Om kungen är oduglig, kanske till och med tyrannisk, får undersåtarna då störta honom? Kan en kristen ge sitt stöd till ett sådant uppror? Eller måste den kristne alltid underordna sig överheten och endast använda bönen som vapen? Dessa frågor har besvarats på olika sätt av kristna författare genom seklerna. Jag skall här presentera den uppfattning som framfördes av den heliga Birgitta på 1300-talet och de idéer som predikades av de svenska reformatorerna Olaus och Laurentius Petri på 1500-talet. Dessutom kommer jag att beskriva de åsikter som uttrycktes av kristenhetens ledande författare från antiken till och med Luther.

 

De heliga Birgitta och kung Magnus

Under medeltiden satt de svenska kungarna inte säkra på tronen. Svenskarna drog sig inte för att störta en misshaglig härskare, och listan över avsatta kungar kan göras lång. [1] Folkungaättens första kung, Valdemar Birgersson, son till Birger Jarl, störtades 1275 av sin bror Magnus Ladulås. Magnus Ladulås efterträddes av sin son Birger, som dock förjagades av stormännen 1318, efter att ha mördat sina bröder, hertigarna Erik och Valdemar, vid ett mindre festligt gästabud i Nyköping. Därefter blev hertig Eriks son Magnus Eriksson kung ­ den sista i folkungaätten ­ men även han blev till slut avsatt.

Magnus Eriksson hade under sin regeringstid dragit på sig många klagomål för sitt sätt att sköta landets ekonomi och för sina misslyckade fälttåg. Kungen hade inte bara stött sig med de världsliga herrarna utan också med de andliga. När hans son Erik gjorde uppror 1356, fick denne därför stöd av majoriteten av de svenska biskoparna. [2] Än större skäl att motsätta sig kungen fick biskoparna när Magnus 1358 blev bannlyst av påven, på grund av att han inte hade betalat sin stora låneskuld till påvestolen.

Kritiken mot Magnus Eriksson formulerades skriftligt av medeltidens mest inflytelserika svenska kvinna, den heliga Birgitta. Från början hade hon och kung Magnus ett ganska gott förhållande, vilket bland annat resulterade i att kungen skänkte Vadstena gård till Birgitta för att hon där skulle kunna skapa ett kloster. Relationen försämrades dock, eftersom Birgitta ansåg att Magnus hade lockats in på onda vägar och inte längre regerade såsom en kristen furste borde. Birgitta menade sig ha haft himmelska uppenbarelser innehållande varningar och maningar till kungen. [3] Dessa uppenbarelser nedtecknades, och tillsammans med Birgittas övriga himmelska syner samlades de så småningom i böcker.

I den åttonde boken av Birgittas uppenbarelser finns hennes visioner angående kungar och kejsare, och många av dessa handlar om kung Magnus. Birgitta beskriver hur hon har sett och hört Kristus eller jungfru Maria klandra Magnus för hans egoism och ovilja att lyssna på goda råd. Maria säger att Magnus har blivit "olydnadens son", som har styrt orättvist och oförståndigt, och Kristus säger att Magnus inte bryr sig om i fall hela hans folk dör ut om han blott själv får behålla liv och ära. Ofta påpekas att Magnus har lyssnat på dåliga rådgivare, och i flera av uppenbarelserna nämns det att han har betungat sina undersåtar med höga skatter. Birgitta beskriver också hur hon sett en ängel och en djävul strida om Magnus själ ­ under hans liv har ängeln ingivit honom goda föresatser och djävulen har ingivit honom onda. Kungen sägs ha valt att följa de onda ingivelserna.

Mycket i Birgittas uppenbarelser gäller vad som kommer att hända när människan ­ i det här fall kung Magnus ­ står inför Guds domstol, och budskapet innebär således en varning för helvetet. Men det antyds också att Magnus kommer att drabbas av Guds vrede redan under jordelivet. I en uppenbarelse säger Kristus till honom: "du lydde djävulen och förkastade mig [...]. Därför skall allt gott, som lovats dig, tagas ifrån dig och givas åt någon, som skall komma efter dig". Ett liknande uttalande finns i den fjärde boken av Birgittas uppenbarelser. Kristus säger där att har förmanat Magnus med ord och slag men att kungen bara har blivit otacksammare och glömskare. Och så förkunnar Kristus: "Därför skall jag nu lägga honom under kronan och på fotapallen, eftersom han icke ville stå i kronan."

Magnus skulle alltså förlora kronan, enligt Birgittas uppenbarelser. Men hur skulle det ske? Skulle Gud ingripa direkt, utan någon människas hjälp, till exempel genom att låta kungen dö? Eller skulle onda människor genom syndfulla handlingar störta kungen? Nej, Birgitta menade att det ankom på rikets ledande män att utföra gärningen, och hon hävdade att det var en god handling, som Gud manade till. Detta framkommer i en uppenbarelse, som Birgitta nedtecknade 1361. [4]

I denna uppenbarelse anvisar jungfru Maria fyra svenska stormän hur de skall agera mot kung Magnus. Maria säger till männen att den gudomliga rättvisan ämnar skilja kungen och hela hans ätt från riksstyrelsen och att en annan person är vald till kung av Gud. Så uppmanar hon dem att gå till kungen och framföra följande fyra anklagelser: (1) Kungen har det fulaste ryktet i hela riket, ty det sägs att han bedriver otukt med män. (2) Kungen trotsar kyrkan genom att gå i mässan fast han är bannlyst. (3) Kungen har plundrat krona, land och gods. (4) Kungen har förrått skåningarna genom att överlämna Skåne till deras värsta fiende, den danske kungen Valdemar Atterdag.

Efter det att anklagelserna har framförts, skall stormännen ge kungen ett ultimatum: om han beslutar sig för att bättra sig och att återerövra Skåne, så vill de tjäna honom, men om han inte gör det, så måste han överlämna kronan till sin son. Till sist säger Maria att om kung Magnus och hans son inte vill lyda, så skall de fyra stormännen uppsöka sina meningsfränder och öppet deklarera att de inte vill tjäna någon kättare eller förrädare. Och sedan skall de välja en ny kung.

Birgitta hävdade således att jungfru Maria hade uppmanat de svenska stormännen att avsätta kung Magnus om han inte bättrade sig. Motståndsrätten fick här gudomlig sanktion. Gud ämnade i detta fall inte agera ensam, enligt Birgitta, utan han ville handla via människor som skulle gå hans ärenden: stormännen skulle agera genom att säga upp sin trohet till kung Magnus och välja en annan till kung. Att det var just stormännen som skulle leda motståndet mot kungen var en självklarhet för Birgitta. Hon tillhörde själv aristokratin och delade dess föreställningar om adelns ledande roll i samhället: det var adeln som tillsammans med kungen skulle ansvara för rikets styrelse, menade hon.

Enligt de oppositionella bättrade sig Magnus Eriksson inte, och hans regeringstid tog därför sin ända 1364, då han avsattes av en valförsamling vid Mora stenar. I stället utsågs Albrekt av Mecklenburg till ny kung i Sverige ­ även denne regent blev inom sinom tid avsatt.

 

Fortsatt turbulens under medeltiden

I slutet av 1300-talet beslutade de tre nordiska rikena Danmark, Norge och Sverige (som då inkluderade Finland) att gå samman i en union, som skulle ha en gemensam monark. År 1397 kröntes Erik av Pommern till unionskung, och strax därefter undertecknades unionsfördraget i Kalmar. Kung Erik lyckades, i likhet med så många tidigare regenter, komma i konflikt med både kyrkans representanter och det världsliga frälset. Till kyrkans irritation försökte han styra biskopsvalen, och till aristokratins förargelse trängde han undan de svenska stormännen genom att placera utlänningar som innehavare av slottslänen. Dessutom hade hans politik gentemot Hansan skapat ekonomiska svårigheter i Norden, i synnerhet i Sverige. Missnöjet med kung Erik ledde till ett svenskt uppror 1434, lett av bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson, som kom från det område i Bergslagen som hade drabbats hårdast av kungens aktioner mot Hansan.

Medan upprorshärarna drog fram genom landet, reste Engelbrekt till Vadstena för att förhandla med medlemmar av riksrådet. Mötet resulterade i att rådsherrarna sände ett brev till kung Erik, där de förklarade att de var överens med den upproriska allmogen i dess anklagelser mot monarken. Eftersom denne inte hade hållit de eder han hade svurit vid kungavalet 1396, var man nödsakad att uppsäga honom tro och lydnad. De gav kungen 14 dagars frist ­ om inget hände under den tiden, så skulle de säga upp sin trohet till honom.

Rådsherrarna hävdade här således rätten till motstånd mot kungen, och de agerade på samma sätt som Birgitta hade angett att ledarna för upproret mot kung Magnus skulle göra: de gav kungen möjlighet att ändra sig, samtidigt som de varnade honom att om han inte gjorde det, så skulle de inte längre tjäna honom. Erik svarade dock endast att rådet borde ta avstånd från upprorsrörelsen. Under de närmast följande åren pågick förhandlingar mellan kungen och oppositionen. Erik hann bli både erkänd som kung igen (1435) och ånyo uppsagd tro och lydnad (1436). Definitivt avsatt blev han 1439, både av det danska och det svenska riksrådet.

Den senare delen av 1400-talet blev inte mindre turbulent för kungarna i Sverige. Situationen komplicerades dessutom av att det tidvis fanns både en unionsmonark (Kristian I) och en svensk monark (Karl Knutsson). En kort sammanfattning kan få illustrera hur snabbt lyckohjulet snurrade för de olika kungarna:  Karl Knutsson var kung från 1448 till 1457, då han förjagades. Svenskarna erkände i stället unionskungen Kristian I som svensk kung. Denne kom emellertid i konflikt med ärkebiskop Jöns Bengtsson, vilket ledde till att biskop Kettil Karlsson 1464 startade ett uppror och besegrade Kristians armé. Karl Knutsson återkallades och blev för andra gången kung, dock inte längre än till nyåret 1465, då han på nytt avsattes. Sedan styrdes Sverige en tid av ärkebiskop Jöns, som rådet hade valt till riksföreståndare. 1467 kallades Karl Knutsson till kungatronen för tredje gången, och nu fick han stanna till sin död 1470. När Karl hade dött, övertog Sten Sture d.ä. styret, i egenskap av riksföreståndare. Den inhemska oppositionen mot riksföreståndaren ledde dock till att unionskungen Hans erkändes som svensk kung 1497. Han regerade i Sverige till 1501, då svenskarna sade upp sin trohet till honom.

Därefter regerades Sverige av olika riksföreståndare fram till 1520, då unionskungen Kristian II intog landet. Denne kung, som iscensatte Stockholms blodbad och som i Sverige är känd som "Kristian tyrann", blev dock inte långvarig på den svenska tronen; han störtades 1521 av svenskarna under Gustav Vasas ledning. I olika manifest hävdade upprorsmännen att Kristian hade brutit den ed han avlagt vid kröningen, där han lovat att beskydda sina undersåtar. Eftersom kungen brutit sin ed, var undersåtarna befriade från sin trohetsed till kungen, hävdades det i manifesten. Argumenten känns igen från Engelbrektsfejden.

Kristians avsättning och Gustav Vasas övertagande av makten 1521 brukar markera övergången från medeltid till ny tid (eller "tidigmodern tid") i svensk historia. Innan vi kliver in i den perioden, skall vi dock dröja oss kvar ett tag i medeltiden och den syn på motståndsrätt som då rådde.

Sverige var under medeltiden ett valrike. På 1200-talet förklarades i den äldre Västgötalagen att "svear äga att taga konung och likaså att vräka", det vill säga: svenskarna hade rätt både att välja och att avsätta sin kung. Även i konungsbalken i Magnus Erikssons landslag, som formulerades drygt hundra år senare, fastslogs det att den svenske kungen inte ärvde riket, utan valdes till sitt ämbete: "Nu skall till konungariket i Sverige konung väljas, och det skall ej ärvas". I landslagen skrev man emellertid inte uttryckligen att svenskarna hade rätt att avsätta kungen. Inte heller i den reviderade landslagen, Kristoffers landslag, som gavs ut på 1400-talet, nämndes någonting om att svenskarna fick vräka sin kung; formuleringarna är desamma som i Magnus Erikssons landslag. Men som vi har sett, så ansåg svenskarna uppenbarligen att deras rätt att "vräka" kungen ­ motståndsrätten ­ fortfarande existerade.

Under medeltiden var de svenska biskoparna i hög grad involverade i det världsliga styret, eftersom de satt i riksrådet, som tillsammans med kungen regerade landet. (Förutom biskoparna bestod rådet av medlemmar ur det världsliga frälset.) Hur förhöll sig biskoparna till revolter mot kungen? Svaret är att de, i likhet med många andra av kyrkans män under medeltiden, ansåg att motstånd mot härskaren i vissa fall var legitimt. De såg sig inte nödgade att invänta en order från påven att kungen skulle bannlysas innan de förespråkade motstånd; de kunde ställa sig bakom en resning även mot en kung som inte blivit bannlyst. Ett exempel är resningen mot Magnus Eriksson 1356, vilken stöddes av majoriteten av de svenska biskoparna. Kung Magnus blev bannlyst av påven först två år senare, 1358. När bannlysningen upphörde omkring 1363,  fortsatte biskoparnas opposition. Det var inte heller så att biskoparna hävdade att en resning endast var legitim om de själva på något vis hade sanktionerat den: exempelvis så protesterade de inte på 1400-talet mot att Engelbrekt startade ett uppror utan att först be kyrkan om lov.

 

Kristna författare under antiken och medeltiden

De svenska biskoparnas och den heliga Birgittas uppfattning om motståndsrätt var inte någon isolerad svensk tankeströmning. De kunde finna stöd för sitt ställningstagande i den kristna traditionen, där motståndsrätten diskuterats sedan kyrkans begynnelse.

I Bibeln finns texter som kan tolkas som ett försvar av motståndsrätten, men det finns också texter som tycks förneka en sådan rättighets existens. Att lydnaden mot härskare inte är ovillkorlig finner man tydligt fastslaget i Apostlagärningarna: "Man måste lyda Gud mer än människor", säger Petrus och de andra apostlarna, när de anklagas för att ha brutit mot ett förbud som rådet i Jerusalem utfärdat. Här sägs således klart att man inte skall lyda order som strider mot Guds vilja, och denna rätt ­ eller snarare plikt ­ har kristendomens företrädare alltid hävdat genom seklerna. Men att en undersåte har rätt att vägra lydnad behöver inte innebära att han har rätt att göra uppror mot överheten. Det är en sak att vägra göra det som regenten befaller, det är en annan sak att störta honom. Beträffande den senare aktionens berättigande har åsikterna gått isär bland de kristna.

En central bibeltext i sammanhanget är Romarbrevets trettonde kapitel, där Paulus skriver:

Paulus förklarar i sitt brev att de världsliga härskarna är Guds tjänare, som har till uppgift att upprätthålla rätten i samhället, och att det därför finns all anledning att underordna sig dem. Samma uppfattning uttrycks även i några andra apostoliska brev. Petrus skriver i sitt första brev: "Underordna er för Herrens skull all samhällsordning", och i brevet till Titus uppmanas mottagaren att påminna församlingsmedlemmarna om att "de skall underordna sig och lyda makthavare och myndigheter". Apostlarnas ord kan tolkas som ett totalt förbud mot att göra motstånd mot överheten, och så har också texten förståtts av somliga kristna. [5] I synnerhet var denna tolkning dominerande under kristendomens tidigaste skede.

De första kristna levde ofta i samhällen där de styrande var mer eller mindre fientligt inställda till deras tro, men trots det gjorde de inga ansträngningar att störta regimen; en del av dem vägrade till och med att bära vapen. De fann sig i att utgöra en förtryckt grupp, även om det för vissa av dem ledde till martyrdöden ­ genom korsfästelse, halshuggning eller halstring eller kanske genom att slitas i stycken av lejonen på Colosseum. En ond härskare kunde betraktas som ett gissel som måste uthärdas av den kristne, som visste att han därigenom efterföljde Jesus i lidandet.

Tanken att överheten är insatt av Gud och att man därför inte får störta den uttrycktes bland annat av Augustinus, en av kristendomens mest inflytelserika författare. Han hävdade i femte boken av sitt verk De civitate Dei (Om Guds stad), som utgavs i början av 400-talet, att även en tyrann är insatt av Gud. Tyrannen måste därför uthärdas som ett välförtjänt straff, menade Augustinus..

Augustinus uppfattning kom dock inte att bli rådande under medeltiden, i stället utvecklades den kristna ståndpunkten allt mer i riktning mot ett bejakande av motståndsrätten; de flesta medeltida författare hävdade att undersåtarna under vissa omständigheter har rätt att störta sin härskare. Den fundamentala tanken i detta kristna försvar av motståndsrätten var att en orättfärdig kung själv berövar sig kapaciteten att regera ­ han avsätter sig själv. Genom sina missgärningar upphör han att vara kung i Guds ögon, och i stället blir han tyrann, en man som utövar makt utan legal auktoritet. De domar som fälls av människor, som deklarerar att han har förlorat sin kungliga rätt, har blott en tillkännagivande karaktär, inte en konstituerande. Ett orättvist styre är nämligen i sig ogiltigt, och domens funktion är endast att fastslå detta faktum.

En mycket inflytelserik kyrklig författare vid sidan av Augustinus var Thomas av Aquino, som levde på 1200-talet. Thomas diskuterade bland annat frågan om uppror i sitt stora verk Summa Theologica. Han fastslog där att en revolt mot en tyrann inte är en synd, eftersom ett tyranniskt styre inte är rättvist, det söker ju inte det gemensamma bästa utan endast härskarens bästa. I ett sådant fall är det härskaren som har begått en dödssynd, inte folket. En förutsättning för att en revolt skall vara berättigad är dock att ett störtande av regenten är mer gynnsamt för samhället än ett fortsatt tyranni skulle vara. Även i De Regimine Principum behandlade Thomas frågan om vad man skall göra med en tyrann. Han deklarerade där att om ett folk har rätt att utse sin kung, så har det också rätt att avsätta honom, i fall han urartar till tyrann.

Det var möjligt att kombinera försvaret av motstånd mot tyranner med den paulinska utsagan i Romarbrevet att man måste underordna sig all överhet. Tankegången var följande: Om härskaren är en tyrann, så är han inte en legitim överhetsperson. Men överheten måste vara legitim, annars är den ­ per definition ­ ingen äkta överhet. Alltså är tyrannen egentligen ingen överhetsperson, och därför måste man inte underordna sig honom. Många medeltida författare hävdade att man i den situationen inte bara har rätt att göra uppror, man har plikt att göra det, en helig plikt att befria Guds samhälle från en skadegörare.

 

Luther

Vid reformationen på 1500-talet fick den augustinska synen på tyranner en renässans. Luther menade nämligen, liksom Augustinus, att undersåtarna inte fick göra motstånd mot sina härskare, hur tyranniskt dessa än styrde. Åtminstone var det Luthers ståndpunkt under 1520-talet. Under den perioden hävdade han med eftertryck att den världsliga överheten är direkt insatt av Gud och att motstånd mot överheten därför är motstånd mot Gud ­ såsom det står att läsa i Romarbrevets trettonde kapitel.

Att Luther predikade underordning kan delvis ha berott på att reformationens framgång var beroende av de världsliga furstarnas stöd; om dessa furstar hade anledning att befara att Luther förespråkade motståndsrätt, så skulle de säkerligen ha varit mindre benägna att hjälpa honom. I synnerhet var det i mitten av 1520-talet som Luther såg sig föranledd att kraftigt betona att hans lära inte innehöll några idéer om uppror, eftersom det vid den tiden manifesterades att vissa av hans anhängare hade missuppfattat honom. De hade tolkat hans predikningar om den kristna människans frihet som uppmaningar till frigörelse från socialt och ekonomiskt förtryck, vilket inte alls var vad Luther hade avsett. När de tyska bönderna gjorde uppror 1524 fick de därför inte Luther med sig, såsom de kanske hade trott. Luther fördömde med hårda ord böndernas resning i en skrift 1525, betitlad Wider die räuberischen und mörderischen Rotten der Bauern (Mot de rovgiriga och mordiska bondehoparna). Dessa upproriska bönder har förtjänat döden mångfaldiga gånger, och den som kan skall slå, strypa och hugga ihjäl dem, deklarerade Luther.

Luther vidhöll sin negativa inställning till motstånd mot överheten. I en skrift från 1526, Ob Kriegsleute auch in Seligem Stande sein können (Om även soldater kan bli frälsta), fastslog han åter att en kristen måste tolerera tyranni, budet är att vända andra kinden till, inte att ta till vapen. Luther kunde bara tänka sig ett enda fall då man har rätt att motsätta sig en regent, och det är om denne har blivit vansinnig. Men en tyrann är inte vansinnig, han kan bättra sig, förklarade Luther. Inte heller medför härskarens lagbrott eller löftesbrott att undersåtarna befrias från sin trohetsplikt till honom ­ ty endast Gud kan döma överheten, hävdade Luther.

Några år senare såg det ut som om hela reformationen skulle misslyckas, eftersom kejsar Karl V, katolik och högste styresman i det tyska riket, lyckades driva igenom beslut om att återställa den gamla ordningen. När de tyska protestantiska furstarna ville sluta sig samman i det schmalkaldiska förbundet för att försvara sig mot kejsaren, motsatte sig emellertid Luther detta. Han menade dels att väpnat motstånd visade en bristande tillit till Gud, dels att furstarna inte hade rätt att sätta sig upp mot kejsaren. Juridiskt skolade lutheraner kunde dock visa Luther att det fanns stöd i lagen för motstånd. Argumentationen utgick från det tyska rikets författning, som stadgade att kejsaren skulle väljas av kurfurstarna. De lutherska juristerna hävdade nu att detta val var villkorligt och att kejsaren förlorade sin rätt om han överskred sin befogenheter. Karl V hade gjort ett sådant övertramp när han försökte tvinga furstarna att byta religion, menade de, och därför hade furstarna rätt att motsätta sig honom, även med vapen om så krävdes.

Efter att ha konfronterats med dessa argument, gjorde Luther en helomvändning. I ett betänkande som han avgav tillsammans med andra teologer 1530 förklarade han att om juristernas lagtolkningar är korrekta, så har furstarna rätt att göra motstånd mot kejsaren ­ lagen måste man ju följa.

Ståndpunkten kunde förenas med Paulus ord i Romarbrevet (om att all överhet är insatt av Gud) genom argumentet att även furstarna är överhetspersoner, som alltså är insatta av Gud och som därmed har ett ansvar för att riket styrs på ett rättvist sätt. Det var således inte fråga om att folket kunde fatta beslut om att resa sig mot sin härskare, utan det handlade endast om att de tyska furstarna hade rätt att motsätta sig kejsaren och att folket då kunde sluta upp på furstarnas sida.

Vid en disputation 1539 hävdade Luther att kejsaren inte agerade på egen hand utan blott var "påvens soldat". Och undersåtarna har rätt att med vapen motsätta sig påven och hans anhang, enligt Luther, ty påven är inte insatt av Gud, han tillhör inte någon av de tre hierarkierna som Gud har förordnat (det världsliga styret, hushållet samt kyrkan), han är det monster som det talas om i Daniels bok i Gamla testamentet. Undersåtarna behöver inte ens invänta order från furstarna, de måste agera omedelbart för att försvara sig mot det påvliga monstret. Detta gäller även motstånd mot dem som strider för påven, om det så är en furste, kung eller till och med kejsaren, förklarade Luther.

Luther gav här undersåtarna rätt att på egen hand ta till vapen mot sina överordnade, vilket var en mycket stor förändring jämfört med hans tidigare uttalanden. Det är dock viktigt att notera att det endast gällde motstånd mot påven och hans anhängare. Beträffande motstånd mot härskare med andra syndaregister vidhöll Luther sin ståndpunkt: det är förbjudet att motsätta sig överheten, även om den är tyrannisk. Detta påpekade Luther även vid disputationen 1539, där han gav undersåtarna rätt att strida mot det påvliga lägret.

Sammanfattningsvis kan man säga att den ståndpunkt som Luther hävdade med störst emfas under sin levnad var den som förbjöd motstånd mot överheten. I början av 1530-talet tillät han dock att de tyska furstarna motsatte sig kejsaren och i slutet av samma årtionde tilldelade han undersåtarna rätten att motsätta sig en överhet som strider för påven.

Luthers närmaste medarbetare Melanchthon delade till en början Luthers uppfattning att Romarbrevets trettonde kapitel förbjuder motstånd mot tyranner. Melanchthon genomgick emellertid ett åsiktsbyte och kom senare fram till att det endast är en rättvis auktoritet som är av Gud, inte en orättvis. En härskare som försöker avskaffa den sanna religionen ­ det vill säga den lutherska ­ handlar inte med gudomlig auktoritet, enligt Melanchthon. Hur man skall agera mot en tyrann beror på hur allvarliga skadorna på samhället är, menade Melanchthon. Om härskarens våld inte är notoriskt, så måste folket uthärda tyranniet. Men om tyrannen plågar sina undersåtar med orätt, grymt och notoriskt våld, så är det tillåtet för dem att försvara sig mot honom. Melanchthon påpekade dock att det endast var andra styresmän (som alltså också var insatta av Gud) som fick leda motståndet mot tyrannen.

 

Olaus Petri

Birgitta och de svenska medeltida biskoparna anknöt till tankegångar inom den medeltida europeiska kristenheten när de förespråkade avsättning av en usel kung. Den svenska reformatorn Olaus Petri anslöt sig i stället till den tidige Luther.

Reformationen i Sverige genomdrevs, som bekant, med benäget bistånd från den religiöst ointresserade kung Gustav Vasa, som insåg de ekonomiska och maktpolitiska fördelarna med de reformatoriska förändringarna. Kungens välvillighet innebar bland annat att Olaus Petri kunde ge ut en rad skrifter samtidigt som den katolsk litteraturen inte fick tryckas. Reformatorn fick också äran att predika vid Gustavs kröning 1528.

Förhållandet mellan kungen och Olaus försämrades dock, i och med att Gustav tog intryck av tyska idéer om en furstestyrd kyrka, idéer som inte överensstämde med Olaus uppfattning om förhållandet mellan kung och kyrka. Olaus drog sig inte heller för att kritisera Gustav: i en predikan 1539 om det gruvliga bruket av svordomar pekades kungen indirekt ut som skyldig till sådana. Vid årsskiftet 1539-1540 hölls en skenrättegång i Örebro, i vilken Olaus dömdes till döden. Han benådades dock mot höga böter, och strax därefter tycks han ha återvunnit kungens förtroende.             

Olaus författade bland annat en historisk krönika, Svensk Krönika, som beskriver den svenska historien fram till Stockholms blodbad 1520. På ett antal ställen i krönikan ger Olaus uttryck för sin uppfattning om uppror. En annan viktig text vid analysen av Olaus syn på förhållandet mellan överhet och undersåtar är den predikan som han höll vid Gustav kröning 1528.

De bibeltexter som Olaus främst utgår från när han skriver om överhet och undersåtar är Romarbrevets trettonde kapitel och Första Petrusbrevets andra kapitel, där de styrande beskrivs som "Guds tjänare", som är "sända" av Gud. Paulus ord "det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom" är en formulering som Olaus ofta upprepar.

Olaus hävdar att eftersom all överhet är av Gud måste man underordna sig den. Om man motsätter sig överheten, så motsätter man sig Gud, och då går det en illa, påstår reformatorn. Men detta betyder inte att Olaus förespråkar blind lydnad; om överheten befaller något som går emot Guds bud skall man inte lyda, ty man måste lyda Gud mer än människor, predikar Olaus med hänvisning till Apostlagärningarnas femte kapitel.

En tyrann definierar Olaus som en härskare som söker sin egen vinning i stället för folkets bästa. Även tyrannen är insatt av Gud, menar Olaus: Gud  ger oss efter vår förtjänta lön en tyrann, säger han i kröningspredikan. Och i Svensk Krönika skriver han att Kristian II var "ett ris" som Gud ville straffa svenskarna med.

Lika lite som man får göra uppror mot en rättrådig kung får man göra uppror mot en tyrann, anser Olaus. I sin postilla förklarar han att även om överheten börjar missbruka sitt ämbete, till undersåtarnas skada och fördärv, så får undersåtarna inte göra uppror. De måste i stället härda ut och be till Gud, ty det är Gud som skall ta bort tyrannen när tiden är inne, menar Olaus. Även i Svensk Krönika fördömer reformatorn uppror. Han är helt tydlig: "det är förbjudet för undersåtarna att göra uppror", skriver han. Onda furstar är en plåga som Gud straffar folket med, och därför är bön och syndabekännelse det bästa vapnet, enligt Olaus. Ty Gud kan ta bort tyrannen och ge folket en god kung i stället.

Men avlägsnandet av en tyrann sker ju vanligen genom människors handlingar ­ är då inte dessa personer att betrakta som Guds redskap? Nej, det anser tydligen inte Olaus, eftersom han menar att uppror alltid är fel och att upprorsmännen således alltid begår en synd. Kanske tänker han sig att Gud använder sig av syndiga människors handlingar till att driva igenom sin vilja. Resultatet (men inte genomförandet) av upproret skulle då vara Guds vilja: en ny härskare kommer till makten. Och denne skall, liksom all överhet, betraktas som förordnad av Gud, enligt Olaus. Med andra ord verkar det som om Olaus anser att när väl någon har lyckats gripa makten efter ett uppror så skall denne betraktas som insatt av Gud – även om det i sig var fel att göra uppror.

 

Olaus och de medeltida upproren

I Svensk Krönika behandlar Olaus de medeltida upproren. Han fördömer dem alla, även om han medger att regenterna ibland betedde sig så oklokt att de närmast provocerade fram en resning ­ så var fallet med Magnus Ladulås, som satte utländska män över svenskarna, och med Erik av Pommern, under vars regering Engelbrektsfejden bröt ut. När Olaus berättar om maktstriderna på 1400-talet, då ärkebiskop Jöns Bengtsson ledde oppositionen mot kung Karl Knutsson och tidvis innehade posten som riksföreståndare, klandrar han Jöns rejält. Enligt Olaus var denne ärkebiskop "en hätsk och hårdsint man" som "satte sig upp mot sin rätta överhet" och som fick sitt rättmätiga straff i det att han först fängslades och sedan dog som "en eländig man" på Öland.

Beträffande upprorsmannen Engelbrekt gör Olaus en annan bedömning än vad som gjorts tidigare i Sverige. Engelbrekt blev glorifierad strax efter sin död av biskop Thomas av Strängnäs, i den politiska dikt som avslutas med Frihetsvisan ("Frihet är det bästa ting..."). I Engelbrektskrönikan, som skrevs på 1400-talet, presenteras Engelbrekt som en hjälte som "ofta vågade livet för riket" och som dog som en martyr. Även i 1400-talskrönikan Chronica regni Gothorum, författad av teologiprofessorn Ericus Olai, hyllas Engelbrekt som en frihetskämpe: "denne allra tappraste, modigaste och mot Sverige trognaste man, som alltid var beredd att dö för rikets invånare".

Olaus instämmer inte i lovprisningen. Visserligen använder han inga nedsättande uttryck om upprorsledaren, förutom just det att han var "en upprorisk man". Situation i Sverige under kung Eriks styre beskrivs dessutom som så svår att resningen framställs som näst intill berättigad. Men reformatorn håller troget fast vid läran att uppror mot överheten aldrig är försvarbart, och han ger därför aldrig resningens ledare något beröm för hans handlande. Jämfört med de klandrande orden om ärkebiskop Jöns Bengtssons upproriska aktivitet är Olaus emellertid mycket mild i sin bedömning av Engelbrekts kamp.

Mild är Olaus dock inte mot den heliga Birgitta. Han ställer sig helt avvisande till hennes uppenbarelser. Han är överhuvudtaget negativ till utombibliska uppenbarelser ­ sådana kan lika gärna vara djävulens verk, påpekar han (till exempel i Svar på tolv spörsmål). Och i ett av de polemiska breven till Paulus Helie, som författades på 1520-talet, fastslår han att Birgittas uppenbarelser inte var från Gud utan från djävulen.

Att Birgitta skulle ha varit ett Guds språkrör menar Olaus vara uteslutet. Hennes uppenbarelser innehåller nämligen sådant som enligt reformatorn inte är den rena läran. En av dessa icke-lutherska punkter är just maningen till uppror mot kungen; en sådan order kan aldrig komma från Gud, anser Olaus. Han drar därför slutsatsen att det inte kan ha varit jungfru Maria som Birgitta talade med: "det är nog att befara att den jungfru Maria som Sankta Birgitta har träffat på inte är den sanna, eftersom hon ville uppväcka tvist och tvedräkt", skriver han i Svensk Krönika. Olaus ger inte ofta uttryck för sina teologiska uppfattningar i Svensk Krönika, men just i utsagorna om Birgitta blir det tydligt att det är en lutherskt reformator som skriver historia. Hans åsikt att Guds moder aldrig skulle kunna mana till uppror mot överheten är helt i enlighet med hans lutherskt inspirerade lära att endast Gud får avsätta tyranner.

 

Olaus och de samtida upproren

Förutom att Olaus antagligen hyste en genuin motvilja mot uppror, så hade han också taktiska skäl att fördöma dem. Under Gustav Vasas regeringstid skedde det flera gånger att undersåtarna reste sig mot kungen, och Olaus maningar till underordning kan betraktas som riktade till dessa upprorsmän. Ty Olaus ville förstås inte att Gustav Vasa, reformatorernas oumbärlige gynnare, skulle störtas.

Man brukar räkna med fem uppror mot Gustav Vasa. Motiven till dessa resningar var blandade, men de vanligaste klagomålen gällde kungens skatter och hans kyrkopolitik. Det första upproret skedde i Dalarna 1524-25. Det leddes av två avsatta biskopar, Peder Jakobsson Sunnanväder och Knut Mikaelsson. I skrivelser till kungen klagade dalkarlarna över dyrtider och över att kungen hade tagit Kristian II:s gamla anhängare till medarbetare. Gustav anklagades också för att ha brutit sin kungliga ed, bland annat genom sitt agerande mot kyrkan: han hade okristligt beskattat kyrkor, kloster, präster och munkar, tagit föremål ha från kyrkorna samt tagit kyrkans tionde. Kungen lyckades dock snabbt få stopp på oroligheterna. Sunnanväder och Mäster Knut fick, efter ett förnedrande intåg i Stockholm (löjligt utstyrda och ridande baklänges på utsvultna hästar), sina huvuden avhuggna.

Strax började dock ett nytt uppror i Dalarna, det så kallade Daljunkerns uppror. Motiven var både ekonomiska och religiösa. Kungen anklagades för att lägga kyrkor och kloster öde, försöka förmå folket att "bortkasta vår gamla tro" och pålägga alltför höga skatter. Upprorsmännen specificerade på vilket sätt Gustav hade tvingat bort svenskarna från den gamla tron: det hade skett genom att Luther oförnuftigt dragits in i riket, till alla kristna människors fördärv, menade de. Även denna gång kunde kungen slå ned upproret, och ledarna avrättades 1528.

Nästa resning, Västgötaherrarnas uppror 1529, leddes av rikshovmästare Ture Jönsson, Skarabiskopen Magnus Haraldsson och en grupp adelsmän. Upproret hade en tydlig religiös prägel. Kungen anklagades för att ha infört lutherskt kätteri, fördrivit biskopar, präster och munkar och i stället insatt kättare och för att ha förnedrat och kränkt sakramenten och god gammal kristlig sedvänja med de böcker som han låtit utgiva (alltså Olaus Petris skrifter). Eftersom kungen inte hade beskyddat kyrkan, hade han brutit den ed han svor när han valdes till kung, hävdade upprorsmännen och förklarade att de därför har sagt upp sin trohet till kungen. Upproret misslyckades dock, och ledarna flydde utomlands.

Snart var det dags igen för tumult, eftersom Gustav Vasa ville förbättra statens finanser genom att utkräva kyrkklockor från städer och kloster. 1531 beslutades att varje sockenkyrka i landet skulle lämna ifrån sig sin största eller näst största klocka. Detta utlöste det tredje och sista dalaupproret, det så kallade klockupproret. Återigen slog kungen ned upproret och lät avrätta ledarna.

Den sista och allvarligaste resningen mot Gustav Vasa var Dackefejden, det största bondeupproret i svensk historia. Det leddes av Nils Dacke och började i Småland på hösten 1542. Orsaken till upproret uppgavs av Dacke själv vara de ökade skatterna och fogdarnas konfiskation av kyrkans egendom. Kyrkorna hade tömts på föremål i så hög grad att "det var snart så ljuvt att gå uti en öde skog som i en kyrka", klagade smålänningarna. De protesterade också mot att gudstjänsten hade blivit så torftig: "ett barn kunde snart vid en dygnvagn vissla en mässa fram". Dacke hade till en början framgång. Han lyckades gripa makten i Småland, belägra Kalmar och inta Öland. Men på våren 1543 besegrades han av Gustav Vasas trupper och blev ihjälslagen.

Som synes, framförde de olika upprorsrörelserna bland annat klagomål mot de reformatoriska förändringar som skett. Detta gav förstås Olaus ytterligare anledning att fördöma upproren.

Ett annat taktiskt skäl för Olaus att kritisera uppror var att det i samband med det tyska bondeupproret 1524-1525 framfördes anklagelser att den lutherska läran uppmuntrade till uppror. Så påstod exempelvis den danske munken Paulus Helie i det brev som Olaus sedan besvarade i Svar på ett okristligt sändebrev 1527. Kung Gustav skulle naturligtvis inte vara villig att stödja en lära som manade till uppror, och det var därför angeläget för Olaus att påvisa att dessa anklagelser var osanna. I ett ovanligt aggressivt svarsbrev till Helie tar han Luther i försvar. Enligt Olaus kunde Luther inte ha någon skuld till det tyska bondeupproret, eftersom den lutherska läran säger att man inte får tillgripa våld mot härskarna, inte ens om de är tyranniska, ty tyranner är "det ris som Gud straffar våra synder med". Detta har alltid varit Luthers lära, skriver Olaus.

Som vi har sett, så ändrade sig Luther delvis 1530 och tillät motstånd i en speciell situation: de tyska furstarna fick göra motstånd mot kejsaren. Den svenska situationen var dock olik den tyska, eftersom det i Sverige inte fanns motsvarande förhållande mellan en kejsare och olika furstar. Dessutom hade Olaus Petri i Sverige inte att kämpa mot en högste härskare som var katolik; han hade i stället en kung som var religiöst ointresserad men som var behjälplig i krossandet av den katolska kyrkan. Luthers resonemang beträffande rätten till motstånd mot kejsaren var därmed inte något som Olaus hade anledning att ta efter, vilket han inte heller gjorde. När Olaus själv kom i konflikt med Gustav Vasa, hade han för den skull knappast skäl att önska att kungen störtades – för vad skulle alternativet ha blivit? Han hade ju inte, som Luther, ett antal protestantiska furstar vid sin sida.

Det andra brevet som Olaus skrev mot Paulus Helie, Ett fögo sändebrev, utkom 1528. Även det innehåller en diskussion om tyranner, eftersom Helie hade antytt att Gustav Vasa var en tyrann. Olaus är angelägen om att ta kungen i försvar, och han bemöter Helies anklagelser bland annat genom att tona ned betydelsen av den världsliga maktens handlande och i stället utmåla det katolska prästerskapet som den verkliga faran. En tyrann kan bara skada sina undersåtar till kropp och gods, medan däremot biskopar, prelater och munkar kan fördärva människors själar, skriver Olaus. Han framställer således de katolska motståndarna som de främsta fienderna, det är de som har den största och farligaste makten, inte kungen eller de världsliga furstarna.

 

Olaus dilemma

Genom sitt ovillkorliga fördömande av upproriska handlingar hamnade Olaus i ett olösligt dilemma. Kung Gustav hade ju kommit till makten genom upproret mot Kristian II. Vad skulle Olaus säga om det? I kröningspredikan framställer Olaus störtandet av Kristian som en lycklig händelse. Han säger att Gud, efter Sveriges långa skada och fördärv, har givit landet Gustav till kung och att Gud genom Gustav har "räddat oss ut våra hätska fienders händer". Och Svensk Krönika avslutas med jubel över att Kristian har störtats: "Lovad vare Gud i evighet som har kastat detta riset i elden". Som synes är det Gud som är huvudsubjekt, det är han som har räddat Sverige genom att kasta det straffande riset i elden. Men Gud har handlat genom Gustav, enligt Olaus. Menar han med det att Gustav agerade på Guds uppdrag och därmed fromt och rättrådigt?

En glorifierande propaganda om Gustav Vasas bedrifter utgick från kungens eget kansli ­ i ett manifest 1547 liknas Gustav till och med vid Mose och David och andra ledare som Gud har skickat som svar på folkets böner! En sådan uppfattning är dock varken förenlig med Olaus övriga uttalanden eller med hans inställning till kungen. Eftersom Olaus alltid oreserverat fördömde uppror i sina skrifter, måste han ha ansett att Gustav vid upproret mot Kristian II handlade fel. Men detta säger han naturligtvis inte i Kröningspredikan. I Svensk Krönika finns ingen anledning att ta upp frågan, eftersom krönikan slutar vid Stockholms blodbad och alltså inte skildrar upproret mot Kristian.

Olaus fastslår i sin krönika att Kristian bröt alla sina löften strax efter kröningen, och han beskriver de rysligheter som begicks vid Stockholms blodbad och under kungens hemfärd till Danmark. Men ingenstans sägs att Kristian inte längre var att betrakta som en förordnad och legitim överhet. Olaus påstår aldrig att en kung genom onda handlingar kan förlora sin rätt till tronen. Åtminstone gör han aldrig det i sina egna skrifter.

Det finns emellertid ett dokument, där Olaus ger uttryck för en annan syn. Vid riksdagen i Strängnäs 1547 diskuterades de ekonomiska kraven från Kristian II:s arvingar. Prästerskapet utfärdade då ett brev, undertecknat av ärkebiskop Laurentius Petri, ytterligare två biskopar samt ett tjugotal präster, bland dem Olaus Petri. Prästerna förklarar i brevet att Kristians arvingar inte har rätt att begära något av Sverige. Ty Kristian har betett sig så omilt och okristligt och handlat emot sin ed och sina löften, så att även om han haft någon rätt till riket "så har han dock mer än nog förverkat en sådan rätt". Kristian har begått mord och dråp på höga och låga, unga och gamla, kvinnor och barn, han lät slakta dem som oskäliga djur, erinrar prästerna. Hans misshandel är känd över hela kristenheten och därför hoppas vi, skriver prästerskapet, att ingen som aktar skäl och rätt skall straffa svenskarna för att de i sin "högsta nöd gripit till nödvärn och fördrivit honom, som inte ville annat än fördärva". Och strax upprepas i brevet att Kristian har förverkat sin rätt till tronen.

Prästerna skriver att det är genom Guds försyn som Gustav har kommit till riket. Det är Gud som har frälst svenskarna från deras ovänner, men det har skett genom Gustav, enligt prästerskapet: "Den allsmäktige Gud" har "genom Hans Kungliga Majestäts möda och arbete" hjälpt och räddat oss ur våra ovänners händer, förklarar de.

Den senare tankegången ­ att Gud verkade genom Gustav ­ känns igen från Olaus skrifter. Men Olaus rättfärdigade aldrig själva upproret mot Kristian i de texter som han ensam författade. Det görs däremot med emfas i prästerskapets brev 1547. Resningen försvaras på två sätt: (1) svenskarna handlade i nödvärn (2) Kristian hade genom sitt okristliga handlande förverkat sin rätt till tronen. Det första argumentet bygger på uppfattningen att man äger en rätt till självförsvar, det andra på idén att troninnehavet är villkorligt ­ om kungen inte uppfyller de krav som ställs på honom, så mister han rätten att sitta på tronen.

Att man har rätt att försvara sig vid överfall var något som även Luther kunde medge, men att en överhetsperson får fördrivas på grund av sitt tyranniska beteende var inte någon luthersk tankegång. Olaus visar i sina egna skrifter ingen sympati för en sådan tanke, men kanske ändrade han sig i slutet av sitt liv (brevet är skrivet senare än alla ovan analyserade skrifter) och anslöt sig till en uppfattning som mer liknar Melanchthons än Luthers. En annan möjlighet är att det var andra inom prästerskapet som utformade förpliktelsebrevet och att Olaus med viss tvekan skrev under.

 

Laurentius Petri och avsättningen av Erik XIV

Som vi har sett, så skilde sig Olaus uppfattning om motståndsrätt från den uppfattning som dominerat under den svenska medeltiden. Olaus ståndpunkt fick dock inte något större genomslag. Redan hans bror, ärkebiskop Laurentius Petri, började mjuka upp Olaus förbud mot uppror. Detta skedde i samband med Erik XIV:s avsättning.

När hertigarna Johan och Karl i september 1568 belägrade Stockholm i avsikt att störta kung Erik, blev några av kungens tjänare osäkra på hur de skulle bete sig i den nya situation som uppstått. Skulle de hålla fast vid Erik, eller skulle de ta avstånd ifrån honom? Vad var rätt inför Gud? Eftersom ärkebiskop Laurentius befann sig i staden, vände de sig till honom med sin fråga. Laurentius författade då en skrift, Några spörsmål om världslig överhet, i vilken han utredde saken.

På många punkter är Laurentius enig med sin bror Olaus. En av frågorna som ärkebiskopen besvarar i skriften lyder: "Om överheten bedöms vara olidlig på grund av uppenbart tyranni, får då undersåtarna ­ i synnerhet de förnämsta ­ motsätta sig, bryta sin ed, dräpa och avsätta överheten?" Laurentius svar är nej. Det finns inget undantag i befallningen att lyda överheten, förutom i det som går emot Guds bud, hävdar han. Han anför en rad exempel från Gamla testamentet: Israels folk förtrycktes i Egypten, men Gud tillät dem inte att göra uppror; när israelerna befann sig i den babyloniska fångenskapen befallde Gud genom profeten Jeremia de hårt förtryckta fångarna att be för sina förtryckare och inte göra uppror; David, som ju var utvald till kung av Gud, dräpte inte sin förföljare kung Saul, trots att han två gånger hade möjlighet till det. Vem var en större tyrann än Saul, och vem var rättfärdigare än David? frågar ärkebiskopen retoriskt.

När överheten är tung och mödosam, då skall undersåtarna betänka att den är Guds ris, förklarar ärkebiskopen och stöder sitt påstående på ett bibelcitat som säger att det är Gud som insätter även de grymma härskarna: "Jag skall låta Egypten komma i två tyranners händer" (Jes. 19:4). [6] Det här riset kan ingen ta med våld ur Guds händer, utan man måste be att han själv tar bort det, hävdar Laurentius och konstaterar att så har de heliga martyrerna gjort, de har avsatt tyranner med bön och inte med uppror.

Dessutom finns det många exempel i Skriften på hur Guds vrede har drabbat upprorsmän, även sådana som satt sig emot en överhet som begått uppenbart övervåld och tyranni, påstår ärkebiskopen. Sedan räknar han upp en mängd fall som omtalas i Bibeln, då den som dräpt en ogudaktig kung strax efter upproret själv blivit mördad. Laurentius vet också att berätta att en av orsakerna till Jerusalems erövring var att invånarna vek ifrån kung Nebukadnessar och inte höll den trohetsed de svurit honom. Utifrån dessa exempel anser sig ärkebiskopen kunna dra slutsatsen att det är uppenbart att Gud avskyr uppror, eftersom han med så stora straff plågar dem som gör uppror mot tyranner och avgudadyrkare. Nej, Gud vill inte att hans ordning besmittas med tvedräkt och uppror därför att det finns några som missbrukar överhetens ämbete, deklarerar Laurentius. Inte heller gillar Gud att överheten, emot sin ed, missbrukar sin makt ­ men den ena synden ursäktar inte den andra. Det vill säga: enligt Laurentius utgör härskarens maktmissbruk och edsbrott inte något skäl för uppror. Det är ett anmärkningsvärt påpekande, eftersom just kungens edsbrott hade varit ett centralt argument i Sverige vid olika kungaavsättningar, senast vid störtandet av Kristian II.

Upprorsförbudet gäller alla undersåtar, hög som låg, enligt Laurentius. Ärkebiskopen slår klart fast att det inte är mer tillåtet för personer i de högre stånden än för andra att handla emot överheten. Men även om gudfruktiga undersåtar inte motsätter sig överheten, så kan en tyrann inte känna sig säker, ty det finns alltid mindre fromma människor som är redo att göra uppror, varnar Laurentius och förklarar att majoriteten av folket inte tillhör de gudfruktigas skara: "den stora och onda hopen" bryr sig inte om varningarna från "den goda och lilla hopen", de aktar inte sin ed och gör uppror, vilket leder till skada och fördärv både för dem själva och överheten.

I Bibeln berättas emellertid även om personer som fått i direkt uppdrag av Gud att avsätta en tyrannisk härskare, till exempel Gideon och Simson. Det medger Laurentius, i det att han skriver att om man inte, såsom dessa personer, genom en uppenbarelse fått en särskild befallning att dräpa och avsätta en tyrannisk och ogudaktig överhet, så är det tryggast för en gudfruktig människa, som vill behålla sitt samvete rent, att vara stilla, be och med tålamod invänta hjälp från himlen. Trots att det här konstateras att Gud kan beordra avsättning av ­ och till och med mord på ­ tyranner, så står ärkebiskopen kvar vid sin uppfattning att Gud avskyr uppror mot överheten. Hur dessa två påståenden går ihop diskuterar han inte.

Laurentius anser dock att det kan finnas två fall då undersåtarna ­ utan speciella uppenbarelser ­ med gott samvete kan uppsäga sin trohet till överheten. Det första fallet är om överheten blir övervunnen, fångad eller jagad på flykt och därför inte längre kan försvara sina undersåtar. Ty såsom undersåtarna är skyldiga att lyda överheten, så är också överheten skyldig undersåtarna beskydd och försvar, förklarar Laurentius. Och när överheten inte förmår försvara undersåtarna, då tvingas folket ge sig under det rådande väldet och göra det som de blir befallda, om de inte skall bli alldeles fördärvade. Om Laurentius råd skulle appliceras på den rådande situationen, där kung Erik befann sig på Stockholms slott, hotad av hertigarnas styrkor utanför staden, så skulle det innebära att svenskarna var skyldiga Erik trohet så länge han inte var besegrad ­ men om han togs till fånga skulle de inte längre vara förpliktade att lyda honom. Man bör notera att Laurentius medgivande till lydnadsuppsägelse i detta fall inte innebär ett medgivande till aktivt motstånd mot en härskare. Den person som undersåtarna avsäger sig lydnaden till har ju redan störtats, och då måste de underordna sig den nye härskaren.

Det andra fallet som enligt Laurentius ger undersåtarna rätt att säga upp sin trohet till överheten är om härskaren regerar så att själva staten förs in i yttersta fördärv. [7] Om en sådan härskare inte bättrar sig trots förmaningar, tvingas undersåtarna att se sig om efter en annan styresman, skriver ärkebiskopen. Ty om överheten inte gör något annat än förstör allt, då handlar den tvärt emot sitt ämbete; den är inte längre beskyddare utan fiende till staten, och undersåtarna kan då med rätta göra motstånd.

Man kan notera likheterna mellan Laurentius formulering om den härskare han anser att man får motsätta sig, som "inte gör något annat än förstör allt" och formuleringen i prästerskapets brev 1547, där avsättningen av Kristian II rättfärdigades och det påstods att denne kung "inte ville annat än fördärva".

Men vad menar egentligen Laurentius? Även tyrannen är ju fiende till sina undersåtar, och också han kan beskyllas för att förstöra dem. Vad är det för skillnad mellan en tyrann och en härskare som driver staten in i yttersta fördärv? Kanske är skillnaden att en tyrann kan vara fiende till sina undersåtar utan att för den skull vara fiende till själva statens existens; han kan mycket väl vara förmögen att upprätthålla samhällsordningen, hålla ihop riket och försvara det mot yttre angrep. Det är troligt att Laurentius anser att det är när härskaren inte längre klarar av dessa uppgifter som undersåtarna har rätt att motsätta sig honom. Med andra ord: att härskaren plågar sina undersåtar är inte en tillräcklig anledning till uppror, enligt Laurentius. Men om det finns risk för att hela samhällsordningen rasar samman, då får man motsätta sig överheten.

De ståndpunkter som Laurentius presenterar i Några spörsmål om världslig överhet överensstämmer till stor del med Luthers: den tyske reformatorn hävdade lika bestämt som den svenske ärkebiskopen att tyranni inte utgjorde ett rättmätigt skäl för undersåtarna att motsätta sig överheten. Laurentius medgivande till motstånd när själva staten hotas återfinns emellertid inte hos Luther, Det är inte heller från Melanchthon som Laurentius har hämtat inspiration. Melanchthon hävdade ju att det endast är en rättvis härskare som skall anses vara förordnad av Gud och att det är tillåtet att motsätta sig en tyrann som plågar sina undersåtar med notoriskt våld. Laurentius skiljer sig också från sin bror Olaus, i det att han faktiskt tillåter motstånd mot härskaren under vissa (extrema) förutsättningar.

 

***

 

Att Olaus Petris stränga linje inte slog igenom i Sverige under 1500-talet framgår bland annat av att svenskarna fortsatte att göra uppror mot de kungar som de var missnöjda med. Vi har redan berört upproren mot Gustav Vasa och avsättningen av Erik XIV. På 1590-talet var det dags igen. Johan III:s son Sigismund, som kröntes 1594, var katolik, och det uppfattades som ett hot av vissa svenskar. Framförallt det lutherskt sinnade prästerskapet och hertig Karl (sedermera Karl IX) fruktade att kungen skulle försöka återinföra katolicismen i Sverige. Efter flera års stridigheter avsattes Sigismund 1599 av riksdagen, som hävdade att han hade brutit de löften han avgivit vid kröningen och att svenskarna därför inte längre var pliktiga att visa honom lydnad.

Motiveringen var således densamma som vid Engelbrektsfejden på 1430-talet och vid Kristian II:s avsättning på 1520-talet: eftersom kungen har brutit sin kungliga ed, så är undersåtarna befriade från sin trohetsed till honom. Att de svenska reformatorerna, åtminstone Olaus Petri, hävdade en annan ståndpunkt spelade således föga roll i den praktiska politiken. Birgittas uppfattning ­ att det kunde vara tillåtet för en kristen att motsätta sig en usel kung ­ var i större enlighet med det synsätt som proklamerades under det svenska 1500-talet.