SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER

I föreliggande studie har elva somaliska kvinnor, som studerar på Crebonas skola i Rinkeby, djupintervjuats i enrum av en svensk kvinnlig utredare. Rapporten syftar till att öka vetandet om somaliska kvinnor, och det finns två skäl till att sådan kunskap är önskvärd. För det första så måste ledning och personal på en skola ha kännedom om sina elever, för att undervisningen skall kunna utformas på ett lämpligt sätt - rapporten är i det avseendet tänkt att utgöra ett underlag för diskussioner om pedagogik. För det andra så är insikt i andra kulturers sätt att leva och tänka en förutsättning för en lyckad etnisk och kulturell integration i samhället - i det hänseendet riktar sig rapporten till en vidare krets, den kan tjäna som kunskapskälla för alla som är intresserade av andra kulturer.

I detta slutkapitel skall det främst resoneras om vad Crebona kan göra för att genom sina verksamhet bidra till att de somaliska kvinnorna inlemmas i det svenska samhället.

Skolan som mötesplats

För många av de intervjuade somaliskorna var det mycket angeläget att studera, inte bara för att de behövde förbättra sina kunskaper i svenska och i andra ämnen, utan också för att de var i behov av den kontakt med andra människor som studierna medförde.

Flera av kvinnorna uppgav att om de inte hade studerat så hade de gått hemma och gjort ingenting, de skulle ha varit mer eller mindre isolerade och de skulle nästan inte alls ha fått övning i att tala svenska. Det var nämligen knappast någon av somaliskorna som var aktiv i en förening eller hade någon hobby - och arbete hade de vanligtvis svårt att få. Skolan blev således den plats där de kunde få sysselsättning och möjlighet att träffa andra.

Kvinnorna hade privat umgänge huvudsakligen med sina somaliska landsmän. Om de umgicks med människor av annan nationalitet, så var det oftast andra invandrare; få av somaliskorna hade svenska bekanta. Det innebar att kvinnorna inte fick många tillfällen att tala svenska med personer som behärskar språket väl - när de talade med andra invandrare, så var det oftast inte på en grammatiskt och uttalsmässigt riktig svenska. Kvinnorna ansåg därför att de borde få öva att tala svenska så mycket som möjligt den tid då de befann sig i skolan.

Men denna strävan har motverkats av att det i Möllan är så stor andel av eleverna som är från Somalia. Naturligtvis dras somalierna till varandra på rasterna, och det är knappast rimligt att förvänta sig att samtalsspråket då skall vara svenska. De intervjuade kvinnorna beklagade denna situation, och de efterlyste en större blandning av olika nationaliteter i Möllan.

Somaliskorna påpekade också att det är svårt att få kontakt med den svenska befolkningen. Förutom att svenskarna ofta inte bor och studerar på samma ställe som invandrare, så är de svårtillgängliga i psykologiskt avseende, menade kvinnorna.

Utifrån ovanstående kan man dra följande slutsatser. Crebona måste se till att andelen somalier i Möllan minskas, och skolan skall överhuvudtaget försöka skapa en stor blandning av olika nationaliteter, för att på så vis uppmuntra att eleverna talar svenska med varandra även på rasterna. I synnerhet bör andelen svenska elever ökas, så att invandrareleverna får större möjlighet att umgås med svenskar.

Skolan måste aktivt bidra till att elever av olika nationalitet lär känna varandra. Detta kan till exempel ske genom grupparbeten, där deltagarna inte själva får välja vilka de skall arbeta med utan läraren sätter samman en etniskt blandad grupp. Det är också lämpligt att eleverna även under de icke lärarledda lektionerna förs samman i grupper, så att de får goda möjligheter att bli bekanta med sina studiekamrater från andra länder.

Under intervjuerna kom det dessutom tydligt fram att somaliskorna inte önskade att kvinnor och män skulle bilda olika klasser. De var medvetna om att de själva var tystare än männen på lektionerna, men de ansåg inte att detta borde åtgärdas genom att en speciell kvinnoklass bildades.

Utbildning för att få arbete

De flesta av somaliskorna hade svårt att få en anställning i Sverige, åtminstone om de sökte en mer kvalificerad syssla än städning. Flera av kvinnorna trodde att det som främst krävdes för att de skulle kunna få arbete var att de behärskade det svenska språket tillräckligt väl samt att de skaffade sig en yrkesutbildning. Dessa kvinnor såg således studierna som en väg till ett arbete.

Flera stycken ville gärna arbeta inom vården och var därför intresserade av att gå en vårdutbildning, några ville arbeta i affär och satsade därför främst på att förbättra sin svenska, medan andra förberedde sig för högre studier på någon annan skola. En del av kvinnorna avsåg att i framtiden flytta tillbaka till Somalia eller till något annat afrikanskt land - de planerade att först utbilda sig i Sverige, till exempel till sjuksköterskor, och sedan resa till Afrika och där tillämpa sina kunskaper.

De slutsatser som kan dras är att skolan bör erbjuda svenskundervisning i kombination med yrkesutbildning, till exempel inom vården, för att på så vis hjälpa de somaliska kvinnorna in på arbetsmarknaden. (Här kan inflikas att även de somaliska männen som studerar i Möllan har uttryckt önskemål om att få yrkesutbildning, till exempel till chaufförer, och inte enbart svenskundervisning). Det torde därför vara ett lämpligt initiativ som Crebona har tagit, när företaget i januari 1999 startade två vårdutbildningar i Möllan. Antingen kan somaliskorna genom en sådan utbildning erhålla arbete på den svenska arbetsmarknaden, som ju är i stort behov av vårdpersonal, eller så kan de ställa sina kunskaper till tjänst i Afrika - Crebonas vårdutbildning blir då en del i det svenska biståndet till utvecklingsländerna.

Men det är inte enbart invandrarna som måste utbildas för att kunna få arbete. Om den kulturella integrationen i Sverige skall lyckas, så måste även svenskarna utbildas om invandrarkultur. Det är till exempel viktigt att personal och ledning på en arbetsplats, där muslimska invandrarkvinnor är anställda eller gör praktik, får information om dessa kvinnors tro och kultur. Föreliggande rapport skulle kunna utgöra ett slags utbildningsmaterial.

Huvudduk på arbetsplatsen

De intervjuade kvinnorna sade alla att de skulle vilja yrkesarbeta. De ville inte enbart vara hemma och sköta barn och hushållsarbete, såsom kvinnor ofta gör i Somalia, utan de ville komma ut och träffa människor och använda sina kunskaper och talanger. Utredaren fick under intervjuerna uppfattningen att de flesta av kvinnorna verkligen menade vad de sade. Med andra ord: om somaliskorna inte hade lyckats få arbete, så berodde det inte på någon bristande vilja hos dem.

Flera av kvinnorna var mycket upprörda över att vissa svenska arbetsgivare inte tillåter dem att bära muslimsk klädedräkt på arbetsplatsen. Nästan ingen av de intervjuade kunde tänka sig att ta av sig sin huvudduk - de var nämligen övertygade om att Koranen säger att en kvinna måste täcka sitt hår. Om en arbetsgivare är negativt inställd till detta plagg, innebär det således att somaliskorna inte kan acceptera att arbeta där, även om de gärna skulle vilja ha jobbet.

Kvinnorna menade att man i Sverige i detta avseende visar en mindre tolerant inställning än i många andra länder, där muslimska kvinnor tillåts arbeta med huvudet täckt. I detta sammanhang är det också viktigt att påpeka att somaliskorna själva uppvisade en stor religiös tolerans, både mot andra religioner och mot icke-troende. De hade ingen avsikt att försöka omvända sina studiekamrater eller arbetskamrater, utan de respekterade andras övertygelser och ansåg att det var upp till var och en att söka sanningen. Flera av kvinnorna hade vänner som var kristna, och de såg inget problem med detta.

I Sverige brukar man i offentliga sammanhang deklarera att integration förutsätter att man tolererar och respekterar olika sätt att leva och tänka. Målet är ett mångkulturellt samhälle, inte ett samhälle där minoriteter tvingas anpassa sig till majoritetskulturen. Ändå får svenska arbetsgivare som kräver att muslimska kvinnor tar av sig huvudduken inte så sällan stöd av arbetsförmedlingens personal. Ibland är det naturligtvis fråga om att en stor slöja kan vara i vägen i arbetet, men många gånger är det troligen snarast en rädsla för det främmande (kanske för det religiösa?) som motiverar arbetsgivarens motstånd. Skall statliga tjänstemän uppmuntra detta? Står det inte i motsättning till integrationspolitiken? Och är det inte dessutom att våldföra sig på religionsfriheten att kräva att en muslimsk kvinna skall gå emot det som hon är övertygad om att Koranen föreskriver?

Det är angeläget att svenskar får kännedom om hur viktig huvudduken är för många muslimska kvinnor. Hur kan då Crebona och andra utbildningsanordnare göra en insats i denna fråga? Kanske kan man uppmuntra till dialog? Skolan skulle till exempel kunna anordna möten mellan arbetsgivare, arbetsförmedlingens personal och de muslimska kvinnorna, där parterna får förklara sin inställning för varandra. Man kan också diskutera med de kvinnor som vill arbeta inom vården om de är villiga att använda några slags specialsydda plagg, som döljer hår och kropp men som ändå är praktiska att arbeta i.

Kultur och samhälle

För att Sverige skall bli ett integrerat land krävs att människor med olika tänkesätt och beteendemönster kan tolerera varandra. I vissa fall måste emellertid den ena parten anpassa sig efter den andra, om något samarbete skall vara möjligt. Invandrare från Afrika kan till exempel knappast kräva att punktliga svenskar skall godta den afrikanska uppfattningen om tid.

De intervjuade kvinnorna berättade att det i Somalia inte spelar någon större roll om man kommer en halvtimme senare än vad man sagt. I Sverige skulle, som bekant, ett sådant beteende i många fall orsaka en kraftig irritation hos den som har fått vänta, och vid besök hos exempelvis läkare och myndigheter är det helt oacceptabelt att komma så sent. Det är därför av stor vikt att invandrare som kommer från kulturer med en annan tidsuppfattning än den svenska får ordentlig information om vilka regler som gäller i Sverige. Dessutom måste de upplysas om att man, enligt svensk uppfattning, bör meddela om man är sen eller om man inte kan komma till ett avtalat möte. En sådan information kan med fördel meddelas i skolan.

Vad beträffar de kulturella uttrycksformerna teater och bio, bör skolan vara medveten om att vissa muslimer hävdar att det inte är tillåtet för dem att bevista sådana föreställningar. Det kan således inträffa att en muslimsk elev inte vill följa med om skolan ordnar ett teater- eller biobesök.

Vid intervjuerna med de somaliska kvinnorna visade det sig dock att de flesta ansåg att fick gå på teater och bio. En kvinna ändrade sin uppfattning under intervjun: hon sade först att muslimer inte får gå på bio, men sedan kom hon fram till att det nog ändå är tillåtet. Detta tyder på att en vänskaplig dialog kan mjuka upp ett motstånd hos en elev angående dessa kulturella evenemang.

Beträffande de svenska valen i september 1998 kan det konstateras att det var relativt många av de intervjuade kvinnorna som hade utnyttjat sin rösträtt - deras valdeltagande, procentuellt sett, var faktiskt större än valdeltagandet i de invandrartäta förorterna Tensta och Rinkeby, där flera av kvinnorna var bosatta.

Somaliskornas kännedom om den svenska politiken och det svenska valsystemet varierade, men några av dem hade mycket bristfälliga kunskaper. Kvinnorna hade i Möllan fått lära sig hur de skulle göra när de kom till vallokalen (att de skulle stoppa ned valsedlarna i kuvert etc.), men några av dem hade inte förstått att de inför valet skulle jämföra de olika partierna och sedan rösta på det parti som de sympatiserade mest med. Detta beror antagligen på att de kommer från ett land, där det inte fanns flera partier att välja mellan.

Med tanke på att de flesta av kvinnorna hade rösträtt i de svenska landstings- och kommunfullmäktigevalen (två av dem hade dessutom rösträtt i riksdagsvalet) finns det anledning för skolan att inför nästa val anordna en mer djupgående undervisning om Sveriges politiska system.

Hur går vi vidare?

Crebona strävar efter att utveckla nya pedagogiska metoder inom invandrarundervisningen. I det arbetet är det lämpligt att härnäst genomföra tre olika projekt.

För det första bör ytterligare en intervjuundersökning utföras. Det är nämligen angeläget att även intervjua de somaliska männen. De utgör en stor del av Crebonas elever, och de har liksom de somaliska kvinnorna svårigheter att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Men de har troligen inte samma uppfattning som kvinnorna i alla frågor, och inte heller har de samma bakgrund. Flera av männen har dessutom uttryckt önskemål om att få bli intervjuade, eftersom de vill framföra sina åsikter om utbildning och arbete.

För det andra bör de diskussioner som förs inom lärarkollegiet beträffande ny pedagogik dokumenteras - i den dokumentationen bör även en konkret handlingsplan ingå. De två intervjurapporterna om somaliska kvinnor respektive somaliska män skall utgöra ett underlag för dessa diskussioner.

Slutligen bör efter cirka ett halvår en uppföljning och utvärdering av de nya metoderna genomföras och redovisas.

Lärarkollegiets arbete kan läggas upp på följande vis. Först beskrivs och analyseras den nuvarande verksamheten. Hur sker arbetet i skolan nu och vad kan förändras? Vilka hinder finns - organisatoriskt, kompetensmässigt och ekonomiskt? Vilka kunskaper behöver skolans ledning och personal? Vilka resurser behövs? De två intervjuundersökningarna med de somaliska kvinnorna och männen studeras, och lärarna sammanställer slutsatser, som de finner användbara för sin handlingsplan. Diskussionerna kan med fördel kopplas till Crebonas pågående fortbildningssatsning på PBL (problembaserat lärande).

Det kan i detta skede också bli aktuellt att genom enkäter och diskussioner med skolans elever försöka klarlägga vilka mål de har med sina studier, vilka svårigheter de har och hur Crebona som utbildningsanordnare kan underlätta för dem i deras studiesituation.

Lärarnas arbete utmynnar i en rapport, där de redovisar vilka strategier som de har lagt upp och vilken kunskap som de har erhållit och där de motiverar sina ställningstaganden. De redovisar också "svaren" på de frågeställningar som har aktualiserats under diskussionerna. Slutligen redovisas en handlingsplan för alternativa arbetsformer med vuxna invandrare, en plan som bygger på lärarnas nya kunskaper om invandrares erfarenheter, tänkesätt och förväntningar.

HEM	INNEHÅLL	NÄSTA