INLEDNING

Syfte

Flertalet elever som deltar i de kurser som Crebona Utbildning AB anordnar är invandrare. För dessa elever kan skolan utgöra en mötesplats, där de kommer i kontakt med invandrare från andra länder och med svenskar. Utbildning av invandrare kan sålunda ses som ett led i integrationsprocessen.

Crebona har velat göra en närmare studie beträffande frågan hur företagets utbildningsverksamhet kan bidra till integration. Denna rapport är ett första led i utredningsarbetet, och den kommer förhoppningsvis att följas av ytterligare rapporter.

Rapporten har två huvudsyften. För det första är den avsedd att utgöra ett underlag för pedagogiska diskussioner. Genom de intervjuer med kursdeltagare, som här redovisas, får vi större kunskap om dem, och vi ökar därmed våra möjligheter att utveckla undervisningsmetoder, som på bästa sätt motsvarar deras speciella behov.

För det andra är rapporten avsedd att bidra till integrationsprocessen genom att den förmedlar information om invandrarkultur och om hur invandrare uppfattar Sverige och svenskarna. Integration går nämligen inte bara ut på att invandrarna skall inlemmas i det svenska samhället. Det gäller också att svenskar skall klara av att leva sida vid sida med andra kulturer, utan att kräva en alltför långtgående anpassning till svenska normer och vanor. Likaså måste olika invandrargrupper respektera varandra. Denna toleranta samlevnad mellan olika kulturer har större chans att förverkligas om vi lär känna varandra bättre; i synnerhet är det viktigt att eventuella fördomar och missförstånd rensas ut.

Val av intervjupersoner

För att skaffa denna ökade kunskap om våra invandrarelever har vi valt ut en viss grupp och gjort djupintervjuer med dem. Det främsta skälet till detta tillvägagångssätt är naturligtvis att vi inte har möjlighet att intervjua samtliga elever - de uppgår nämligen till drygt 500 stycken. Vi bestämde oss därför för att välja ut en grupp som vi fann vara speciellt intressant och som var lagom stor för vår undersökning.

De somaliska kvinnorna utgör en sådan grupp. De är av speciellt intresse, eftersom antalet somalier som deltar i Crebonas utbildning har ökat avsevärt de senaste åren. För närvarande har närmare 40% av de elever som är inskrivna vid någon av Crebonas två utbildningsenheter somaliska som hemspråk; vid enheten i Rinkeby utgör de hela 64%. Kvinnorna är dock underrepresenterade: endast 15-20% av de somaliska eleverna är kvinnor. Crebona strävar efter att öka andelen kvinnor, och ett sätt att uppnå detta är att intervjua somaliskorna för att få veta mer om deras önskemål och utbildningsbehov.

Ett ytterligare skäl att fokusera på somalier är att arbetslösheten inom denna grupp är mycket hög, vilket naturligtvis är ett centralt hinder för en lyckad integration. Vi vill veta hur utbildningen skall utformas så att den leder till att kursdeltagarna kan få arbete. Även beträffande detta är det viktigt att fråga eleverna själva. Vilken tidigare utbildning och erfarenhet har de? Vad vill de ha för slags arbete?

Att det är angeläget att ägna speciella studier åt somalier är en synpunkt som delas av Statens Invandrarverket, som i en rapport till regeringen (1998-01-29) skriver:

Just sådana reaktioner hos somalierna - både män och kvinnor - mötte faktiskt utredaren under arbetet med denna rapport. En del av de somaliska eleverna blev inledningsvis oroade över studien, eftersom de ansåg att det tidigare hade skrivits negativt om somalier i massmedia.

Invandrarverket konstaterar i rapporten till regeringen att det inte finns mycket information om somalier i Sverige och man påpekar att det är viktigt att det sprids mer kunskap om denna folkgrupp, dess kultur och traditioner "för att försöka komma åt de stereotypa föreställningar som finns om den somaliska gruppen". Verket anser också att det är av betydelse att individuella kartläggningar av somaliernas utbildning, erfarenhet och intresse kommer till stånd.

Tillvägagångssätt

För att komma i kontakt med intervjupersonerna gick vi tillväga på följande vis. Ur Crebonas deltagarregister hämtade vi uppgifter om vilka kvinnliga elever som hade somaliska som hemspråk. Inom denna grupp fanns det några som inte hade varit bosatta i Somalia utan hade tillhört den somaliska befolkningen i Etiopien. Även dessa kvinnor kan räknas som somaliskor, och de ingick därmed i den grupp som vi beslöt att intervjua.

Antalet somaliskor som fanns i registret i oktober 1998 uppgick till 31 stycken. Av dessa var 25 stycken inskrivna i Crebonas utbildning i Rinkeby (Möllan) och 6 stycken i Solna (Rinkeby Arbetscentrum). Eftersom det var så pass få som studerade i Solna och det dessutom är näst intill omöjligt att i dessa lokaler finna ett ledigt rum där intervjuer kan genomföras, beslöt vi att koncentrera oss enbart på de somaliskor som studerade i Möllan. Ett ytterligare skäl till att vi valde att inte intervjua några somaliskor på Rinkeby Arbetscentrum var att utredaren tidigare hade arbetat som datalärare där - det fanns således redan en lärar-elev-relation etablerad mellan henne och deltagarna, och den omständigheten kunde ha lett till en viss oklarhet och förvirring för kvinnorna under intervjuerna.

Därefter kontaktades de utvalda somaliskorna genom att utredaren åkte till Möllan och presenterade sig själv och projektet, både muntligt och skriftligt. De somaliskor som inte var närvarande i skolan den dagen kontaktades i stället via brev. I den information som somaliskorna fick förklarades att vi ville intervjua dem i syfte att förbättra undervisningen och bidra till integration. Det klargjordes att studien skulle utmynna i en rapport men att de skulle få vara anonyma. Det meddelades också att de skulle erhålla 300 kronor i presentkort som ersättning för att de avsatte tid för intervjun, som beräknades ta 2 timmar.

Sedan bokades intervjutider in med de kvinnor som utredaren kunde få kontakt med. Det visade sig dock att några av de somaliska kvinnorna i mycket ringa eller i obefintlig grad var närvarande i skolan under de veckor som utredaren befann sig där. I några fall berodde det på att kvinnan precis hade avslutat utbildningen, i andra fall berodde det på sjukdom, i vissa fall var det oklart varför personen inte kom till undervisningen. Därigenom minskades antalet somaliskor som kunde intervjuas, och det resulterade i att av de 25 kvinnor som var aktuella för intervju blev 12 intervjuade.

Ingen sade nej till att bli intervjuad. I de fall som intervjuer inte genomfördes berodde det på att kvinnan inte var närvarande i skolan och att det inte gick att få kontakt med henne på annat vis. Några av somaliskorna var i början ovilliga till att låta sig intervjuas, men samtliga dessa ändrade sig efter en tid. Att de lät sig intervjuas trots den inledande tveksamheten berodde antagligen till stor del på att de av sina intervjuade väninnor fått veta att samtalen inte var något att frukta. På den punkten förelåg nämligen en del farhågor. Några av kvinnorna hade inte helt klart för sig att utredaren skulle skriva en rapport där de fick vara anonyma - fast de hade fått information om detta - utan befarade att de skulle hängas ut i massmedia (det kan möjligtvis ha berott på att ordet "rapport" förknippades med nyhetsprogrammet på TV).

Andra var misstänksamma mot att det enbart var somaliskor som blev intervjuade. "Varför bara somaliska kvinnor?" var en fråga som utredaren tvingades besvara många gånger. En av kvinnorna undrade upprört om det var för att vi trodde att "somaliskor är analfabeter" som vi valt denna grupp (hon reagerade således precis på det sätt som Invandrarverket nämnde i sin rapport till regeringen). När utredaren förklarade att det inte på något vis förhöll sig på det viset utan att vi tvärtom var medvetna om att många somaliskor har god utbildning, lade sig upprördheten och kvinnan hade ingenting att invända mot vår studie.

En av kvinnorna, som först var tveksam till att bli intervjuad men sedan ställde upp, meddelade några dagar senare att hon inte ville att hennes intervju skulle användas. Hennes önskan respekterades självklart, och därmed minskades antalet intervjuer som kan redovisas i denna rapport till 11.

Intervjuerna, som pågick 1 1/2 - 2 1/2 timmar, genomfördes i ett rum i Möllan, och i samtliga fall var det endast utredaren och den intervjuade kvinnan som var närvarande. Ingen bandspelare användes, utan utredaren antecknade fortlöpande under intervjun. Direkt efteråt skrevs anteckningarna rent och kompletterades på de punkter där de var ofullständiga.

Intervjufrågorna hade utarbetats av utredaren och diskuterats i referensgruppen. Många av frågorna syftade främst till att få allmän information om somaliskorna: de blev tillfrågade om sin bakgrund, sin nuvarande livssituation och sina tankar och åsikter om olika saker. Men det fanns också frågor som var specifikt avsedda att utröna graden av integration, såsom frågor om hur mycket kontakt somaliskorna har med svenskar och med andra invandrargrupper och om hur det går för dem i deras försök att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Av speciellt intresse för oss var i vilken mån utbildningen har bidragit till integration.

Utredaren följde under intervjuerna en intervjuguide, där frågorna fanns kortfattat formulerade och det dessutom fanns plats att anteckna intervjupersonernas svar. Frågorna var indelade i olika områden: familj, socialt umgänge, religion, studier, arbete, kultur, samhälle/politik. Denna uppdelning kommer i stort sett att följas också i rapportens redovisning av svaren.

Eftersom somaliskorna inte talade fullständigt korrekt svenska är det ofta inte lämpligt att återge deras uttalanden ordagrant. När de citeras är deras formuleringar därför i de flesta fall språkligt redigerade av utredaren, så att det skall bli en begriplig och njutbar läsning. För att klargöra arten och graden av redigering skall ett exempel ges. Intervjupersonen säger ordagrant: "Jag tror inte stor skillnad kristendom islam." I rapporten återges detta på följande sätt: "Jag tror inte att det är stor skillnad mellan kristendom och islam."

Somaliskornas svar kommer emellertid vanligtvis att refereras, inte citeras. Det beror för det första på att det många gånger är lättare att läsa en analyserande text som innehåller referat än en som innehåller många citat. För det andra beror det på att den nyss nämnda redigeringen av citaten innebär en liten förvanskning. Och för det tredje beror det på att avsaknaden av bandspelare under intervjuerna gör att de exakta formuleringarna ofta inte finns bevarade; utredaren hann naturligtvis inte anteckna allt ordagrant.

För att uppmuntra öppenhet under intervjuerna har kvinnorna garanterats anonymitet. Deras namn kommer således inte att nämnas i rapporten, och dessutom har det vid redovisningen av svaren iakttagits stor försiktighet med att ange uppgifter som gör att en läsare kan ana vem som har sagt en viss sak.

Metodproblem

Ett metodiskt problem vid intervjuer är den så kallade intervjuareffekten, som innebär att intervjusvaren påverkas av den som gör intervjun. Det kan till exempel ske genom att intervjuaren ställer ledande frågor eller missar att ställa viktiga följdfrågor. Det kan också ske genom att den intervjuade personen blir psykologiskt påverkad av den som intervjuar och därför ger missvisande svar.

Beträffande intervjuerna med de somaliska kvinnorna finns det några omständigheter som kan ha haft sådan effekt och därför är värda att nämna, även om det naturligtvis är omöjligt att veta i vilken mån de har påverkat intervjusvaren.

Det finns alltid en risk att en intervjuad person försöker framställa sig själv som ambitiösare och duktigare än vad som verkligen är fallet. I intervjuerna med somaliskorna var denna risk kanske ännu större än normalt, eftersom de kan ha uppfattat utredaren som en representant för det svenska samhället, som de vill bli delaktiga i, kanske till och med som någon sorts myndighetsperson. I så fall kan intervjusvaren ha färgats av en strävan att göra gott intryck på denna person.

En annan möjlig intervjuareffekt är att en önskan att stå på god fot med den som intervjuar kan medföra ett nedtonande av eventuell kritik som (i den intervjuades tycke) kan uppfattas som kritik mot intervjuaren. Beträffande de somaliska kvinnorna kan detta till exempel gälla deras uttalanden om svenskar och kanske också deras åsikter om Crebonas utbildning (utredaren berättade att hon var anställd på Crebona). Dessutom kan en önskan om vänskap med den som intervjuade ha haft viss effekt på kvinnornas uttalanden om kristendom; de kände i de flesta fall till att utredaren själv var aktiv kristen.

Ovanstående är dock främst teoretiska resonemang. Utredaren har inga belägg för att någon av dessa effekter verkligen uppstod. Tvärtom så var många av kvinnorna frimodiga och frispråkiga och drog sig varken för att formulera sin missbelåtenhet med svenskars beteenden eller för att hävda att kristendomen är en felaktig lära. Och som nämnts ovan, så uttryckte några kvinnor sin misstänksamhet mot hela intervjuprojektet.

Hur representativa är då de kvinnor som intervjuades? Om man syftar på deras representativitet för samtliga somaliskor som studerar på Crebona, så kan man fastslå att flertalet av de intervjuade kvinnorna tillhör den grupp elever som brukar vara närvarande på lektionerna och att de elever som har hög frånvaro således är underrepresenterade. Här bör dock tilläggas att några av kvinnorna som intervjuades kom dit för intervjun men i övrigt inte syntes till mycket på skolan. Med andra ord: även elever med ganska låg närvaro finns med bland de intervjuade.

Om man i stället syftar på de intervjuade somaliskornas representativitet för samtliga somaliskor i Sverige, så kan man konstatera att de antagligen utgör en grupp som inte är representativ. De intervjuade kvinnorna har visserligen i likhet med de flesta somaliskor svårt att få arbete i Sverige (arbetslösheten bland somaliska kvinnor är 75%). Men de har aktivt valt att påbörja en utbildning, och i detta skiljer de sig från de somaliskor som varken arbetar eller studerar.

En punkt där de intervjuade kvinnorna definitivt inte är representativa för invandrade somaliskor gäller deras bostadsort i Somalia: alla utom en hade varit bosatta i huvudstaden Mogadishu. Den kvinna som inte kom därifrån hade överhuvudtaget inte bott i Somalia, utan hon hade tillhört den somaliska befolkningen i Etiopien. Men i Sverige befinner sig också somaliskor från andra delar av Somalia, och dessa finns således inte representerade i undersökningen.

Personer som kommer från den somaliska landsbygden har vanligen lägre utbildning än stadsbefolkningen. Därför finns det skäl att anta att de intervjuade kvinnorna har en högre än genomsnittlig utbildning från hemlandet. De flesta hade minst 12 års studier i Somalia bakom sig, och därmed befinner de sig troligen över medianen. Siffrorna beträffande den somaliska befolkningens utbildningsnivå är dock osäkra.

Tidigare studier

Somaliska kvinnor har uppmärksammats i ett antal andra utredningar under de senaste åren. Dessa har dock haft en något annorlunda inriktning än föreliggande rapport. Några av de tidigare studierna skall här kort nämnas.

Det föreligger för det första en rapport som har skrivits av Laila Niklasson på uppdrag av Stockholms stad: Somaliska familjer i Stockholm: En undersökning av somaliska familjers nätverk och integration. Niklasson redovisar i rapportens första del intervjuer med 10 somaliska familjer om deras sociala kontaktnät, och i en andra del redogör hon för intervjuer med 8 av dessa familjer angående deras tankar om integration. Familjerna har hon fått kontakt med via Somaliska föreningsrådet i Spånga; det är således den grupp av somalier som är aktiva där som ingår i hennes undersökning.

Under intervjuerna med familjerna var både maken och hustrun närvarande, men Niklasson uppger att det oftast var mannen som svarade. Denne frågade kontinuerligt sin hustru, som uttryckte sitt samtycke med hummanden.

Att somaliska kvinnor ofta är tysta när män är närvarande är något som Crebonas lärare har iakttagit på lektionerna. Detta har motiverat oss att göra djupintervjuer med enbart kvinnor. Förhoppningen var att somaliskorna skulle vara mer talföra i enrum med intervjuaren, och denna förhoppning har i högsta grad infriats.

En speciell studie av somaliska kvinnor har också nyligen genomförts av Mats Wingborg, på uppdrag av Arbetsmarknadsdepartementet: Somaliska och irakiska kvinnor på svensk arbetsmarknad. Wingborg har intervjuat 16 somaliskor i åldrarna 22 till 55 år, bosatta i olika delar av Sverige. Även i denna studie har kontakten förmedlats med hjälp av somaliska föreningar, vilken gör att personer som är aktiva i dessa föreningar är överrepresenterade. En majoritet av de intervjuade hade låg utbildning, och Wingborg var tvungen att använda tolk vid huvuddelen av intervjuerna. I detta skiljer sig Wingborgs studie från föreliggande rapport: de somaliskor som intervjuas här är alla fullt kapabla att förstå och uttrycka sig på svenska.

Wingborgs frågeställningar är också annorlunda fokuserade, eftersom hans uppgift var att studera varför somaliska och irakiska kvinnor har så svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden. I rapporten talas knappast alls om någon annan utbildning i Sverige än sfi (svenska för invandrare, det vill säga den grundläggande svenskundervisning som alla invandrare erbjuds).

I vår rapport kommer vi att mer uppmärksamma själva studiesituationen. Dessutom har vi ett intresse av att överhuvudtaget lära känna de somaliska kvinnorna, vilket gör att till exempel frågan om religion här kommer att få ett större utrymme än i både Niklassons och Wingborgs rapporter.

HEM	INNEHÅLL	NÄSTA