II. BAKGRUND

Reformationen

Reformationen i Europa på 1500-talet berörde inte bara interna kyrkliga förhållanden. Den var i hög grad en angelägenhet även för det världsliga styret, som ofta hade intresse av att gynna den ena eller den andra trosriktningen. Därför var de religiösa tvisterna sammanvävda med politiska förvecklingar, och den religion som gick segrande ur striden var den som var knuten till den starkaste politiska makten. I England och i norra Tyskland - och inte minst i Sverige - hade reformatorerna det världsliga styret på sin sida, och där segrade de. I Frankrike och i Spanien sammanslöt de sig däremot med mindre mäktiga grupper, och där förblev den nationella religionen katolsk.

Reformatorerna var alltså för sin framgång beroende av stöd från världsliga härskare, något som Luther tidigt insåg. När han inledde reformationen 1517 med att spika upp sina 95 teser om avlaten på kyrkporten i Wittenberg, inleddes också en delning av Tyskland i två läger: för och emot lutherdom. De flesta av de tyska furstarna stödde tillsammans med kejsaren den katolska kyrkan, medan de nordtyska furstarna och en stor del av bönderna stödde reformationen, bland annat för att de i den såg en möjlighet till ökat oberoende. Luther fick resten av sitt liv kämpa mot den katolske kejsaren och de katolska furstarna, och under flera år pågick religionskrig i Tyskland. Striderna tog slut först i och med freden i Augsburg 1555, då man bestämde att furstarna skulle få välja mellan katolicism och lutherdom och att invånarna i området skulle följa sin furstes religion.

I de tyska stater där furstarna var välvilligt inställda till reformationen hade det då redan etablerats lutherska kyrkor med fursten som överhuvud. Kyrkans egendom hade dragits in till staten och prästerna hade blivit statliga tjänstemän. Samma utveckling skedde även i andra länder där lutherdomen segrade: de världsliga härskarna fick en starkare ställning gentemot episkopatet, de fick rätt att bestämma över kyrkliga utnämningar och de lade beslag på kyrkans och klostrens egendomar.

Samtidigt utbredde sig en annan reformatorisk riktning, kalvinismen, i bland annat Frankrike och Skottland. Calvins politiska tänkande var annorlunda än Luthers. I stället för att överlåta makten till furstarna ökade Calvin den kyrkliga makten. Under hans styre blev Genève ett strikt reglerat puritanskt samhälle, där kyrka och stat visserligen var formellt separerade men i praktiken var ihopflätade.

Men vilken religiös grupp som än vann eller förlorade i de olika länderna, så fanns det en klar segrare i 1500-talets Europa: kungen. Överallt förstärktes kungamakten betydligt, och reformationen bidrog till skeendet. När de protestantiska kyrkorna bröt med påvestolen, bröt de med den organisation som under medeltiden hade varit den starkaste motvikten mot det världsliga styret. I stället för en universell kyrka, med påven som överhuvud, etablerades en rad lutherska lokalkyrkor, som kom att domineras av den världsliga makten. Påven förlorade sin roll som ledare för den västliga kristenheten. I England och i Sverige blev i stället kungen kyrkans överhuvud.

Det var inte bara strategiska beslut som ledde till att lutheraner lät de världsliga makthavarna få så stort inflytande över kyrkan; det fanns punkter i den lutherska läran som gynnade en sådan utveckling. Det är dessa idéer som skall granskas närmare i den här uppsatsen. Men först skall en snabb rekapitulation göras av det som skedde i Sverige under reformationstiden.

Sverige: Gustav Vasa och kyrkan

Reformationen i Sverige inleddes på 1520-talet och beseglades vid Uppsala möte 1593. Den lutherska läran hade knappast folkets stöd. Tvärtom, allmogen ville ha kvar sina rosenkransar, helgonbilder och pilgrimsfärder. Men reformatorerna fick hjälp av statsmakten i arbetet med att införa den nya ordningen. Denna statsmakt genomgick samtidigt en förändring i och med att Gustav Vasa blev kung och lade grunden till den svenska nationalstaten.

Sverige hade sedan slutet av 1300-talet ingått i en nordisk union. Den siste unionskungen var den danske Kristian II - också känd som Kristian Tyrann - som 1520 lät avrätta sina motståndare vid Stockholms blodbad. Efter denna händelse startade Gustav Eriksson Vasa tillsammans med dalkarlarna ett uppror mot kung Kristian. Han lyckades besegra danskarna och den 6 juni 1523 valdes han till svensk kung.

Året därpå utnämnde kungen Olaus Petri till Stockholm stads sekreterare. Denne fick därmed möjlighet att sprida reformationens budskap genom att predika i Storkyrkan. Vid sin sida i reformationsverket hade han Laurentius Andreae, kungens kansler och främste rådgivare. Gustav Vasa själv var helt ointresserad av religion, men han förstod att den lutherska läran kunde vara till politisk och ekonomisk nytta.

Sverige hade stora skulder till Lübeck, och kungen såg en möjlighet att förbättra rikets finanser genom att dra in egendom från kyrkor och kloster. Under åren 1523-24 begärde han stora "silverhjälper" från kyrkan, vilket naturligtvis väckte protester. Kungen fick då hjälp av Laurentius Andreae, som i ett brev till Vadstena kloster 1524 försvarade den kungliga politiken med följande motivering: eftersom kyrkan är samma sak som de troendes gemenskap, är kyrkans egendom folkets egendom (en typiskt luthersk tankegång), och därför har kungen rätt att använda denna egendom till statliga ändamål. Här framgår alltså tydligt hur Gustav Vasa i sina politiska strävanden kunde dra nytta av reformatorernas lära.

Den kraftfullaste motståndaren till reformationen och till kungens kyrkopolitik var biskop Hans Brask i Linköping. Han manade folket att motsätta sig den nya läran, och från sitt tryckeri i Söderköping spred han antilutherska skrifter. Gustav Vasa stängde därför tryckeriet 1526, och från den tiden hade kungen monopol på landets tryckpressar.

Vid riksdagen i Västerås sommaren 1527 lyckades Gustav Vasa genomdriva ett antal beslut som drastiskt minskade kyrkans politiska makt och dess ekonomiska resurser. Biskoparna skulle överlämna sina slott till kungen, och de förbjöds att rida med större följen än vad kungen tillät. De skulle av sina överflödiga inkomster avstå "ett stycke penningar" till kungen. Likaså skulle domkyrkor och vissa kloster överlämna sina överflödiga inkomster till kungen. Dessutom skulle adeln återfå all egendom som den hade donerat till kyrkan efter 1454. Förutom recessen (riksdagsbeslutet) utfärdades en ordinantia (förordning), där kyrkans makt ytterligare beskars. I praktiken innebar bestämmelserna att kronan övertog förvaltningen av kyrkans och klostrens egendomar. Biskoparnas försvagade ställning ledde till att de förlorade sin plats i rikets råd, vilket ytterligare minskade deras inflytande.

I Västerås recess fastslogs också att Guds ord skulle "renliga predikas". Det har ibland tolkats som ett beslut om att införa lutherdom i Sverige. Men detta är en allmän formulering, som kunde förekomma vid kyrkomöten även före reformationen. I Västerås recess och ordinantia nämns det faktiskt inte något om förhållandet till påvestolen. Hela den kyrkliga organisationen och klosterväsendet behölls, och inga förändringar i kulten gjordes. Reformationen var alltså inte genomförd i och med riksdagen i Västerås. Men biskop Brask, som hade varit kyrkans främste talesman i Västerås, insåg vartåt det lutade och lämnade därför landet. Han bosatte sig i Polen och fortsatte där att agitera mot Gustav Vasa och reformationen.

Gustav Vasa hade varit kung i över fyra år innan han lät sig krönas i Uppsala domkyrka i januari 1528. Kröningspredikan hölls av Olaus Petri. I de medeltida kröningsceremonierna hade det ingått en kröningsed, där kungen lovade att bibehålla biskoparnas makt och kyrkans privilegier. Denna formulering var dock betecknande nog struken i Gustav Vasas kröningsed.

Efter hand som landets olika biskopsstolar blev vakanta besattes de, i enlighet med kungens önskan, av präster med lutherska sympatier. Även om ingen officiell brytning med påvestolen hade proklamerats, så skedde i realiteten en sådan genom att man 1528 vigde biskopar utan att invänta påvens bekräftelse. Dessutom hade Gustav Vasa redan några år tidigare kommit i konflikt med Rom angående biskopstillsättningar. Kungen hade nämligen 1523 utsett Johannes Magnus till ny ärkebiskop, men påven ville inte ge denne sin bekräftelse. Johannes Magnus fick därmed en svag position gentemot kungen och var för övrigt ändå inte speciellt angelägen om att opponera mot vare sig kungamakt eller reformation. Han var dock inte heller anhängare av den lutherska läran. 1526 reste han utomlands och återvände sedan aldrig till Sverige. 1531 vigdes i stället Laurentius Petri, Olaus Petris yngre bror, till ärkebiskop. Trohetseden till påven uteslöts ur riten, och Laurentius Petri anslöt sig öppet till lutherdomen Därmed blev han Sveriges förste lutherske ärkebiskop.

Beträffande gudstjänstlivet skedde förändringarna ganska långsamt. Vid ett kyrkomöte i Örebro 1529 fattades inga beslut som hade någon större betydelse för reformationen. Men på kyrkomötet i Uppsala 1536 beslutades att mässan skulle firas på svenska, vilket var ett klart steg i reformatorisk riktning.

Perioden 1538-43 kallas "den tyska perioden" på grund av att Gustav Vasa då hade några inflytelserika tyska ämbetsmän vid sin sida. De främsta var Conrad von Pyhy, som blev kungens kansler, och Georg Norman, som blev superintendent över kyrkan och därmed fick ett stort inflytande över dess organisation. Norman utarbetade en kyrkoordning, landets första protestantiska, efter tysk förebild. Han ansåg att kungen skulle vara kyrkans överhuvud, en uppfattning som naturligtvis passade Gustav Vasa mycket bra. Kungen hade vid det laget kommit i konflikt med reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreae, som till skillnad mot Norman ställde sig kritiska mot kungens allt ökade makt. Konflikten ledde till en rättegång 1539, där Olaus Petri och Laurentius Andreae anklagades för högförräderi. De dömdes till döden men benådades mot dryga böter.

Det var inte bara kyrkans representanter som kritiserade kungen. I synnerhet bönderna, men även vissa adelsmän, reagerade mot kungens politik, och Gustav Vasa var flera gånger tvungen att slå ned uppror. Motiven till dessa resningar var blandade, men de vanligaste klagomålen gällde kungens skatter och hans kyrkopolitik. Det första upproret skedde i Dalarna 1524-25. Det leddes av två avsatta biskopar, Peder Jakobsson Sunnanväder och Knut Mikaelsson. I skrivelser till kungen klagade dalkarlarna över dyrtider och över att kungen hade tagit Kristian II:s gamla anhängare till medarbetare. Kungen lyckades snabbt få stopp på oroligheterna. Sunnanväder och Mäster Knut fick, efter ett förnedrande intåg i Stockholm (löjligt utstyrda och ridande baklänges på utsvultna hästar), sina huvuden avhuggna.

Strax började dock ett nytt uppror i Dalarna, det s. k. Daljunkerns uppror. Motiven var både ekonomiska och religiösa. Kungen anklagades för att lägga kyrkor och kloster öde, försöka förmå folket att "bortkasta vår gamla tro" och pålägga alltför höga skatter. Även denna gång kunde Gustav Vasa slå ned upproret, och ledarna avrättades 1528.

Nästa resning, Västgötaherrarnas uppror 1529, leddes av rikshovmästare Ture Jönsson Tre Rosor, skarabiskopen Magnus Haraldsson och en grupp adelsmän. Upproret hade en tydlig religiös prägel. Kungen anklagades för att ha infört ett "okristligt regemente" och för att ha fördrivit biskopar, präster och munkar och i stället ha insatt kättare. Kungen kritiserades också för den stympade kröningseden. Upproret misslyckades dock, och ledarna flydde utomlands.

Men snart var det dags igen för tumulter, eftersom Gustav Vasa ville förbättra statens finanser genom att utkräva kyrkklockor från städer och kloster. 1531 beslutades att varje sockenkyrka i landet skulle lämna ifrån sig sin största eller näst största klocka. Detta utlöste det tredje och sista dalaupproret, det s. k. klockupproret. Återigen slog kungen ned upproret och lät avrätta ledarna.

Den sista och allvarligaste resningen mot Gustav Vasa var Dackefejden, det största bondeupproret i svensk historia. Det leddes av Nils Dacke och började i Småland på hösten 1542. Orsaken till upproret uppgavs av Dacke själv vara de ökade skatterna och fogdarnas konfiskation av kyrkans egendom. (Kungens fogdar tog helgonbilder, krucifix, reliker, klockor, kalkar. Prästernas mässhakar syddes om till kläder åt kungens barn. Klostren revs och av stenarna byggdes Vasaborgar, etc, etc.) Smålänningarna klagade också över att gudstjänsten hade blivit så torftig: "ett barn kunde snart vid en dygnvagn vissla en mässa fram". Dacke hade till en början framgång. Han lyckades gripa makten i Småland, belägra Kalmar och inta Öland. Men på våren 1543 besegrades han av Gustav Vasas trupper och blev ihjälslagen.

Genom Västerås arvförening 1544 blev Sverige ett arvsrike. När Gustav Vasa dog 1560 efterträddes han därför av sina söner, först Erik XIV (1560-68) och sedan Johan III (1568-92). Den senare var starkt dragen till katolicismen. Han inbjöd jesuiter till Sverige och hoppades på en återförening med Rom. Han införde en ny liturgi, som var nära anknuten till den katolska. Kungen mötte dock kraftigt motstånd från det protestantiska prästerskapet, och vid Uppsala möte 1593 avskaffades hans liturgi. Vid detta kyrkomöte antogs den augsburgska bekännelsen, alltså den lutherska kyrkans bekännelse. Den katolska läran förkastades som "påvens gruvliga villfarelse", och likaså avsade man sig "calvinisters villfarelser". Besluten vid Uppsala möte innebar att reformationen i Sverige fick sitt slutliga sigill.

Olaus Petri

Olaus Petri var den ledande reformatorn i Sverige, och dessutom var han en av det svenska 1500-talets mest betydande personligheter. Han predikade, utgav teologiska skrifter och översatte Bibeln. Han skrev domarregler, en historisk krönika och det första svenska skådespelet. Han kritiserade Gustav Vasa och blev dödsdömd.

Olaus föddes i Örebro 1493. Under åren 1516-18 studerade han i Wittenberg, alltså i den stad där Luther och Melanchthon var professorer vid universitetet och där Luther 1517 inledde reformationen. (Vilket intryck Olaus fick av dessa två under sin studietid är dock inte känt). Han återvände som magister till Strängnäs, där han blev sekreterare åt biskop Mattias. 1520 diakonvigdes han. Samma år följde han med sin biskop till Kristian II:s kröning och blev sedan vittne till Stockholms blodbad, där bland andra biskop Mattias miste livet. Olaus fortsatte verka i Strängnäs några år. Han predikade i domkyrkan, och efter en tid blev han anklagad för att förkunna villoläror.

Gustav Vasa uppmärksammade Olaus och utnämnde 1524 honom till Stockholms stads sekreterare. Det var en juridisk syssla, som Olaus kunde kombinera med att predika i Storkyrkan. Följande år ingick han äktenskap med Christina. Det var han egentligen inte tillåten till, eftersom han som diakon var förpliktad till celibat. Handlandet var ett uttryck för hans kritiska inställning till kyrkans auktoritet, och det vållade naturligtvis upprördhet, inte minst hos biskop Brask. (Även Luther gifte sig 1525, men Olaus Petri var först.)

1526 utgav Olaus Sveriges första reformatoriska skrift, En nyttig undervisning, som delvis var en översättning av tysk reformatorisk litteratur. Ett halvår senare, i augusti 1526, utkom Nya testamentet på svenska för första gången. Översättningen hade till stor (eller största) delen gjorts av Olaus.

1526 lät Gustav Vasa ställa ett antal frågor, som han ville att både katolska kyrkans representanter och reformatorerna skulle svara på. Frågorna gällde bland annat biskoparnas makt, klosterlivets berättigande, skärseldens existens och rättfärdiggörelse genom nåd. Den lärde Peder Galle, teologiprofessor i Uppsala, svarade för katolska kyrkan. Olaus sammanställde Galles och sina egna svar i skriften Svar på tolv spörsmål, som utkom i maj 1527. Vid riksdagen i Västerås sommaren samma år möttes dessutom Olaus och Galle i en teologisk disputation i stadens domkyrka.

Olaus var vid samma tid involverad i en annan skriftlig polemik. Det var mot den danske humanisten och karmelitmunken Paulus Helie, en av sin tids främsta teologer i Norden. Helie hade skrivit ett brev emot Luther. Detta brev cirkulerade i avskrifter i Sverige, och Olaus ansåg att han borde bemöta det, vilket han gjorde i Svar på ett okristligt sändebrev, som utkom i mars 1527.

Paulus Helie skrev under 1527 ytterligare ett brev som rörde de svenska förhållandena. Denna gång var brevet riktat till Gustav Vasa. Helie ansåg att varken Olaus eller Galle hade svarat riktigt på kungens frågor, så han ville bidra med sina svar. Därtill fogade han tolv egna frågor till kungen. Också detta brev spriddes i avskrifter i Sverige och kom i Olaus händer i maj 1528. Han skrev då genast ett svar, Ett fögo sändebrev, där han bemötte Helies brev och besvarade hans frågor. Därefter avstannade polemiken mot Helie, och Olaus ägnade sig i stället åt andra former av skriftlig verksamhet. Bland annat översatte han delar av Luthers postilla (En nyttig postilla, 1528). Han skrev även en egen postilla (En liten postilla, 1530), gudstjänsthandböcker och ett antal teologiska skrifter. I Om Guds ord och människors bud, som utkom 1528, utlade han den reformatoriska skriftprincipen, alltså uppfattningen att Bibeln är den enda ofelbara auktoriteten.

Olaus predikade vid Gustav Vasas kröning i januari 1528. Kröningspredikan gavs sedan ut i tryck. 1531 blev han utsedd till kungens kansler, men han avgick från posten redan 1533. Det var dock inte någon större förlust för Gustav Vasa, som om Olaus fällde omdömet att han var lika lämpad för tjänsten som "en åsna till luteslagare eller en frisisk ko till att spinna silke".

Under 1530-talet började Olaus skriva en historisk krönika, som kom att bli ett av hans märkligaste arbeten, En svensk krönika. Gustav Vasa önskade att det skulle bli en krönika i traditionell stil, det vill säga en där han själv förhärligades. Olaus ville dock inte vara någon lejd historieskrivare utan skrev i stället en krönika som i hög grad misshagade kungen, eftersom vissa partier kunde tolkas som kritik mot den kungliga politiken. Gustav Vasa ansåg också att Olaus i sina predikningar inte visade honom tillbörlig vördnad. I en av dessa predikningar, En predikan emot de gruvliga ederna, som utkom i tryck 1539, kritiserade Olaus kungen för hans bruk av svordomar.

Relationen mellan Olaus och Gustav Vasa försämrades alltmer. Konflikten kulminerade vid årsskiftet 1539-40, då Olaus tillsammans med Laurentius Andreae ställdes inför en domstol, där brodern Laurentius Petri tvingades sitta med. Olaus anklagades bland annat för att ha känt till en sammansvärjning mot kungen men förtigit den. Dessutom hävdade kungen att Olaus i sin historiska krönika hade uppmanat undersåtarna till uppror mot överheten. Dödsdomar avkunnades men verkställdes aldrig. Gustav Vasa tillät inte någon ytterligare tryckning av En predikan emot de gruvliga ederna. Inte heller fick En svensk krönika tryckas, men den spreds i avskrifter.

Olaus fick ganska snart en viss upprättelse av Gustav Vasa, som 1543 utnämnde honom till kyrkoherde i Stockholms Storkyrka. Den befattningen innehade han återstoden av sitt liv. Under sina sista år fortsatte han att arbeta med sin svenska krönika. Ett annat känt arbete av Olaus är Domareregler, en juridisk skrift som antagligen låg färdig i början av 1540-talet. Olaus skrev också ett bibeldrama på vers, Tobie comedia, som utkom 1550. Det är det första dramatiska verket på svenska språket.

Olaus dog den 19 april 1552 och begravdes i Storkyrkan.

HEM	INNEHÅLL	NÄSTA