev det till minne av min första fru, min kära Jane, som är begravd här. Då hade jag förhoppningen att jag och Alice, min andra fru, skulle få vår viloplats bredvid Jane. - Jaså. Det var en fin text. Jag minns särskilt de sista orden: "döden skall ge oss det som livet inte kunde ge". - Så sant, så sant. Det har jag alltid trott, och nu vet jag att det är så. Det var därför jag aldrig tvekade när jag vägrade att erkänna kung Henrik som den engelska kyrkans överhuvud, fast jag förstod att jag skulle bestraffas med döden. Jag höll fast vid vår herde i Rom. Jag visste ju att det vi skall frukta inte är att skiljas från denna världen, utan att skiljas från sanningen. Jag blev förvånad över den fasthet med vilken den vänlige mannen uttryckte sina åsikter. Jag dristade mig till att säga: - Sir Thomas, jag måste erkänna att jag blir konfunderad. Nu låter det ju som om ni är väldigt bestämd i era uppfattningar, så hängiven den katolska kyrkan, ja, till och med påven. Är ni verkligen samme Thomas More som har författat Utopia? - Javisst är jag den Thomas More. Humanisten More, vän till Erasmus. - Men sir Thomas, det idealsamhälle som ni tecknar i Utopia är väl inte speciellt katolskt, det är ju inte ett kristet samhälle. - Idealsamhälle? - Ja, i Utopia beskriver nu ju ert idealsamhälle. Det har jag lärt mig på grundutbildningen i idéhistoria. - Vem har lärt dig det? - Åh, det är många. Det står i läroböckerna. Titta, jag har en del av dem med i väskan. Jag hade tagit med mig en packe böcker att läsa på resan, i avsikt att förbereda mig inför mitt uppdrag att medla mellan professorerna X och Y. På flyget hade jag noga läst vad som stod om More och Utopia. Jag slet nu fram böckerna och började ivrigt bläddra i dem. - Se här, sir. I Filosofilexikonet finns förstås en artikel om er, och där står att ni jämför samtidens Europa med ett idealsamhälle som ni kallar Utopia. I Filosofins historia skriver professor N att det samhälle ni beskriver i Utopia är "ett ideal". Och i Idéhistoriens huvudlinjer hävdar professorerna E och F följande om er: "sin bild av idealsamhället tecknade han i Utopia". E och F förklarar att ni ville se "framväxten av ett kommunistiskt samhälle, där varje individ kunde komma till sin rätt". Och även i förordet till den svenska utgåvan av Utopia slår professor F fast att "Thomas More beskrev ett ideal". Bevisen är överväldigande, sir! Utopia är ert idealsamhälle. - Jag kan förstå att fröken har förletts att tro det. Det är förresten inte bara i svenska böcker som det påstås att Utopia är mitt ideal. Den amerikanske professorn S påstår i A history of political theory att jag hade "a longing for the past", alltså till medeltiden, och att Utopia uttrycker "an old ideal". Mot det protesterar nuförtiden min landsman professor QS, som har en lång utläggning om hur Utopia skall tolkas i The foundations of modern political thought. Han menar att jag uttrycker åsikter som var typiska för den nordliga humanismen under 1500-talet. Men det lustiga är att professor QS hela tiden blandar ihop mig och Rafael. Ja, det är förresten det som är kruxet med alla de andra vi har nämnt också. - Vad menar ni, sir? - Som fröken nog vet, så är Rafael den som berättar om ön Utopia i min lilla skrift. Och jag låter honom vara mycket entusiastisk när han berättar. Ja, för honom är Utopia ett idealsamhälle. Men det innebär naturligtvis inte att jag själv hyser samma åsikt. - Naturligtvis inte. Men är det inte så att ni för ut era egna åsikter genom Rafaels mun? Det är i alla fall vad professor F påstår i förordet till den svenska utgåvan. Ni låter ju Rafael tala väldigt utförligt om hur fantastiskt det är i Utopia, och han blir knappast motsagd. Om ni inte anser att han har rätt, så borde ni väl låta hans samtalspartner i boken – som ju är ni själv – säga emot honom? - Varför anser fröken det? - För att det så lätt blir missuppfattningar annars. Ja, ni har ju själv konstaterat att det har blivit så. Många tror att ni håller med Rafael. - Ja, visst är det lustigt. Jag har haft roligt åt det i flera hundra år. More log mot mig med en belåten min. Jag förstod honom inte alls och utropade upprört: - Roligt? Vad är det roligt med att bli feltolkad? - Feltolkad och feltolkad, jag vet inte om det är rätt ord. Som fröken nyss påpekade, så gör jag inga ansträngningar att motsäga Rafael i boken. Det skulle jag förstås ha gjort om det varit viktigt för mig att klarlägga min egen åsikt. Men det var inte det som var syftet med skriften. - Nähä. Men vad var då syftet? - Låt mig svara med en motfråga. Skulle fröken vilja bo i Utopia? - Nej, verkligen inte. - Varför inte? - För att allt är så kontrollerat. Det är ju som en kommunistdiktatur. Utopierna får till exempel inte resa utanför sin stad utan tillstånd. Och det är reglerat vad de skall göra vid olika klockslag, vilken tid de skall arbeta och äta, till och med vilken tid de skall gå och lägga sig. - Känner fröken någon annan som skulle vilja bo i Utopia? - Nej, ingen. När vi diskuterade boken på universitetet, så tyckte alla att det var ett otäckt samhälle. - Alltså hade boken en viss effekt på er? - Ja, ingen var likgiltig. Men vad är poängen? Varför målar ni en bild av ett samhälle som varken ni eller läsaren vill bo i? - Jag skall återigen svara med en motfråga. Vad anser fröken vara grunden för staten Utopia? Vad är genomgående i hela samhällssystemet? Vad är gemensamt för alla bestämmelser? - Det var en klurig fråga, sir Thomas. Låt mig tänka lite. På många sätt tycks ju reglerna vara förnuftigaÉ - Ja, just det! De tycks vara förnuftiga. Allt bygger på förnuft i Utopia. Till och med utopiernas religion är förnuftsbaserad. Fröken har kanske observerat att de utopier som har anslutit sig till kristendomen har gjort det för att de beundrar Kristi liv, allra mest att han levde i gemenskap med sina lärjungar. De intresserar sig inte för den mystiska aspekten: att Kristus var både Gud och människa, att han är vår Frälsare. Den djupa kristna tron kan man ju inte komma fram till blott genom förnuftet, det behövs ett andligt sinne också. - Ja, att Jesus lidande skulle kunna frälsa människan, det är inte precis vad man kommer fram till genom att använda sitt förnuft. - Detsamma gäller allt lidande. För förnuftet har det ingen mening. Därför anser utopierna att en människa för vilken livet endast är en plåga skall begå självmord. - Ja, det låter ju vettigt. Varför leva om man enbart plågas? - För att Gud vill att du skall leva. Annars hade han låtit dig dö. Men som sagt, så tänker inte utopierna. - Ni delar alltså inte deras åsikt på den punkten? - Kära lilla fröken, det behöver ni väl inte ens fråga. Ni vet väl att kyrkan alltid har lärt att vi inte själva får ta vårt liv, det är Gud som skall besluta när det är dags för oss att lämna världen. - Men sir Thomas, kan man inte säga att ni begick ett slags självmord när ni vägrade att erkänna kung Henrik som kyrkans överhuvud? Ni förstod ju att det skulle leda till er död. - Det är en annan sak. Man skall inte försöka rädda sitt liv till varje pris. I det här fallet hade priset varit att jag skulle ha förnekat min tro. Då är det bättre att dö. Chelsea Old Church - Ja, det håller jag med om. Men nu har vi tappat tråden, sir. Min fråga var vilket syftet är med er bok. - Det är många som har frågat sig det. Kanske har inte debatten varit så livlig i Sverige – det tycks inte så av frökens referat att döma – men jag har haft nöjet att läsa alla möjliga slags tolkningar under århundradena. En del kommunister har sett mig som en själsfrände och trott att jag verkligen ville reformera samhället i riktning mot Utopia. Andra uttolkare anser att jag bara framlägger en vision utan att ta ställning till den. Vissa forskare tar fasta på vad jag säger i slutet av boken: att jag inte delar alla Rafaels uppfattningar men att det finns mycket i det utopiska samhället som jag önskar att våra länder kunde efterlikna. - Det verkar vara det rimligaste: att utgå från att det som personen More i boken säger även är era egna åsikter. - Är det verkligen så enkelt? Om fröken skulle skriva en liten text om ett samtal med mig, skulle ni då framställa er själv precis som ni är? - Nja, det är inte säkert. Kanske skulle dialogen bli bättre om jag ändrar lite grand på den person som jag presenterar som mig själv. - Just det. Men för att återgå till de olika tolkningarna av min bok: Jag vill också nämna professor A, som menar att man inte skall ta Utopia på allvar överhuvudtaget. - Menar denne professor A att boken bara skulle vara ett skämt? - Det är inte så "bara". Det är viktigt att skratta. När jag var ung skrev jag faktiskt några komedier. - Är Utopia alltså en komedi? - Det sade jag inte. Men jag kan medge att den innehåller en hel del skämt. Har ni till exempel tänkt på att Rafael, som jag framställer som en vis man, i efternamn heter Hythlodaeus, vilket betyder "expert på struntprat" på grekiska? - Och hur skall det tolkas, sir Thomas? Jag förstår faktiskt bara mindre och mindre om er bok, ju mer jag talar med er. Driver ni med mig? - Jag förstår frökens förvirring. Det sägs om mig att man aldrig kan vara säker på om jag är allvarlig eller skämtar. I en biografi om mig läste jag att jag hade för vana att uttala mina djupaste övertygelser på ett humoristiskt sätt och mina vildaste skämt med en högtidligt allvarlig min. Även mina närmaste vänner missförstod mig ibland. Så lät jag det vara. Och så tänker jag låta det vara även i fortsättningen. Det gör mig inget om människor har felaktiga föreställningar om mig. Det sista kunde jag inte förstå, men jag insåg att jag inte skulle kunna få den gladlynte mannen att ändra sig. Han ville behålla sina hemligheter för sig själv. Jag tackade för samtalet och sade adjö. Som den gentleman han är, reste sig More och lyfte på hatten när han tog farväl. Sedan slog han sig åter ned med knäppta händer, stilla som en staty. Visserligen kunde jag inte ge mitt oreserverade samtycke till allt som More hade sagt, trots att han är en man vars enastående lärdom och helighet står över all diskussion. Men jag måste ändå villigt erkänna att det finns mycket i Mores liv som jag önskar att jag kunde efterlikna – men denna önskan förblir nog en from förhoppning. HÄR SLUTAR DET FÖRMIDDAGSTAL SOM HÖLLS AV SIR THOMAS MORE OM UTOPIA NEDTECKNAT AV DEN MEDELLÄRDA ELISABETH LUNDQVIST FILOSOFIE MAGISTER OCH MEDBORGARE I STOCKHOLM ***** Artikeln har publicerats i Noesis. Idéhistorisk tidskrift, nr 3-2002